Kamal Daouds roman Ärret har vunnit priser och fått fina recensioner, även av Parabols recensent. Nu svarar Ulla Alfredsson, som menar att romanen är en bricka i ett geopolitiskt spel, där Frankrike står för upplysning och Algeriet för motsatsen. Dessutom har han stulit en kvinnas livshistoria.

Kamel Daouds bok Ärret om det franska inbördeskriget (1992-2002) vann Goncourtpriset i Frankrike 2024 och romanen prisades allmänt av de franska recensenterna liksom av sina svenska motsvarigheter. ”Poetisk”, ”politisk” ”ett viktigt, skoningslöst vittnesmål” som bärs fram av ett ”rasande engagemang”. I Parabol kallar Gunnel Engström den en ”Mästerlig roman med ett obegripligt slut.”

Det krig Daoud skriver om utspelades under det s k ”svarta årtiondet” som började 1992 då den algeriska militärledningen ställde in det parlamentariska valet i landet. Det islamistiska partiet FIS hade redan vunnit första valomgången och var på god väg att segra även i den andra och avgörande omgången, något som militärledningen satte stopp för. Ett långt och blodigt krig utbröt där ända upp till 200 000 personer kan ha dödats.

Kamel Daoud var redan en kontroversiell figur när han fick Goncourtpriset. I högerkonservativa Le Point hade han skrivit ett flertal artiklar där han utmålade dagens unga muslimska invandrare som ett hot mot det franska samhället.

Bouteflika, som tillträdde som president 1999, erbjöd straffrihet för kapitulerande rebellgrupper. 2005 hölls en folkomröstning om amnesti som stöddes av flertalet av väljarna. En lag om fred och nationell försoning antogs och det blev olagligt att utreda eller diskutera massakrerna och krigsförbrytelserna under det grymma kriget.

Även om Ärret, som helt klart vänder sig till en västerländsk publik, fått övervägande positiva recensioner har det också hörts en del kritiska röster som menar att romanen är skriven med ett överlastat språk där mer eller mindre lyckade symboler, metaforer och liknelser staplas på varandra. En allvarligare kritik har kommit från framför allt vänsterintellektuella både i Algeriet och i Frankrike. Ärret anses ge en enögd och onyanserad bild av ett Algeriet där männen framställs som avhumaniserade våldsverkare och kvinnorna som hjälplösa offer. En skildring som passar direkt in i det islamofobiska narrativ som växer sig allt starkare i Frankrike och övriga västländer.

Jag hade svårt att komma igenom Ärret. Personligen tyckte jag att det pompösa, metaforiska språket var svårgenomträngligt men jobbigast var den oerhört negativa människoskildringen.

Tristan Leperlier, en fransk litteratursociolog som specialiserat sig på sambandet mellan litteratur och politik framförallt i nordafrikansk litteratur, menar att det är en politisk roman fylld med klichéer som t ex skildringen av skönhetsalongen versus den fanatiske imamen. Han och flera andra påpekar också att det redan finns flera romaner och filmer som behandlar det svarta årtiondet. En del av dessa också gjorda av kvinnor. (Leperlier har skrivit en bok om franska och algeriska författare under inbördeskriget. 2018 publicerades Les écrivains dans la décennie noire.)

Jag hade svårt att komma igenom romanen. Personligen tyckte jag att det pompösa, metaforiska språket var svårgenomträngligt men jobbigast var den oerhört negativa människoskildringen.

Berättarjaget är Aube, en 26-årig kvinna vars familj dödades under en massaker under det grymma årtionde då inbördeskriget rasade. Själv fick hon halsen uppskuren och stämbanden förstörda men hon lyckades överleva. Nu, 20 år senare, driver hon en skönhetssalong i Oran men ärret på hennes hals finns kvar som en evig påminnelse om den fruktansvärda händelsen.

Är Kamel Daouds Ärret ett modigt avslöjande av inbördeskrigets grymheter? Eller har författaren använt sig av ett krigsoffer för att skriva en klichéfylld berättelse som passar direkt in i ett högerpopulistiskt narrativ?

Hon är gravid men vill inte att hennes barn ska födas in ett brutalt manssamhälle. Hon har därför skaffat abortpiller men först vill hon ta med sig sin ofödda flicka till sin hemby där hennes livstrauma började. Hennes resa sker vid Eid al-adha, offerfesten, den muslimska högtid då får (och andra djur offras) till minne av Abrahams offer till gud.

