Valet i Colombia blev en riktig rysare. Högerpopulisten Abelardo de la Espriella vann med knappt en procents skillnad över vänsterkandidaten Ivan Cepeda. Oscar Barajas som var på plats i hemstaden Socorro menar att när festen är över kommer verkligheten att hinna ikapp de fattiga som röstade på den Trump-beundrande miljonären de la Espriella.

Solen har just sjunkit bakom de gröna bergen i Santander, men mörkret över torget här i min hemstad Socorro känns tyngre än vanligt. Från gatorna hörs högljudda skratt och klirrande flaskor. Folk firar. Högerpopulisten Abelardo de la Espriella – som kallas ”Tigern” – har just vunnit presidentvalet i Colombia.

Efter fyra år med landets första vänsterpresident, Gustavo Petro, svänger politiken nu snabbt och hårt tillbaka till höger. Det blev en riktig rysare, men med knappt en procents marginal tar den Trump-beundrande miljonären över makten.

För mig som är stolt över att komma från Socorro är det svårt att se detta utan att känna en djup besvikelse. Det är en historisk ironi. Det var ju här i Socorro som det kända Comuneros-upproret en gång startade mot den spanska kolonialmakten. I dag har staden blivit platsen för en modern tragedi: en allians mellan förtryckarna och de förtryckta.

Här på gatorna firar två helt olika grupper samma seger. De rika familjerna, lokala knarkbaroner och småföretagare som drömmer om att bli rika kapitalister. För dem är Tigerns seger en ren affär. Och stadens fattiga i slitna kläder, som lever ur hand i mun, som har trott på illusionen om den starka tigern.

Här på gatorna firar två helt olika grupper samma seger. Å ena sidan har vi de rika familjerna, lokala knarkbaroner och småföretagare som drömmer om att bli rika kapitalister. För dem är Tigerns seger en ren affär. De ser fram emot vad den nya regeringen har lovat: att krossa fackliga rättigheter, lätta på miljö- och klimatåtgärder och sänka skatterna för de rika. De vill krympa staten med 40 procent. Det är rå kapitalism som vill suga ut det sista ur den colombianska arbetarklassen och de känsliga naturområdena. 

Å andra sidan gör det ont i hjärtat att se stadens fattiga fira sida vid sida med de rika som utnyttjar dem. Det är människor i slitna kläder, som lever ur hand i mun, som har trott på illusionen om den starka tigern. Genom smart propaganda har överklassen lyckats lura de fattigaste i Socorro. De har fått dem att tro att räddningen inte handlar om solidaritet eller rättigheter, utan om en tuff ledare som lovar ordning och megafängelser. De har blivit manipulerade att tro att Tigerns järnhand ska mätta deras magar, istället för en rättvis fördelning av landets resurser. De röstar för sina egna kedjor i hopp om att Tigern ska bita någon annan.

Men verkligheten kommer att hinna ikapp dem. När festen är över och vardagen kommer tillbaka till Socorro, kommer de fattiga att märka att skattesänkningarna bara gynnade de rika. De kommer att märka att när deras fackliga rättigheter försvinner, försvinner också deras sista skydd mot att bli avskedade eller få svältlöner.

Det fanns ett annat alternativ. Vänsterkandidaten Iván Cepeda. Men han var ingen ”tiger” som folk gillade på sociala medier. Han försökte prata om klassmedvetenhet och folkbilda om svåra sociala reformer. Men hur förklarar man jordreformer, rättvisa skatter och kollektivavtal i en 15 sekunders video på Instagram?

Det fanns ett annat alternativ. Vänsterkandidaten Iván Cepeda hade en vision om ett colombianskt ”folkhem”. Det programmet var ambitiöst och helt nödvändigt för att bygga vidare på fredsprocessen. Men Cepeda var ingen ”tiger” som folk gillade på sociala medier. Han försökte prata om klassmedvetenhet och folkbilda om svåra sociala reformer. Men hur förklarar man jordreformer, rättvisa skatter och kollektivavtal i en 15 sekunders video på Instagram? Apparnas algoritmer bryr sig inte om smarta lösningar; de vill ha skrik, enkla fiendebilder och tom underhållning. Cepedas sakliga argument drunknade i bruset medan Tigern dansade fram på skärmarna. 

Störst är ändå oron för freden. Den fredsprocess som vi har kämpat för de senaste åren har varit den enda livlinan för landets fattigaste. För bönderna på landsbygden och för urfolken som har levt mitt i det blodiga inbördeskriget. Att nu gå tillbaka till militära strider och löften om att skrota dialogen och ”rensa ut” oppositionen är ett enormt historiskt bakslag. Freden är arbetarklassens bästa vän; kriget gynnar bara kapitalet och vapenindustrin.

När natten blir djupare över Socorro inser jag att vårt jobb som demokratiaktivister blir svårare än på länge. Vi kan inte bara sörja. Den här högervågen visar att systemet är i kris. När Tigerns falska löften spricker mot verkligheten måste vi stå redo att organisera folkets ilska. Men ikväll är det svårt att inte känna en enorm besvikelse över att min hemstad valde Tigerns vassa klor framför ett tryggt folkhem.