På senare tid har alltfler samhällsdebattörer uppmärksammat eftervåldet – det våld som kommer efter våldet. En kvinnomisshandlare som blivit lämnad försöker kontrollera sitt offer genom myndigheter, rättsliga tvister och rena hot. Tv-producenten Jessica MacDowalls självbiografiska roman om eftervåldet väcker mycket igenkänning, skriver Frida Walter.

Efter den självbiografiska En våldsam kärlek där tv-producenten Jessica MacDowall berättade om sin väg in i, och ut ur, ett våldsamt äktenskap, kommer nu uppföljaren. ”Utan er, ingenting!” beskriver eftervåldet, och är kanske en av de första svenska böckerna som fokuserar enbart på det.

Eftervåldet är ett begrepp som kollektivt vuxit fram ur feministiska studier och våldsforskning sedan 1970-talet. Forskare och praktiker kunde genom sina studier se att våldet inte upphörde efter en separation. I stället förändrades våldets uttryck i syfte att återfå makt och kontroll över kvinnan. Eftervåldet är en smärtsam förlängning av annat våld i nära relationer.

Romanen beskriver Jessicas kamp genom en vardag som består av det smärtsamma eftervåldet med stress, press och oro. Jessica har separerat från sin man Sebastian som är en man med maktposition genom sitt yrke inom finansbranschen. Hon själv arbetar inom tv-produktion och det är tydligt att hon känner ett fysiskt, psykiskt och ekonomiskt underläge gentemot Sebastian. Tillsammans har de tre barn varav två är deras gemensamma. Jessica lyckas lämna relationen vilket sedan mynnar ut i en lång process där eftervåldet tar över allt i hennes liv. Detta skapar en ny form av rädsla: rädsla över att inte kunna skydda sina barn.

Trots detta tvingas Jessica vara en stark vuxen för att tillgodose barnens behov, samtidigt som hon måste motivera dem till umgänge med fadern mot deras vilja – annars kan hon förlora vårdnaden om dem. Läsaren får bevittna barnens förfall och krisreaktioner som uttrycks i självskada, avstängdhet och humörsvängningar. Utöver detta behöver Jessica även vara ett närvarande stöd kring skolgång, orka genomföra arbete och samtidigt hantera sin väninnas sjukdom och ha svåra samtal med myndigheter. Myndigheter som har mandat att ta beslut om barnens framtid, vilket påverkar barnens mående kortsiktigt och långsiktigt. Trots Jessicas kamp att frigöra sig från våldet blir hon kvar i förövarens grepp genom sina barn.

Myndigheterna har en stor roll i eftervåldet. Till en början är det uppmaningar om att kvinnan ska lämna den våldsamma relationen vilket är en mycket svår och arbetsam process som sedan byter skepnad till uppmaningar om att kvinnan bör samverka/ samarbeta med tidigare våldsutövare för att möjliggöra umgänge. Inget annat brottsoffer tvingas samverka med sin förövare. Kvinnor som har gemensamma barn tillsammans med sin förövare är därför dubbelt utsatta, vilket MacDowall beskriver väl.

Inget annat brottsoffer tvingas samverka med sin förövare. Kvinnor som har gemensamma barn tillsammans med sin förövare är därför dubbelt utsatta, vilket MacDowall beskriver väl.

Barnens reaktioner är olika vilket Jessica löpande måste hantera. Som den enda trygga vuxna föräldern försöker Jessica bekräfta barnens känslor, skydda och samtidigt försöka motivera barnen till samtal med socialtjänsten för att både möjliggöra för sanningen och för att inte bli anklagad för umgängessabotage. En verklighet som även består av att Jessica behöver vårda dotterns självskada som visar sig genom att hon river sig på armarna och sonen som tystnar med symtom av stressreaktioner som uttrycks genom att urinera i sömnen och ofrivillig avföringsavgång och ilska.

Det hela blir en svår balansgång eftersom Jessica måste svara på tonåringens ifrågasättande kring umgänget med pappan. Eftervåldet skapar då även konflikter mellan henne och barnen då barnen motsätter sig allt umgänge med Sebastian. Hon vill låta dem bestämma själva, men det får hon inte för myndigheterna. Jessica försöker skapa meningsfulla sammanhang och normalitet genom fotboll och andra utflykter. Det finns inget utrymme för Jessica för återhämtning, den olidliga tillvaron får Jessica att gå sönder inombords, en känsla som med tiden ökar då hon upplever ett motstånd från både socialtjänsten och ordföranden i rättssalen som lägger ansvaret på Jessica och bortser från barnens berättelser, behov och önskningar.

Myndigheterna har en stor roll i eftervåldet. Till en början är det uppmaningar om att kvinnan ska lämna den våldsamma relationen och sedan uppmaningar om att kvinnan bör samarbeta med tidigare våldsutövare för att möjliggöra umgänge.

MacDowalls bok är en oerhört viktig resurs i arbetet mot våld i nära relationer och det smärtsamma eftervåldet. Genom ökad kunskap kan myndigheter få större förståelse för våldets mekanismer där barnens bästa skall baseras på barnens önskan och redogörelser och inte vad vuxenvärlden anser och tolkar. Barnens bästa är inte att användas som vapen för att skapa ytterligare kontroll och maktutövande efter en separation. Boken är lämpad för alla, privatpersoner som yrkesverksamma. Alla borde läsa boken för att få ökad förståelse. Kunskap är inte bara viktigt, kunskap räddar, i de här fallen, liv.

Jag bär själv, precis som så många andra, erfarenhet av eftervåld. En erfarenhet som inte kan liknas vid något annat lidande. De sömnlösa nätterna, klumpen i magen och den ständiga oron över att inte kunna skydda sina barn vilket går emot allt vad barnkonventionen står för. Eftervåldet är en smärtsam kamp utan deadline, våldet kan pågå under många år genom nya stämningar till tingsrätten. För mig blev boken en påminnelse om hur det en gång var.