Stormakterna har problem med att upprätthålla sin auktoritet. Nu ökar förutsättningarna för mellanmakter som exempelvis Iran och Israel. I den liberala världsordningen fick Iran finna sig i att vara isolerad, men i den framväxande multipolära världen utvecklas landet till en viktig aktör. Hur ser landets ledare på Irans roll i regionen i framtiden? Odin Motamedi analyserar.

Debatten om Iran har alltjämt dominerats av moraliska omdömen, inte minst från exiliranier. Den iranska ledningen beskrivs som illegitim, förtryckande och utan förankring i den allmänna viljan. Även om denna kritik kan vara befogad tenderar den moraliserande ansatsen att skymma en grundläggande och strategiskt avgörande fråga just nu. Vilken funktion fyller den iranska ledningen i en världsdel och i en tid där stater inte bara riskerar att förlora sin självständighet utan även riskerar att kollapsa?

Bakgrunden till frågan handlar vidare om vilken roll Iran spelar i den internationella ordningen och hur landets inre vägval och utveckling kan komma att påverka den nya världsordningen. Inom iransk politik finns två dominerande tankeinriktningar som pekar mot olika framtidsscenarier och ger oss ledtrådar till att förstå vilken riktning som visar sig mest långsiktig hållbar.

Inom iransk politik finns två dominerande tankeinriktningar som pekar mot olika framtidsscenarier.

Att besvara denna fråga kräver alltså en annan politisk vinkel än det som präglas av moraliserande omdömen. Den realistiska skolan inom internationell politik menar att man i stället måste ta hänsyn till statens överlevnad, säkerhetsintressen och handlingsutrymme. Ett realistiskt perspektiv tänker inte i första hand på stater som bärare av ideal såsom demokrati och mänskliga rättigheter, utan som aktörer som strävar efter att överleva i en hotfull internationell miljö. Det ligger i linje med kardinal Richelieus klassiska maxim: att människors frälsning finns i livet därefter. Nationer har inte den lyxen. Det är nu eller aldrig.

Ett sådant synsätt innebär med andra ord en grundläggande skepsis mot folkliga resningar och främmande interventioner som syftar till politiska regimskiften. De senaste 25 årens erfarenheter från Libyen, Syrien och Irak visar med all tydlighet hur staters sammanbrott leder till splittring och instabilitet och därmed ännu mer mänskligt lidande.

Utöver de moraliska omdömen, har USA:s och Israels gemensamma krig mot Iran också skapat ytterligare svårigheter att förstå vad som sker. Det beror inte enbart på krigets kaos, utan också på att olika aktörer aktivt försöker etablera tolkningsramen för vad som sker.

Min analys är inget undantag. Den är perspektivbunden och tar sin utgångspunkt i den geopolitiska förskjutning från Väst till Öst som under det senaste decenniet gradvis har förändrat maktbalansen i världen.

Kriget är inte ett misslyckande för diplomatin, utan en fortsättning av den med andra medel.

Angreppet mot Iran är det andra inom loppet av nio månader och liksom förra gången sker det under pågående förhandlingar. Detta har väckt förvåning hos många. Men kriget är inte ett avbrott i diplomatin, utan som dess fortsättning med andra medel. Inom internationell politik kan man urskilja två synsätt, det ena som ser diplomati och militär makt som separata sfärer, och det andra som betraktar dem som integrerade delar i samma strategiska helhet. Det som nu utspelar sig tyder på att det är den senare logiken som dominerar, militärt tryck och diplomatiska positioner verkar parallellt och förstärker varandra. Kriget är i denna mening inte ett misslyckande för diplomatin, utan en fortsättning av den med andra medel.

