En 25-åring beviljades eutanasi i Spanien, vilket har skapat stor debatt. Noelia Castillo Ramos hade växt upp med missbrukande föräldrar, varit utsatt för flera våldtäkter och vanvårdats av ungdomsvård och sjukvård. Helena Brors frågar sig: vad säger det om ett samhälle när dess mest sårbara medlemmar hellre dör än fortsätter att leva under de förhållanden som erbjuds dem?

Noelia Castillo Ramos dödades med giftinjektion på sjukhuset Hospital Residència Sant Camil utanför Barcelona den 26 mars. Hon var 25 år gammal.

Noelias korta liv var fyllt av svek, övergrepp och patriarkalisk traumatisering, som ansvariga myndigheter misslyckades med att skydda henne från. När hon inte längre orkade och bad om att få dö stod samma myndigheter redo att avliva henne. Än en gång har det visat sig att den legaliserade ”dödshjälpens” giftspruta blir en sorts slutgiltig lösning för utsatta människor, ofta unga, som förvägrades det stöd de behövde när de var vid liv.

25-åriga Noelia är den yngsta personen som har beviljats statlig avlivning i Spanien. Hennes eländeskatalog började när hon var 13. Då blev hennes ensamstående mor av med familjebostaden och Noelia och systern fick flytta hem till sin gravt alkoholiserade far.

25-åriga Noelia är den yngsta personen som har beviljats statlig avlivning i Spanien. Den yngsta hittills det vill säga. Hennes eländeskatalog började när hon var 13. Då blev hennes ensamstående mor Yolanda Ramos av med familjebostaden och Noelia och hennes syster fick flytta hem till sin gravt alkoholiserade far.

För Noelia följde flera psykiatriska diagnoser, ett batteri av gagnlösa psykiatriska behandlingar, suicidförsök i plural och andra självskadebeteenden genom tonåren. Det katalanska regionstyrets generaldirektorat för skydd av barn och unga har bekräftat att hon var intagen på två statliga ungdomshem mellan 2015 och 2019.¹

Efter en gruppvåldtäkt på en nattklubb i september 2022 försökte Noelia ta livet av sig genom att hoppa från en balkong på femte våningen. Hade den unga spanjorskan dött av det fallet hade hon räknats till den spanska självmordsstatistiken; de där självmorden som statsapparaten lägger tiotals miljoner euro på att förebygga samtidigt som den anstiftar till en annan kategori av självmord.

Efter en gruppvåldtäkt på en nattklubb i september 2022 försökte Noelia ta livet av sig genom att hoppa från en balkong på femte våningen.

Nu resulterade självmordsförsöket istället i en ryggmärgsskada vid tredje ländkotan, som vållade förlamning i hennes nedre extremiteter, neuropatisk smärta samt dubbel inkontinens med behov av urinkateterisering var sjätte timme. Samtidigt kunde Noelia fortfarande duscha, klä på och sminka sig själv.

21-åringen fick dock inget stöd för att leva ett rimligt liv för en ung kvinna. En aspekt som knappt har nämnts i den omfattande nyhetsrapporteringen om Noelia Castillo Ramos är hennes boendesituation. Sjukhuskomplexet Sant Camil, där Noelia slutade sitt liv, inhyser ett vård- och omsorgsboende för personer som är över 65 eller lider av ryggmärgsskador. Där bodde Noelia bland åldringarna på bottenplanet sedan 2024 – den tredje institutionaliseringen i hennes korta liv. Bara tanken på att bo kvar där i 60 år var förmodligen understödjande för hennes dödslängtan.

I ett land med mer utbyggd välfärd skulle Noelia kanske ha haft en egen tillgänglighetsanpassad lägenhet och kommunal personlig assistans. I Spanien råder dock fortfarande en institutionaliseringsnorm för funktionsnedsatta.² 2006 års lag om självbestämmande för personer i beroendesituationer behandlar endast personlig assistans vid arbete och vissa studier, inte fritid. Lagen graderar funktionsnedsättningar i tre kategorier, måttligt stödbehov, stort stödbehov och kritiskt stödbehov. Personlig assistans är reserverat för personer med den tredje behovsgraden.³

I april 2024 lämnade Noelia in en dödsansökan hos det katalanska regionstyrets rådgivnings- och utvärderingsorgan beträffande kardinallagen för reglering av eutanasi (CGAC). Tre månader senare fick hon ett ja. Samma statsapparat som hade spärrat in Noelia som barn och misslyckats med att skydda henne fann för gott att döda henne.

I april 2024 lämnade Noelia in en dödsansökan till katalanska myndigheter. Tre månader senare fick hon ett ja. Samma statsapparat som hade spärrat in Noelia som barn och misslyckats med att skydda henne fann för gott att döda henne.

Kardinallagen för reglering av eutanasi genomdrevs av den nuvarande socialdemokratiska PSOE-regeringen 2021. Sagda dödshjälpslagstiftning är lika luddigt formulerad som den kanadensiska dito. Eutanasi och assisterat självmord tillåts för personer som ”lider av en allvarlig och obotlig sjukdom eller ett allvarligt, kroniskt och invalidiserande tillstånd” som orsakar ”konstant och outhärdligt fysiskt eller psykiskt lidande utan möjlighet till lindring som personen anser vara acceptabel”.⁴

Noelias far Gerónimo Castillo försökte in i det sista hålla dottern vid liv. Uppbackad av den ärkekonservativa stiftelsen Abogados Cristianos, ”kristna advokater”, överklagade han CGAC:s beslut till en provinsiell förvaltningsdomstol i Barcelona. Fadern yrkade på att Noelias psykiatriska diagnoser, tvångssyndrom och emotionellt instabilt personlighetssyndrom, innebar nedsatt omdömesförmåga. Ingetdera syndrom är obehandlingsbart.

Överklagandeprocessen gick vidare ändå upp till Europadomstolen för mänskliga rättigheter, som avvisade Gerónimos ansökan om att stoppa dotterns avlivning. Under processen spred det högerextrema parlamentspartiet Vox lögnen att Noelia hade blivit gruppvåldtagen av nordafrikanska ensamkommande flyktingbarn vid upprepade tillfällen på den där anstalten för minderåriga där hon skulle ha bott i vuxen ålder.

Noelias far Gerónimo Castillo försökte in i det sista hålla dottern vid liv. Uppbackad av Abogados Cristianos överklagade han beslutet till Europadomstolen som avvisade Gerónimos ansökan om att stoppa dotterns avlivning.

I en förinspelad intervju som visades i TV-programmet Y ahora Sonsoles dagen före hennes död berättar Noelia att hon har blivit utsatt för sexuella övergrepp vid tre tillfällen och inget av dem inträffade på en anstalt.⁵ Noelia polisanmälde inte gruppvåldtäkten hon utsattes för 2022, så gärningsmännen har inte kunnat identifieras. Det finns inget som indikerar att de var invandrare. Likväl vidarefördes Vox desinformation jorden runt via bland andra Visegrád 24 och New York Post.⁶

På Noelia Castillo Ramos dödsdag tände kvinnoorganisationer gravljus utanför Sant Camil. De höll upp plakat med budskap såsom ”Idag är det Noelia, imorgon kan det vara din dotter” samt hashtaggarna #NoMásNoelias, ”Inga fler Noelior”, och #QueremosReparaciónNoEjecución, ”Vi vill ha gottgörelse, inte avrättning”.

Vad säger det om ett samhälle när dess mest sårbara medlemmar hellre dör än fortsätter att leva under de förhållanden som erbjuds dem?