I Ärret blir nutidens offrare en förlängning av 90-talets ogärningsmän. ”Guds vildsvin”, får nu, när de inte längre öppet kan våldta och skära halsen av kvinnor, nöja sig med att slakta får. De män Aube möter på sin resa styrs helt av sina djuriska drifter och kvinnorna tvingas till underdånighet och lydnad.

I Oran har hon mött andra nidbilder av den algeriske mannen; gynekologen vars fru får undersöka hans kvinnliga patienter bakom ett skynke och imamen i den moské som är granne med Aubes skönhetssalong. Imamen använder en stor del av sin tid åt hatfyllda predikningar riktade mot salongens kunder och personal.

Visst finns det undantag men i stort sett är romanen även i nutid befolkad av karikatyrer och stereotyper av muslimska män och kvinnor där männen blir totalt avhumaniserade och liknas vid djur.

I stort sett är Kamal Daouds “Ärret” även i nutid befolkad av karikatyrer och stereotyper av algeriska män och kvinnor där männen blir totalt avhumaniserade och liknas vid djur.

Kamel Daoud är den förste algeriske författaren som fått Goncourtpriset. Men nyheten rönte ingen större uppmärksamhet i Algeriet, där boken förbjudits. Maher Mezahi har en möjlig förklaring till det bristande intresset: ”För mig är det Algeriet han beskriver mer ett collage av isolerade händelser (som fördöms och kraftigt förlöjligas) utvalda mer för att tillfredsställa en högervriden publik i Väst än att ge en verklighetstrogen beskrivning av vår vardag.”

Maher Mezahi är en oberoende algerisk fotbollsjournalist som framför allt är intresserad av att undersöka skärningspunkterna mellan fotboll, historia och politik i Afrika. Han är en av utgivarna till den politiska och kulturella websiten med (den ironiska) titeln Africa is a country.

Kamel Daoud var redan en kontroversiell figur när han fick priset. I tidskrifter som den franska högerkonservativa tidningen Le Point hade han skrivit ett flertal artiklar där han utmålade dagens unga muslimska invandrare som ett hot mot det franska samhället.

Nyårsnatten 2015/2016 utsattes ett hundratal flickor för sexuella övergrepp och stölder av ca 1000 män, de flesta med nordafrikanskt ursprung i Köln. Händelserna rönte mycket stor uppmärksamhet och blev inledningen till att Tysklands öppna invandringspolitik blev betydligt mer restriktiv.

Daoud, som då bodde i Oran, Algeriet, skrev en debattartikel i Le Monde där han menade att övergreppen kunde förstås mot den ”sexuella misär” som härskade i de stora delar av arabvärlden. 19 franska forskare och intellektuella publicerade en motartikel där de anklagade Daoud för att underblåsa den islamofobi som spreds av högerpopulistiska kretsar i Europa. I Algeriet utfärdades en fatwa mot Daoud.

I januari 2023 sköts en sjuttonårig fransman med algeriska rötter ihjäl av polisen i Parisförorten Nanterre eftersom han inte stannade vid en poliskontroll. Polisens redogörelse för händelseförloppet motsades senare av en publicerad video och våldsamma protester bröt ut. Offrets namn, Nahel Merzouk, blev en symbol för polisbrutalitet, den institutionella rasismen och förorternas marginalisering.

Daoud skrev en omdebatterad artikel i Le Point. Han menar att invandringen skapat ett urbant kaos och att Frankrike riskerar att bli ett tredjevärldenland. Han beskylldes för dubbelmoral då han varit snabb att fördöma regimens övergrepp i Iran men kommit med ursäkter för den franska polisens dödsskjutning.

Daoud skrev en omdebatterad artikel i Le Point. Han menar att invandringen skapat ett urbant kaos och att Frankrike riskerar att bli ett tredjevärldenland. En invandrare som inte lyder order kan vara ett led i den utvecklingen: Polisen kanske inte ska skjuta på en invandrare som vägrar att stanna. Men om en farlig bilförare får göra som han vill kan det leda till en kollaps av staten, av ordningen, av säkerheten: ”när folk måste välja mellan demokrati och säkerhet väljer de inte demokrati.” I flera artiklar förklarade han upploppen med bristande integration på grund av invandrarnas ”förakt för Frankrike”.