Den amerikanska statsvetaren John Mearsheimer har länge betonat stormakters beredvillighet att testa varandras vilja och trovärdighet. Detta perspektiv är särskilt relevant i det nuvarande kriget. Iran har under åratal uthärdat sanktioner, internationell isolering och riktade mord på höga statstjänstemän utan att överge en grundläggande återhållsamhet i direkt konfrontation med USA. Under denna period har landet blivit invaderat – Irakkriget 1980–1988 – samt varit under kontinuerligt hot om invasion, framför allt från USA.¹

Trots detta har landet inte bara fortsatt existera utan också vuxit, inte minst när det gäller sin försvarsförmåga. Denna gång tycks något vara annorlunda. Irans agerande framstår inte enbart som vedergällning, utan ett medvetet test. Genom att vidga konflikten och rikta angrepp mot amerikanska mål samt mot regionala aktörer som är beroende av amerikanska säkerhetsgarantier prövar Teheran en central fråga. Är USA berett att fullt ut försvara sina allierade och riskera en större regional konfrontation? Det markerar ett skifte från återhållsamhet till en fråga om trovärdighet.

Landets 86-årige andliga ledare befann sig på sin arbetsplats. Oavsett om detta var ett medvetet val eller en följd av omständigheter får sättet han mördades på politisk betydelse.

Frågan blir inte mindre komplex av mordet på Irans högsta ledare Ali Khamenei utan lägger ytterligare en dimension som riskerar att förändra konfliktens karaktär i grunden. Under tidigare kriser har rykten cirkulerat om flykt och gömställen. Denna gång visade det sig att landets 86-årige andliga ledare befann sig på sin arbetsplats. Oavsett om detta var ett medvetet val eller en följd av omständigheter får sättet han mördades på politisk betydelse. I ett samhälle som hämtar inspiration ur revolution, motstånd och uppoffring får symboliska handlingar en avgörande betydelse.

En betydande ledare som dör på sin post kan införlivas i en berättelse om ståndaktighet snarare än flykt. I den shiitiska traditionen har martyrskap och uthållighet en djup historisk resonans. Det betyder inte att politiken styrs av teologi, men det innebär att symboliken kan förstärka ledningens mobiliseringsförmåga. Ett attentat som syftade till att försvaga fick därmed motsatt effekt. I stället för upplösning uppstod samling och skärpa som i förlängningen förstärker landets självkänsla.

Vissa menar att Irans agerande var ett uttryck för vrede och desperation och att landet slår mot allt och alla i affekt. Andra hävdade tidigt att Iran gick in i en fälla genom att angripa sina grannar i Persiska viken, och att resultatet blir att USA och Israel i bästa fall underkastar Iran sin vilja och i värsta fall återetablerar sina kontakter med arabstaterna inom ramen för Abrahamavtalen och isolerar Iran ytterligare. Detta kan naturligtvis visa sig vara korrekt.².

Iran tycks bedöma att USA inte är villigt att kasta sig in i ännu ett nytt, kostsamt och långvarigt krig i Mellanöstern.

Men det finns också ett annat perspektiv. Att vrede inte utesluter rationalitet. Och inget tyder på att den iranska beslutsstrukturen har brutit samman. Snarare framstår agerandet som en kalkylerad risk. Iran tycks bedöma att USA inte är villigt att kasta sig in i ännu ett nytt, kostsamt och långvarigt krig i Mellanöstern. På samma sätt som USA:s och Israels angrepp kan förstås som ett risktagande i tron att den iranska ledningen var sårbar, var Irans strategi ett risktagande i tron att USA:s säkerhetsgarantier inte var absoluta. Iran tycks ha signalerat till regionens stater: Ni drog in USA i Mellanöstern i tron att dess närvaro utgör en oantastlig säkerhetsgaranti. Vi är beredda att pröva den föreställningen.

Konflikten handlar därför inte enbart om territoriella mål eller ren vedergällning. Den handlar om trovärdighet. Om USA ingriper fullt ut riskerar konflikten att expandera dramatiskt. Om USA i stället avstår, riskerar dess roll som yttersta garant för den regionala ordningen att försvagas. I ett läge där den globala maktbalansen redan är i rörelse och där Väst inte längre är obehindrad dominerande, blir varje sådant test av trovärdighet en del av ett större systemskifte. Det är i denna dynamiska sammanhang kriget bör betraktas. Det är ett krig om trovärdighet. Men de krafter som nu har satts i rörelse rör sig inte bara kring militär kapacitet och strategiska kalkyler eller ens om trovärdighet. De handlar också om ledarskapets karaktär och om hur nationer förstår sin egen handlingsfrihet.

