I romanen Ärret tar sig Kamel Daoud an det algeriska krigstraumat. Romanen skildrar en skoningslös kamp om Algeriets historieskrivning. Gunnel Engström har läst.

Det algeriska inbördeskriget, det så kallade ”svarta decenniet”, är ett trauma som undflytt länge undvek den traditionella journalistikens räckvidd. I Ärret tar Kamel Daoud sig an det outsägliga genom litteraturen – och bryter tystnaden kring ett fortfarande tabubelagt kapitel i landets historia. Här skildras en skoningslös kamp om minnet och berättelsen om Algeriet, där statens tystnadskrav ställs mot en författares obändiga vilja att vittna. Gunnel Engström har läst.

När Kamel Daouds roman Ärret (med den franska originaltiteln Houris) i slutet av 2024 tilldelades Goncourtpriset – Frankrikes finaste bokpris – borde det ha varit en stund av ren glädje. Men i stället för att bara hyllas på kultursidorna utlöste boken en storm som sträcker sig långt utanför den annars så trygga litteraturvärlden. Ärret har lyckats med konststycket att bli en internationell succé samtidigt som den är totalförbjuden i författarens eget hemland, Algeriet. Det här visar att litteraturen behövs för att hålla minnet levande – särskilt när makten gör allt för att skriva om eller radera ut det som har hänt.

Författaren Kamel Daoud kastar läsaren rakt in i efterdyningarna av kriget, och han gör det genom en huvudperson som bokstavligen har blivit av med sin röst.

Bråket handlar varken om berättelsens gestalter eller hur den är skriven utan om en kompromisslös strid om Algeriets historieskrivning – där regeringens munkavle står mot en författares vägran att hålla tyst. På ena sidan står Kamel Daoud, som ser det som sin plikt att berätta vad som hände. På den andra en stat som har stiftat lagar för att tvinga hela folket att glömma. Men mitt i stormen har romanen också väckt en helt annan, plågsam fråga. För när en verklig överlevare kliver fram och anklagar författaren för att ha stulit hennes livsöde, ställs allt på sin spets: Vem äger egentligen rätten till en tragedi?

Som ung journalist i slutet av 1990-talet bevakade Daoud massakrerna under det algeriska inbördeskriget – det som i landet kallas ”det svarta decenniet”. I intervjuer efter prissuccén har han berättat hur han snabbt insåg att vanlig journalistik inte räckte till. Fakta och siffror kunde inte fånga ”den absoluta mardrömmen”. Litteraturen blev i stället hans sätt att bearbeta traumat och bryta den förlamande tystnaden. Det är just denna vägran att hålla tyst som är motorn i Ärret. Daoud kastar läsaren rakt in i efterdyningarna av kriget, och han gör det genom en huvudperson som bokstavligen har blivit av med sin röst.

En röst som skurits av
Hon heter Aube och är 26 år. Som sexåring överlevde hon en islamistisk massaker i sin hemby där hela hennes familj mördades. Aube själv fick halsen avskuren av en terrorist; hon överlevde mirakulöst men förlorade sina stämband. Idag lever hon med en kanyl i halsen – ett fysiskt ärr som hon ironiskt kallar för sitt ”leende”. Hennes kropp blir ett vandrande bevis mot statens officiella lögn. När Aube blir gravid ställs hon inför ett smärtsamt val: ska hon föda sitt barn till en djupt kvinnohatande värld, eller göra en abort? För att söka svar beger hon sig på en resa tillbaka till sin hemby.

Ärret har lyckats med konststycket att bli en internationell succé samtidigt som den är totalförbjuden i författarens eget hemland, Algeriet.

På vägen korsas hennes spår av Aïssa, en man vars familj också brutalt dödades under kriget. Aïssa kör kors och tvärs genom landet för att sälja böcker och har blivit som ett levande lexikon över krigets glömda massakrer. Han minns i detalj allt det som resten av befolkningen har beordrats att glömma. Mötet mellan de två blir en livsviktig ljusglimt. För Aïssa blir Aube ett bevis på att han inte blivit galen – att hans minnen stämmer – och han tycker det är hennes absoluta skyldighet att berätta sin historia för eftervärlden

Det stora utraderandet
Ett vittnesmål som Aubes behövs, för i dagens Algeriet är inbördeskriget ett absolut tabu. Genom en lag från 2005 förbjöds det att över huvud taget tala om krigets grymheter. Förövarna har i stor utsträckning sluppit straff. De beordrades ljuga om att de bara var oskyldiga ”kockar” och inte bar vapen. Därför kan de i dag leva sida vid sida med sina offer. Daoud har i intervjuer beskrivit denna politik som en ”våldsam amnesi” som förvandlat gamla massakerplatser till tomma områden av ”tröstlöshet utan minne”. Att tysta historien är för honom som ett nytt mord på offren. Han brukar peka på kontrasten till Rwanda där man efter folkmordet i stället valde att lyfta fram sanningen i ljuset för att kunna gå vidare.