Daouds artiklar blev hårt kritiserade i Algeriet. Återigen anklagades han för att gå högerpopulismens ärenden när han i stället för att lägga fokus vid fransk polisbrutalitet talade om franska invandrares vägran att integrera sig. Man beskyllde honom också för dubbelmoral då han varit snabb att fördöma regimens övergrepp i t ex Iran men kommit med ursäkter för den franska polisens dödsskjutning.

I augusti 2023 flyttade Daoud till Frankrike.

I oktober samma år publicerade Kamel Daoud ett öppet brev ”till en israelisk vän” i Le Point. Även om han skriver att dödandet på båda sidor är gräsligt menar han att det är viktigt att förstå Israel. Senare har han visserligen, tillsammans med andra franska författare och intellektuella, undertecknat en skrivelse som uppmanar regeringen att göra någonting åt den ”humanitära situationen” i Gaza men kritiseras för att inte tala klarspråk om Israels apartheidsystem, förstörelse och massvält i Gaza. Daoud har aldrig offentligt kallat folkmordet för just folkmord.

Även om Kamal Daoud från början också kritiserade Frankrike t ex i sin omtalade debutroman Fallet Mersault, där han låter sitt berättarjag ingå i en provocerande dialog med huvudpersonen i Albert Camus Främlingen, har han med tiden alltmer kommit att låta Frankrike stå för upplysning mot en påstådd efterblivenhet i Algeriet.

Kamel Daouds kritiker menar att även om han från början också kritiserade Frankrike t ex i sin omtalade debutroman Fallet Mersault, där han låter sitt berättarjag ingå i en provocerande dialog i monologform med huvudpersonen i Albert Camus Främlingen, med tiden alltmer kommit att låta Frankrike stå för upplysning och moralisk överlägsenhet mot en påstådd efterblivenhet och barbarism i Algeriet.

Invånarna i den arabiskt muslimska delen av världen ses ensidigt som produkter av religiös fanatism och sexuellt förtryck. Man menar att hans artiklar styrs av orientaliska klichéer om den arabiskt muslimska världen och att hans argument är hämtade från den yttersta högerns ståndpunkter i migrationsfrågan.

11 dagar efter prisutdelningen i Paris dök en trettioårig kvinna upp i en algerisk nyhetssändning och hävdade att Daoud stulit hennes historia och utnyttjat hennes lidande för att skriva en prisvinnande roman. Kvinnan var Saâda Arbane och precis som jaget i Daouds roman hade hela hennes familj dödats och hon själv blivit skuren i halsen och lämnats att dö vid en massaker i hembyn. Liksom Aube har hon nu ett ärr och en kanyl på halsen som hon döljer med en scarf. Madeleine Schwarz har skrivit om fallet i The Guardian.

11 dagar efter prisutdelningen i Paris dök en trettioårig kvinna upp i en algerisk nyhetssändning och hävdade att Daoud stulit hennes historia och utnyttjat hennes lidande för att skriva en prisvinnande roman.

Händelsen hade självklart traumatiserat Arbane. Liksom Aube hade hon adopterats och genomgått en tracheostomi. Under många år hade hon knappt kunnat tala och hon växte upp med både psykiska och fysiska svårigheter att prata om vad som hade hänt. Hon säger själv att hon gömt sin historia och sitt ansikte i 25 år och det var först när hon 2015 mötte en psykiater, som hon kände förtroende för, som hon började prata.

Enligt Arbanes juridiska ombud var hon psykiaterns patient mellan 2015 till 2023. Läkare och patient blev vänner och Arbane blev också introducerad för psykiaterns man, Kamel Daoud. Denne bad så småningom att få använda sig av hennes historia men hon sade blankt nej.

Även om många kvinnor i Algeriet från början välkomnade att Daoud synliggjort framförallt kvinnornas enorma lidande under inbördeskriget vände sig många mot honom när det blev känt att han för att göra så använt sig av en kvinna som överlevt massakern i sin hemby men fått sin hals uppskuren och länge inte kunnat tala. Enligt kvinnan har hon uttryckligen nekat Daoud att använda sig av hennes historia. Kvinnans avslöjande väckte stor uppmärksamhet men Daoud har sopat bort hennes anklagelser med hänvisning till den konstnärliga friheten, påståenden om att det finns många liknande kvinnoöden i Algeriet och att den algeriska staten har uppmuntrat kvinnan att anmäla honom.