USA:s försvagade globala ställning pekar på strukturella svårigheter som började bli tydliga redan under 1970-talet och som inkluderade moment såsom Vietnamkrigets kostnader, Bretton Woods systemets kollaps, dollarns frikoppling från guld samt den ökade dominansen av finanssektorn på bekostnad av produktion i den amerikanska ekonomin.³ Det var denna period som Giovanni Arrighi identifierade som en signalkris. Ett tecken på att en hegemonisk cykel nått sin relativa mognadsfas och att kapitalet i allt högre grad söker finansiella snarare än produktiva utlopp. En signalkris innebär inte omedelbart sammanbrott, men den markerar början på en strukturell omvandling där den dominerande maktens materiella överlägsenhet gradvis försvagas.((Arrighi, Giovanni (2008). Adam Smith in Beijing. London: Verso, s178))

Nixon öppnade mot Kina och accepterade, om än motvilligt, att USA måste anpassa sig till en förändrad maktbalans. Nixon hade förmågan att inse att historiska begränsningar existerar.

President Nixon tog alltså över ett USA som inte längre kunde bära kostnaderna för oinskränkt global dominans på samma sätt som under efterkrigstidens höjdpunkt. Nixons svar var inte reträtt, utan justering. Han öppnade mot Kina, avspände relationen med Sovjetunionen och accepterade, om än motvilligt, att USA måste anpassa sig till en förändrad maktbalans. Nixon hade förmågan att inse att historiska begränsningar existerar och att strategisk flexibilitet är ett sätt att hantera dem.

Arrighi talar dock också om en terminal kris. Det är den punkten där hegemonen inte längre bara är relativt försvagad utan strukturellt utmanad. Där finansiella vinster inte längre kompenserar för produktiv nedgång och där den politiska viljan att dominera inte längre motsvaras av den materiella kapaciteten. Om signalkrisen markerar början på nedgången, är den terminala krisen det ögonblick då strukturens begränsningar inte längre kan döljas av retorik eller finansiella flöden. Trump sammanfaller med denna tid. Ja, han är ett uttryck för det.

Få presidenter i amerikansk historia har varit så illa lämpade att leda sitt land som Donald Trump. Och ändå kan man i samma andetag också säga att få presidenter har varit så genomamerikanska som just han.

Få presidenter i amerikansk historia har varit så illa lämpade att leda sitt land som Donald Trump. Och ändå kan man i samma andetag också säga att få presidenter har varit så genomamerikanska som just han. Trump personifierar den djupt rotade amerikanska övertygelsen att inget är omöjligt, att varje problem är överkomligt, att politik, liksom affärsliv, rör sig i cykler av uppgång och nedgång, och att det alltid finns en väg framåt för den som vågar ta risker och omförhandla villkor. I denna mening är han inte ett undantag, utan en koncentration av den amerikanska viljan att tänja gränser och behandla även komplexa maktstrukturer som förhandlingsbara.

Men nationers liv är inte som företagens. Företag uppstår i specifika historiska sammanhang och försvinner när förutsättningarna förändras. Konkurs är en del av begreppet. Nationer däremot lever i en annan tidsrytm. De bär på institutionella trögheter, säkerhetsåtaganden och maktbalanser som inte kan avvecklas genom ett nytt bud eller en hårdare förhandling. En stormakt kan inte lämna en region utan att hela den regionala ordningen påverkas. En nation kan inte riskera att kollapsa för att sen börja om. Nationer är bundna av historia, geografi och allianser medan företag inte nödvändigtvis behöver underkasta sig det.

Arrighi påvisar övertygande den materiella sidan av denna förskjutning, hur hegemonens ekonomiska grund gradvis försvagas och hur viljan att dominera till slut överstiger förmågan att göra det. Men bakom denna strukturella kris finns en djupare historisk benägenhet. För att förstå hur en makt kan fortsätta handla som om alla möjligheter fortfarande vore möjliga, trots att dess förutsättningar förändrats, krävs ett annat perspektiv som artikuleras genom andra begrepp men i samma anda.

En stormakt kan inte lämna en region utan att hela den regionala ordningen påverkas. En nation kan inte riskera att kollapsa för att sen börja om.

