När krigen breder ut sig och risken för storkrig växer lyser initiativen för fred med sin frånvaro. Sverige har övergett en stark tradition av fredsdiplomati och anpassar sig nu till EU:s och NATO:s intressen, menar Elisabeth Özdalga.

Israels och USA:s massiva anfall på Iran den 28 januari i år gick inte som planerat. I stället för att få den islamiska regimen på fall har USA tvingats backa alltmedan konflikten dragit ut på tiden med oräkneliga mer eller mindre allvarligt menade fredsinviter kryddade med illavarslande hot från stormaktens sida. Trots tidigare aviserade intentioner att nå en uppgörelse, och nu senast samförståndsavtalet från den 17 juni, är ovissheten stor gällande den fortsatta utvecklingen. Risken att det hela skall urarta i ett regionalt eller till och med globalt storkrig kan fortfarande inte uteslutas.

Hur reagerar vårt ledarskap – i Sverige och övriga Europa – inför denna dramatiska utveckling? Vad görs i avspänningssyfte? Vilka initiativ har tagits för att få ett slut på striderna innan de värsta scenarierna blir verklighet? Det faktum att själva existensen för Iran såväl som Israel står på spel beskriver allvaret i situationen. Till detta kommer USA:s ekonomiska och strategiska intressen i Gulfregionen, stormaktens långvariga, symbiotiska förhållande till Israel och dess strävan att – trots tydliga tecken på tillbakagång – upprätthålla rollen som global hegemon. Situationen blir inte mindre oroväckande av att Europa, tillsammans med USA inom ramen för NATO sedan mer än fyra år tillbaka är djupt involverat i Ukraina-kriget.

Allt detta utspelar sig i en tid när diplomatin är ställd på sparlåga. I fallet Ukraina är det speciellt uppseendeväckande att de samtal som förs med Moskva i syfte att få ett slut på kriget initierats av Ankara, Riyadh, Washington och Peking men inte Paris, Berlin eller Stockholm.

Allt detta utspelar sig i en tid när diplomatin är ställd på sparlåga, för att inte säga helt lagd på is. Detta gäller framför allt EU:s medlemsländer – vårt eget land inräknat. I fallet Ukraina är det speciellt uppseendeväckande, för att inte säga vanhedrande, att de samtal som förs med Moskva i syfte att få ett slut på kriget initierats av Ankara (Istanbul/Antalya mars/april 2022), Riyadh, Washington och Peking, men inte Paris, London, Berlin, Rom eller, för den delen, Stockholm.

Så har det inte alltid sett ut.

Svensk diplomati för fred
När det gäller Sverige finns en omfattande tradition av fredsskapande diplomati, inte minst inom ramen för olika FN-initiativ. Folke Bernadotte utsågs 1948 som FN:s officiella medlare i den arabisk-israeliska konflikten, och blev därmed den förste att inneha ett sådant uppdrag i världsorganisationens då ännu korta historia. Dag Hammarskjöld, FN:s generalsekreterare 1953-1961, var djupt engagerad i den tidens konflikter, bland andra Suez-krisen, Kongo-krisen och kampen mot kolonialismen, framför allt i Afrika. Språkforskaren och ambassadören Gunnar Jarring tjänstgjorde som FN:s särskilda sändebud i Kashmir-konflikten 1957-1958 och Israel-Palestina-konflikten från 1967 och framåt.

Olof Palme utsågs 1980 till FN:s generalsekreterares särskilda sändebud i kriget mellan Iran och Irak. Palme kom också att medverka till nedrustningsarbetet under 1980-talet genom bildandet av Palmekommissionen och dokumentet Gemensam säkerhet.

Alva Myrdal ledde Sveriges delegation till FN:s nedrustningskonferens i Genève 1962-1973. Olof Palme utsågs 1980 till FN:s generalsekreterares särskilda sändebud i kriget mellan Iran och Irak. Men Palme kom också att medverka till nedrustningsarbetet under 1980-talet genom bildandet av Palmekommissionen och dokumentet Gemensam säkerhet, en skrift som kom att citeras av Mikhail Gorbatjov under glasnost- och perestrojkaåren.¹ Andra, av FN värvade svenska diplomater och statsmän, är ambassadörerna Jan Eliasson, Pierre Schori, Hans Blix och Rolf Ekéus.

Flera av de här nämnda personligheterna fick betala ett högt pris – the ultimate price – för sitt engagemang. Det gäller i första hand Folke Bernadotte och Dag Hammarskjöld. Även Olof Palme utsattes för attacker till följd av hans genom åren aktiva ställningstaganden för olika vänsterorienterade befrielserörelser – i Nicaragua, Mocambique, Vietnam, Sydafrika – och hans insatser i nedrustningsfrågor, vilka grundade sig på en utvidgad dialog över järnridån. Det har inte saknats fredsinriktade initiativ och vilja till dialog även med så kallade fientliga makter i den svenska utrikespolitiken. Det gäller även i ett längre historiskt perspektiv.