Daoud hävdar nu att det finns många kvinnor med liknande historier i Algeriet men Arbanes advokater har hittat ungefär 30 punkter på vilka Aubes och Arbanes historier stämmer överens. Båda blir t ex gravida, skaffar tre abortpiller men beslutar sig för att behålla barnet.

Båda driver en skönhetssalong i Oran, båda är adopterade av kvinnor som själva varit adoptivbarn. Etc. T o m ärret på deras halsar är lika långt, 17 cm. Dessutom har Arbanes journal från läkarbesöken hos Daouds fru försvunnit från sjukhuset i Oran.

Läkare och patient blev vänner och Arbane blev också introducerad för psykiaterns man, Kamel Daoud. Denne bad så småningom att få använda sig av hennes historia men hon sade blankt nej.

Ett nätverk av advokater och representanter från stödorganisationer för offer för terrorism, bildades snabbt i Algeriet för att stödja Arbane. De har bla hänvisat till lagen om fred och försoning i stämningsansökan mot Kamel Daoud. I Frankrike företräds hon av William Bourdon, en välkänd fransk advokat som specialiserat sig på mänskliga rättigheter. Han initierade bla de första processerna i Frankrike mot misstänkta för delaktighet i folkmordet i Rwanda och har sedan dess kritiserat Frankrikes hanterande av de rättsliga följderna efter folkmorden 1994.

I april i år dömdes Kamel Daoud till tre års fängelse i Algeriet i sin frånvaro.

I juni i år avslutades en process mot honom för förtal i Frankrike. I en intervju i Le Figaro hade han antytt att Arbanes process mot honom egentligen styrts av den algeriska staten. Dom faller i september men åklagare har yrkat på friande med hänvisning till yttrandefriheten. En process om intrång i privatlivet är ännu inte avslutad.

Är Kamel Daouds Ärret ett litterärt mästerverk, ett modigt avslöjande av inbördeskrigets grymheter och ett försvar för den konstnärliga friheten? Eller har författaren använt sig av ett krigsoffer för att skriva en klichéfylld berättelse som passar direkt in i ett högerpopulistiskt narrativ? Har han dessutom psykiskt våldfört sig på ett av offren för terrorn genom att stjäla hennes röst för att kunna ge en röst just åt dessa offer?

Genom Goncourtpriset har boken nått en vid läsekrets framför allt i Väst. Bokens litterära kvalitéer för var och en bedöma.

I Frankrike ses Kamel Daoud som symbol för den hotade yttrandefriheten, en modig författare som vågar trotsa religiös censur. I Algeriet ses han som en nykolonial röst vars kritik saknar relevans eftersom den i första hand är avpassad för en västerländsk publik.

Kamel Daoud har själv sagt att han inte behöver stjäla sin frus medicinska journaler för att skriva en roman men likheterna mellan det verkliga offrets och den fiktiva gestaltens livshistorier är slående. Om författarens intentioner är det naturligtvis omöjligt att veta något men den franska ytterhögern välkomnade vinsten ur ett islamkritiskt perspektiv och genom Marion Maréchal, systerdotter till Marine Le Pen, hyllade Nationell Samling Kamel Daoud offentligt.

I Frankrike ses Kamel Daoud som symbol för den hotade yttrandefriheten, en modig författare som vågar trotsa religiös censur. I Algeriet ses han som en nykolonial röst vars kritik saknar relevans eftersom den i första hand är avpassad för en västerländsk publik.

Debatten om Ärret har hamnat mitt i skärningspunkten mellan islamofobi och religiöst förtryck, yttrandefrihet versus förtal och i frågan om vem som har tolkningsföreträde till en individs eller ett lands historia. Den kom ut vid en tidpunkt då relationerna mellan Frankrike och dess gamla koloni Algeriet är mer spända och infekterade än vanligt på grund av Frankrikes godkännande av Marockos suveränitet över Västsahara. Det bidrar förmodligen till debattens intensitet.