Den tyske filosofen Oswald Spengler menar att USA kan förstås som en pseudomorfos. Det vill säga ett nytt land som aldrig tilläts utvecklas på egna villkor utan från början tog över en färdig europeisk formvärld som antog radikaliserade former. Det är en historisk pseudomorfos där en äldre kultur behärskar ett land så mäktigt att en yngre, inhemsk kultur knappt kan andas och hindras från att bilda egna, rena uttrycksformer. Resultatet blev ett samhälle där friheten inte bara upplevdes utan institutionaliserades som princip. I denna ordning uppfattas historien inte som ett arv som sätter ramar för det politiskt möjliga utan som ett hinder att överskrida. Politiken ses som en fråga om vilja och där vilja antas kunna ersätta historisk nödvändighet.⁴

Samma logik återkom i en annan form i Mellanöstern efter första världskriget. De stater som uppstod ur det osmanska rikets upplösning var från början politiska konstruktioner snarare än historiska förlopp. Ideologi ersatte historiskt kontinuitet. Israel utgör här ett särskilt koncentrerat uttryck för detta. Det är en stat skapad och alltjämt upprätthållen genom medveten historisk vilja, där kontinuiteten inmejslas och där viljan därför får en överordnad roll.

Donald Trump saknar Richard Nixons historiska insikter och eftertänksamhet. Nixon-administrationen agerade i medvetenhet om USA:s relativa begränsningar. Trump-administrationen tycks drivas av instinkter.

Henry Kissinger, som var djupt påverkad av Spengler, skriver i The Meaning of History att historien representerar nödvändighet, medan friheten består i att tänja och i vissa fall bryta igenom dessa begränsningar. I denna anda framstår både Trump och Netanyahu som aktörer som försöker förskjuta gränsen mellan nödvändighet och frihet. I samtiden verkar detta lika fascinerande som skrämmande. Fascinerande därför att det uttrycker en stark tro på handlingskraft. Skrämmande därför att det bygger på antagandet att historiska och institutionella gränser kan överkommas och att man kan handla som om det inte finns någon historia. Båda tycks utgå från föreställningen att initiativ skapar sitt eget momentum, att den som agerar först också formar utgången.⁵

När ett sådant ledarskap sammanfaller med en redan pågående maktförskjutning i det internationella systemet, och när motparten – i detta fall Iran – samtidigt tvingas att testa gränserna för vad USA är villigt att göra, uppstår en situation där tempot i förskjutningen inte längre är en olyckshändelse utan utvecklas ofrånkomligen genom nödvändighet. Djupt rotad i västerländsk mentalitet. De krafter som nu har släppts loss är därför inte bara militära. De är historiska. Det visar att frihet kan i en viss utsträckning tänja på nödvändighet, men den kan också framkalla den i hårdare form.

Donald Trump saknar Richard Nixons historiska insikter och eftertänksamhet. Nixon-administrationen agerade i medvetenhet om USA:s relativa begränsningar. Trump-administrationen tycks drivas av instinkter.

Samtidigt är bilden inte entydig. Trump vann valet på löftet att avsluta USA:s “evighetskrig” och att reducera landets militära engagemang utomlands. Under sitt första år har han ändå varit involverad i flera militära konfrontationer, visserligen korta, begränsade och ofta presenterade som tillfälliga korrigeringar snarare än långvariga åtaganden. Även i denna konflikt signalerade han stundtals att målet är ett kort och avgränsat krig.

Flera realister, däribland John Mearsheimer, har argumenterat för att det i längden ligger i USA:s strategiska intresse att undvika en direkt konfrontation med Iran och i stället stabilisera relationen.

Flera realister, däribland John Mearsheimer, har argumenterat för att det i längden ligger i USA:s strategiska intresse att undvika en direkt konfrontation med Iran och i stället stabilisera relationen. Ur ett strikt maktbalansperspektiv är Mellanöstern inte den centrala arenan för USA:s framtida utmaningar. Området är sekundär i förhållande till den globala maktförskjutningen mot Asien.((”The case for offshore balancing”, John J. Mearsheimer and Stephen M. Walt, Foreign Affairs))

Om det är korrekt, kan konflikten delvis förstås som ett resultat av en alliansdynamik snarare än av en långsiktigt genomtänkt amerikansk strategi. För Israel är hotbilden omedelbar och existentiellt framkallad. För USA är den strategisk och relativ. Det som för Israel utvecklas till en fråga om överlevnad är för USA en fråga om trovärdighet. Dessa perspektiv sammanfaller ibland men inte alltid.