Strax efter att Kamel Daoud fått sitt pris tog kontroversen en ny och plågsam vändning utanför boksidorna. En algerisk kvinna vid namn Saâda Arbane klev fram i tv och anklagade författaren för att ha stulit hennes livsöde.

Samtidigt som Daoud gör upp med historien är boken fylld av en rasande kritik mot hur kvinnor behandlas i Algeriet. Förtrycket syns i allt från vardagliga begränsningar till rena vidrigheter. När Aube besöker en manlig gynekolog möts hon av ett absurt hyckleri där läkaren inte får titta på henne direkt. Han gömmer sig bakom ett svart skynke medan hans hustru utför själva undersökningen och ropar sina observationer till honom. På gatorna är kvinnor ständigt övervakade; att gå i jeans, röka eller visa håret ses som en direkt förolämpning mot männen. Det värsta exemplet är gestalten Hamra från Aubes hemby. Under kriget hölls hon som sexslav, och efteråt betraktades hon som skyldig terrorist. Hon kan inte längre leva som vanligt bland folk. Medan de manliga terroristerna har fått förlåtelse, möter kvinnor som Hamra ingen nåd. De brännmärks för livet, nekas jobb och betraktas som kriminella i stället för offer.

Det är mot den bakgrunden man måste förstå bokens franska originaltitel, Houris. Inom islam är hourierna de vackra jungfrurna som väntar i paradiset – ett löfte som terroristerna använde för att locka unga män till ”det heliga kriget”. Genom att döpa boken till Houris vänder Daoud helt på begreppet. Han bortser från extremisternas fantasier och fokuserar på verklighetens kvinnor – de som fick betala priset på jorden. Huri är också det namn som Aube i tankarna ger sitt ofödda barn. När hon tvekar inför sin graviditet ser hon aborten som en kärlekshandling – att skicka sin dotter direkt till paradiset som en oskadd “houri”, hellre än att låta henne födas till ett liv i evigt förtryck.

Vem äger traumat?
Att skriva en bok som så öppet klär av statens lögner och det religiösa hyckleriet är i sig en politisk sprängdeg. Men strax efter att Daoud fått sitt pris tog kontroversen en ny och plågsam vändning utanför boksidorna. En algerisk kvinna vid namn Saâda Arbane klev fram i tv och anklagade författaren för att ha stulit hennes livsöde. Arbane, som själv överlevde en massaker och fick sina stämband avskurna, hade gått i terapi hos Daouds fru som är psykiatriker. Anklagelsen om att författaren utnyttjat en levande människas trauma genom att bryta mot läkarnas tystnadsplikt slog ner som en bomb. Plötsligt handlade debatten inte längre om konstnärlig frihet gentemot en diktatur utan om ett personligt svek, ett rent ”tjuveri”.

Daoud och hans förlag har tillbakavisat anklagelserna och betonat att romanen är ett skönlitterärt verk. Hans supportrar hävdar dessutom att den algeriska regimen utnyttjar Arbanes personliga tragedi för att komma åt en regimkritiker. Kvar finns en infekterad debatt om vem som egentligen har rätten till en berättelse när såren fortfarande är öppna.

Det som står klart efter kontroversen kring Ärret är att sanningen om ett inbördeskrig aldrig är enkel. Men efter 440 sidor av politisk kritik, brutala grymheter och personernas ensamma grubblerier tappar berättelsen tyvärr fotfästet.

Det som står klart efter kontroversen kring Ärret är att sanningen om ett inbördeskrig aldrig är enkel. Men efter 440 sidor av politisk kritik, brutala grymheter och personernas ensamma grubblerier tappar berättelsen tyvärr fotfästet. Bokens upplösning blir ett ordentligt antiklimax. På de absolut sista tre sidorna dyker det upp en deus ex machina som plötsligt ställer allt tillrätta och erbjuder den enkla tröst och snygga lösning som resten av boken så envist har vägrat att ge.

Man kan fråga sig varför Kamel Daoud väljer denna utväg. Är det för att han vägrar måla ut algerierna som eviga offer, eller är det en eftergift för den europeiska publikens krav på ett lyckligt slut? Oavsett författarens avsikt känner man sig som läsare både snopen och lurad av det tre sidor långa ”miraklet”.

Bortom detta tillrättalagda slut fortsätter den verkliga kampen utanför boksidorna. Striden mellan statens påbjudna glömska, konstnärens frihet och offrets rätt till sin egen berättelse är långt ifrån över. Även om Kamel Daoud har slarvat bort slutet på sin historia, och även om vi vet att det alltid är fullt möjligt för omvärlden att fortsätta blunda, fungerar romanen ändå som ett besvärande dokument som vägrar försvinna. Mitt i den påbjudna tystnaden har Daoud i alla fall tagit ifrån oss vår bekvämaste undanflykt. Han har skrivit ner historien, så att ingen i framtiden ska kunna använda standardfrasen: “Vi visste ingenting.”