Gerard Bonniers essäpris tilldelades i år den finlandssvenska författaren Tatjana Brandt för boken ”Drömmaren Rousseau”. I priskommittén satt Sara Nyström, Christian Manfred och Nina Björk. Parabol publicerar här Björks tal till pristagaren.

Grattis Tatjana Brandt till Gerard Bonniers essäpris 2026! Jean-Jacques Rousseau är, som bekant, död. Har varit död länge. Och det är han ju inte ensam om. Sorgligt många människor är döda människor. Men här – i ”Drömmaren Rousseau” – lever han! Du har hjälpt till att göra en av alla döda människor mindre död.

När Jean Paul Sartre dog år 1980 har jag hört att rubriken på omslaget till en av de stora svenska dagstidningarna – jag kommer inte ihåg vilken – löd, i jättebokstäver: ”JP är död”. Så stor kunde en filosof vara att han var sitt, till och med förkortade, förnamn med svenska folket.

 När jag hade läst ut din bok skulle min rubrik kunna vara: ”JJ är vid liv!” Jag är inte ett helt svenskt folk, men jag tillhör trots allt det läsande folket – och du gör det folket Jean-Jacques med Rousseau.

Å, jag känner med honom! När han sitter med sin far och binge-läser sin döda mors efterlämnade böcker – hans enda sätt att komma nära denna förlorade människa. När han hela tiden vacklar inför sin längtan efter å ena sidan självständigt tänkande och å andra sidan efter att bli omtyckt och populär.

Men du gör mig också Rousseau med Rousseau. Du placerar honom i idéhistorien, låter honom framträda i sin samtid, låter honom gå i dialog med andra tänkare och låter honom vara en viktig figur både i upplysningstraditionen och i romantiken.

Just den här författaren är dock inte bara varken Jean-Jacques eller Rousseau. Han är också namnet på en viss plats inom människan

Just den här författaren är dock inte bara varken Jean-Jacques eller Rousseau. Han är också namnet på en viss plats inom människan. Det är den plats som säger ”vildhallon är godare än hallonläsk”, en stuga i skogen vackrare än en skyskrapa på Manhattan, ett fysiskt möte mellan människor bättre än ett zoom-möte. Det som inte är nytt och modernt kan behöva bevaras. Är den platsen den konservativa platsen inom människan?

Men Rousseau är också namnet på den plats inom människan där vi tror att ett litet barn som ser en kattunge inte vill sparka den, utan smeka den. Och om barnet vill sparka katten istället för att smeka den – ja, då har någonting blivit fel, och då är det någon yttre faktor som har orsakat felet och då är det detta yttre som bör förändras. Människan föds inte ond. Är den platsen den radikala platsen inom människan? En förkärlek för det naturliga kan alltså yttra sig både i en vilja att bevara och i en vilja att förändra.

Allt det jag sagt hittills visar att du avfyrar en trestegsraket i din bok: människan Jean-Jacques, idéhistoriens Rousseau och den naturlighetstroende platsen inom mänskligheten. Från det personliga till det allmängiltiga.

Du skriver att ”Svårigheten att leva med andra är själva hjärtrytmen i Rousseaus författarskap”. Det handlar om balansgången mellan jaget och de andra. Hur bevara sig själv, sin autenticitet, och samtidigt få sin längtan efter andras erkännande uppfylld? Du skriver om detta tema hos Rousseau, och så tillämpar du det på dig själv och din egen situation. Du använderhonom alltså här och nu och svarar på frågan ”Vad vill Rousseau mig?”

Du skriver: ”Att ta till sig kunskap och lyssna på andra är grunden för allt tänkande. Men så fort en människa letar efter sitt uttryck, så fort hon kämpar för att formulera sig och svara på det hon läst, är hon ensam.” Där har vi just den där balansgången mellan jaget och de andra. Inte bara lyssna och ta intryck av andra, utan även att svara på de andra, att självständigt bearbeta det man har tagit in, och att svara med sin egen röst.

Du går själv den balansgången i den här boken. I ditt fall är de andra Rousseau egna texter och den tidigare forskningen om honom och jaget är din röst i texten, som är omisskännligt din egen.

Så där kan man hålla på och närläsa din bok för att förstå varför den är så rolig och lätt att läsa – trots filosofiska resonemang som äger tyngd. Men man kan också strunta i att hålla på

Det där tycker jag är viktigt, och det är som om det just nu håller på att gå förlorat i det offentliga samtalet. Det är som om en hel grupp, som tillhör ett visst politiskt läger, talar med en enda röst mot en annan hel grupp, som tillhör ett annat politiskt läger, och som talar med en annan enda röst. Det är som om vi är AI när vi trots allt fortfarande är människor och borde låta individuellt olika, oavsett vilket politiskt läger vi tillhör.

Men i den här boken hör vi en egen röst. Din röst. Vi hör den genom de olika genrer som boken består av: läsningar av litterära, filosofiska och politiska verk, dina egna minnen och reflektioner över liv och värld, din argumentation.

Där finns en självständighet och en lätthet, som smittar av sig på läsarens eget humör. Din ton är ofta kongenial med ditt innehåll. Som när du beskriver hur en av Rousseaus texter ”faller in i den lysande vandringsrytm som ska bli hans klassiska kännetecken”. Där någonstans skriver du så här: ”Rousseau är så ung och världen utanför sjunger av grönska och löften, av blånande kullar och hisnande äventyr bakom landsvägens nästa krök”. Ni hör? Vilken rytm i den meningen! Ton och innehåll sammanfaller.

Eller som när du beskriver upplysningsfilosofen Diderot, som verkar vara en hedersknyffel; han skrävlar, skrattar högt och talar intensivt, grabbar tag i sina samtalspartners och närmast bankar dem på låren när han kommer fram till sin poäng. Och sen skriver du: ”Senare i sin karriär kommer han att plagiera ett italienskt skådespel i förhoppning om att med den fjädern i hatten lyckas klämma sig in i Franska Akademien. Att det inte lyckas är inte så farligt. Det finns så mycket annat man kan göra.” Det meningarna säger, deras innehåll, har samma obrydda ”det ordnar sig”-ton som verkar vara Diderots livsluft.

Så där kan man hålla på och närläsa din bok för att förstå varför den är så rolig och lätt att läsa – trots filosofiska resonemang som äger tyngd. Men man kan också strunta i att hålla på. Man kan bara läsa och läsa och känna: Rousseau, vilken kille ändå! Och Tatjana Brandt, vilken skribent! Tack för att du låter oss läsare ta del av mötet mellan er.