Om det är så att Israel i högre grad driver konfrontationen medan USA binds av allianslogik och trovärdighetskrav, uppstår en situation där en hegemon, nu i terminal kris, riskerar att agera inte utifrån sina långsiktiga intressen, utan utifrån kortsiktig alliansdisciplin. Då förstärks just den eskaleringsdynamik som realister varnar för. Stormakter dras in i konflikter som inte primärt tjänar deras strukturella position, men som blir svåra att undvika när trovärdighet väl har satts på spel.

De politiska förskjutningar vi nu bevittnar genom det här kriget har varit i rörelse i åtminstone ett decennium, och deras konturer har anats av mer framsynta tänkare långt dessförinnan, som Giovanni Arrighi och Henry Kissinger.

Det som skiljer den nuvarande situationen från föregående händelser är inte riktningen, utan tempot. Det som tidigare utvecklats gradvis accelererar nu, och tar i vissa avseenden språng i en riktning som redan förberetts av underliggande ekonomiska och geopolitiska förändringar. Här, om inte annat, visar sig politikens dubbla natur. Politiska beslut kan fungera som möjliggörare, men också som sporre för utvecklingar som beslutsfattarna själva inte förmår överblicka.

Pascal hade inte helt fel när han i Tankar skrev att “vi springer huvudlöst in i avgrunden genom att rulla något framför oss som till slut får oss att sluta se”. I efterhand framträder vissa beslut inte bara som felbedömningar, utan som monument som markerar historiska språng där en redan pågående historisk rörelse plötsligt frigörs.⁶

Om det är så att Israel i högre grad driver konfrontationen medan USA binds av allianslogik och trovärdighetskrav, uppstår en situation där en hegemon, nu i terminal kris, riskerar att agera inte utifrån sina långsiktiga intressen, utan utifrån kortsiktig alliansdisciplin.

Vi ser redan tendenser till att Iran och USA drivit den nuvarande konflikten så långt och till en sådan omfattning att det utvecklar ett avskräckande exempel för båda och samtidigt via indirekta kanaler driver på en deskalering. Det skulle kunna innebära begränsning av attacker, säkerhetsarrangemang i Persiska viken, selektiv sanktionslättnad i utbyte mot konkreta åtaganden. Iran erkänns som permanent regional makt, USA reducerar sitt direkta engagemang i området, och relationen mellan USA och Israel gradvis omformas mot större strategisk självständighet. Det skulle inte vara ett brott med historien utan en ny fas i dess anpassning för USA. Det skulle också vara ett erkännande av USA:s begränsningar snarare än ett försök än att göra sig fri från dessa. Risken är annars stor att Trump framkallar det som han vill undvika.

Det är mot denna bakgrund man bör förstå den internationella situation vi befinner oss i, en period som präglas av progressiv upplösning. Under större delen av de senaste 30 åren har världen dominerats av amerikansk liberal hegemoni, som inte bara avgjorde omfattningen av global handel, säkerhet och institutioner utan också vilka politiska ideal som passade denna ordning. De ambitiösa försöken att göra om den svårnavigerade Mellanöstern genom krigen i Irak och Afghanistan, tillsammans med finanskrisen 2008, tog udden av detta projekt. I detta skede började Kina aktivt hävda sig allt mer, och valet av Xi Jinping 2013 bekräftade vad exempelvis Henry Kissinger hade hävdat i många år – att Kina inte kommer att utvecklas till en liberal demokrati men väl till en stormakt.⁷

De ambitiösa försöken att göra om den svårnavigerade Mellanöstern genom krigen i Irak och Afghanistan, tillsammans med finanskrisen 2008, tog udden av den amerikanskledda globaliseringen.

Rysslands anfall mot Ukraina cementerade ytterligare denna utveckling, och bara fyra år senare lever vi i en värld där internationella institutioner som tidigare tagits för givna genomgår stora förändringar, för att inte säga avvecklingar. Dessa förändringar är inga isolerade händelser utan grundade på medvetna handlingar som, till synes – och i västs fall nästan oavsiktligt – förskjuter den politiska och ekonomiska makten från väst till öst. Vi befinner oss med andra ord i en period kallas för mellan två tidsåldrar. Tidigare allianser, som nästan tagits för givna, hamnar i kläm. Diplomater och världsledare fortsätter att träffas och kan till och med ha vänliga tongångar, men dessa syftar inte längre till att stärka gemensamma ansträngningar utan snarare till att undergräva varandras positioner och, eller, vinna tid.

I detta osäkra mellanrum blir nationell självständighet inte längre en självklarhet. John Mearsheimer och andra realister menar att stater som lyckas upprätthålla kontroll över sina gränser och sin befolkning hamnar på framkant. Demokrati, såsom vi traditionellt har uppfattat det, blir ett undantag.⁸

Under sådana förhållanden ökar förutsättningarna för mellanmakter som exempelvis Iran och Israel. I den liberala världsordningen fick Iran finna sig i att vara isolerad, men i den framväxande multipolära världen utvecklas landet till en viktig aktör. I en liberal världsordning definierades Iran genom sin relation till Israel och framför allt USA. I den växande multipolära världen, som inte längre definieras genom västerländska föreställningar, än mindre dess värderingar, utmärker sig Iran genom sitt geografiska läge, sina energiresurser, sin demografi, sin militära kapacitet och sin kulturella förankring i sitt närområde.

Denna utveckling ställer Iran inför ett vägval som ofta preciseras genom två framträdande riktningar inom styret. Den första har strävat efter att positionera Iran mellan stormakterna, geografiskt mellan Kina och väst, Ryssland och Indien samt mellan arabvärlden och Centralasien. Denna grupp går vanligtvis under beteckningen reformister och har sedan 1990-talet gång på gång blivit besviken händelseutvecklingen. Senast när Trumpadministrationen drog sig ur kärnenergiavtalet med Iran som slöts 2015, JCPOA. Ett avtal som syftade till att begränsa Irans kärnprogram, något Trita Parsi har studerat utförligt.⁹

Nu ökar förutsättningarna för mellanmakter som exempelvis Iran och Israel. I den liberala världsordningen fick Iran finna sig i att vara isolerad, men i den framväxande multipolära världen utvecklas landet till en viktig aktör.

Den stora symbolen för reformisterna är Javad Zarif, Irans förra utrikesminister, som drev på JCPOA. I Iran har en del av de konservativa krävt att han ställs inför rätta och hans politik har beskrivits som förräderi.

Den andra riktningen, oftast kallad de konservativa, strävar efter att utnyttja det vakuum som uppstår när USA alltmer drar sig tillbaka från regionen. Målet är att etablera Iran som den mest inflytelserika regionala aktören, något som de menar stöds av landets historia betydelse samt dess geografiska och demografiska omfattning. De konservativa vill knyta närmare band till Ryssland och Kina. Men det handlar inte om ideologisk samhörighet utan om strategiska överväganden. Min samlade bedömning utifrån analyser och debatter i bland annat iranska medier är att denna grupp kommer att dominera Irans utrikespolitik framöver. Dessutom är de konservativas strategier bättre anpassade för en multipolär värld.

Vad som är viktigt att understryka är att varken reformisterna eller de konservativa strävar efter att dominera regionen. Det handlar om att hitta Irans rättmätiga plats i den.

Varken reformisterna eller de konservativa strävar efter att dominera regionen. Det handlar om att hitta Irans rättmätiga plats i den.

Västvärlden har utvecklat ett förhållningssätt som innebär att historien inte uppfattas som något man växer in i, utan som något man kan omforma. Detta synsätt kan analyseras med hjälp av Oswald Spenglers distinktion mellan vardande (historisk rörelse) och vordet (där former stelnar) och som refererar till första världskrigets slut och osmanska rikets sönderfall och utvecklingen därefter. I denna logik fixeras gränser, institutioner skapas, och politiken blir i allt högre grad en fråga om vilja snarare än nödvändighet. Stater uppstår inte ur ett långsamt vardande, utan genom beslut.

Mot detta står Iran som med en lång civilisatorisk kontinuitet fortfarande sätter ramar för det politiska handlandet i relation med sin omgivning och omvärld. Här framträder nödvändigheten inte som begränsning, utan som riktning. Skillnaden ligger inte i närvaro eller frånvaro av historia, utan i dess djup och verkningsgrader.

Västvärlden har utvecklat ett förhållningssätt som innebär att historien inte uppfattas som något man växer in i, utan som något man kan omforma.

Detta blir särskilt tydligt i relationen mellan Väst och Iran. Konflikten är inte endast geopolitisk utan uttryck för två olika förhållanden till historien. Där Väst i allt högre grad har kommit att handla utifrån föreställningen att historien kan formas. Medan Iran, åtminstone i sin strategiska självförståelse, alltmer rört sig mot att formulera sin position i termer av nödvändighet. Något som inte minst speglas i landets defensiva militära doktrin.

I detta ligger innebörden av det ordningsgmskifte som nu tar form. Det handlar inte om att en ny ordning redan har etablerats, utan om att den gamla inte längre förmår upprätthålla sina egna förutsättningar.

Utifrån ett resonemang, som bygger på en samlad tankeutveckling där Spengler och Kissinger utgör tydliga referenspunkter, framstår föreställningen att historien kan formas som alltmer begränsad. I vår tid börjar därför en annan riktning skönjas. De civilisationer, såsom Kina och Iran, som aldrig helt uppgick i det västerländska projektet framträder inte som alternativ i ideologisk mening, utan som uttryck för en annan relation till historien. Här är det inte friheten som står i centrum, utan kontinuiteten. Inte möjligheten, utan riktningen. Det innebär inte en återgång till det förflutna, utan en förskjutning i vad som framstår som verkligt. Där väst länge har handlat som om allt vore möjligt, framträder åter det som inte är valbart. Och i denna återkomst av nödvändighet ligger också gränsen för det moderna projektet.

Trots åratal av sanktioner, etniska spänningar och upprepade protestvågor har Iran lyckats vidmakthålla sin självständighet.

I den västerländska världsordningen isolerades Iran ekonomiskt genom politiska värderingar kopplade till bristen på mänskliga rättigheter och demokrati. I den framväxande multipolära världsordningen spelar värderingar betydligt mindre roll, om ens någon. Trots åratal av sanktioner, etniska spänningar och upprepade protestvågor har Iran lyckats vidmakthålla sin självständighet genom inte minst en inriktning som var, och är, inriktad på nödvändighet.

Det hade inte varit möjligt utan en någorlunda fungerande ekonomi, en statsapparat med monopol på våldsutövning och en befolkning som är materiellt och andligt sammanfogad i staten genom en rad institutioner. Mycket kan naturligtvis sägas om den ekonomiska utvecklingen och hur väl dessa institutioner fungerar. Men faktum kvarstår att administrationen finns och har lyckats bevara landets självständighet. I slutändan är självständighet inte enbart ett ideal utan framför allt en prestation.

Irans framtid handlar mindre om moral och mycket mer om syfte. I den kommande multipolära världsordningen är det inte de mest demokratiska staterna som överlever, utan de stater som lyckas ingjuta någon form av mening i de uppoffringar som krävs. Historiskt sett har inget syfte varit starkare än nationalismen. Men den behöver modereras genom kapaciteten att leva upp till förväntningar, inte minst genom institutionell disciplin. År av isolering har tvingat den iranska ledningen att utveckla självtillräcklighet, materiellt såväl som andligt.

Trycket på reformer lär öka genom den unga generationen.

Som mellanmakt i den kommande världsordningen står Iran stadigt, hur lite det än märks för tillfället. Landets geografi, tekniska kompetens och militära förmåga ger det dessutom en framskjuten plats i en sådan ordning. Men det betyder inte att Iran är immunt mot kriser. Trycket på reformer lär öka genom den unga generationen. Där har administrationen ett existentiellt nödvändigt arbete framför sig, och reformer lär komma när veteranerna, som var delaktiga i revolutionen för mer än 40 år sedan, lämnar plats för en ny generation som är betydligt mer världsvan och tekniskt orienterad. Tekniskt, och byråkratiskt sinnade människor, har mindre benägenhet att utmana statsmakten, så länge inte makten upplevs som alltför godtycklig.

Dela länk