Ukraina i ljuset av Vinterkriget
Hotet om ett nytt världsomspännande storkrig för tankarna till andra världskriget och framför allt till utvecklingen under dess tidiga skede, då man ännu inte kunde förutse hur konfrontationen med det alltmer hotfulla Hitlertyskland skulle utveckla sig. Undertecknandet av Molotov-Ribbentrop-pakten den 19 augusti 1939 och den därpå följande tyska invasionen den 1 september och sovjetiska den 17 september och delningen av Polen den 6 oktober markerade den första fasen av detta storkrig. Denna offensiv ihop med den pågående tyska upprustningen och mobiliseringen skapade oro över hela Europa.

Den 30 november invaderade Sovjetunionen Finland med avsikt att säkra kontrollen över Finska viken och förbindelsevägarna till Leningrad. ”Vinterkriget” hade inletts. För svensk del innebar detta att man ställdes inför många och svåra beslut, vilket inte bara berodde på den geografiska närheten, utan också de djupa historiska banden. Vilka möjligheter hade Sverige att bistå Finland i detta utsatta läge? För det första gällde det vilka resurser som stod till förfogande – ekonomiskt och militärt. Hur mycket skulle Sverige kunna avstå av egna tillgångar? För det andra handlade det också om vad som var politiskt möjligt, både i ett utrikes- och inrikespolitiskt perspektiv.

Neutraliteten satte gränser för hur långt Sverige kunde gå då det gällde militärt stöd, räknat i soldater, krigsmateriel och krediter. Men det gjorde även interna politiska motsättningar mellan de som yrkade på att öppet gå in på Finlands sida i kriget och de som ville hålla en så låg och stram profil som möjligt.

Neutraliteten satte gränser för hur långt Sverige kunde gå då det gällde militärt stöd, räknat i soldater, krigsmateriel och krediter. Men det gjorde även interna politiska motsättningar mellan de som yrkade på att öppet gå in på Finlands sida i kriget och de som ville hålla en så låg och stram profil som möjligt. Dåvarande utrikesministern Richard Sandler representerade den första, finansminister Ernst Wigforss den andra uppfattningen. Redan dagen efter den sovjetiska invasionen sammanfattade emellertid statsminister Per-Albin Hansson – inför den socialdemokratiska riksdagsgruppen – det som blev den svenska regeringens linje under vinterkriget: ”Vi får se till att hjälpa Finland så långt vi kunna utan att direkt inblanda oss”. Sverige bidrog med krigsmateriel, krediter och humanitär hjälp, men inte med militära stridsförband. De cirka 9 000 svenskar som aktivt stred på Finlands sida värvades som frivilliga.²

Till att börja med gjorde de finska trupperna oväntat starkt motstånd. Men allteftersom striderna fortsatte gjorde sig de ojämna styrkeförhållandena mellan den sovjetiska stormakten och nationen Finland gällande. Situationen blev alltmer ansträngd. En bit in på nyåret 1940 började västmakterna England och Frankrike pressa Sverige i syfte att öppna gränserna för transport av militär hjälp till Finland. Att tillmötesgå ett sådant krav innebar emellertid ett brott mot neutraliteten, samtidigt som det ökade riskerna för ett tyskt anfall. En sådan utveckling kunde öppna för en utvidgning av konflikten, samt att Sverige drogs in i stormaktskriget, något som man från svensk sida till varje pris ville undvika.³

Den svenska linjen gick ut på att Finland måste böja sig för Moskvas krav på vissa tunga territoriella avträdelser motsvarande sammanlagt mer än en tiondel av landets yta. Reaktionerna i Finland – även bland Finlandsvänner i Sverige – var negativa och bittra, men vilka var alternativen?

Inför hotet om en sådan eskalering var det viktigt att få till stånd en fredsuppgörelse mellan Finland och Sovjetunionen så fort som möjligt. Här kom den svenska regeringens diplomatiska insatser med utrikesminister Christian Günther som huvudsaklig medlare att spela en viktig roll.⁴ Den svenska linjen gick ut på att Finland måste böja sig för Moskvas krav på vissa tunga territoriella avträdelser, bland annat Karelska näset, Ladogakarelen, Salla i norr och flera strategiska öar i Finska viken, motsvarande sammanlagt mer än en tiondel av landets yta.

Reaktionerna i Finland – även bland Finlandsvänner i Sverige – var negativa och bittra, men vilka var alternativen? Var det bättre att med bibehållen suveränitet förhandla med motståndaren om nya – om än förödmjukande – gränser, än att riskera fortsatt krig, ännu större förluster och i förlängningen ockupation, det vill säga förlorad självständighet? Formulerad i dessa termer var svaret redan givet. Fredsavtal slöts innan vintern var över den 12 mars, 1940.⁵

Är Ryssland en farligare motståndare idag än Sovjetunionen var på sin tid? Hur kommer det sig att Sverige hade fungerande diplomatiska relationer med stormakten i öster då, men inte idag?

Som medlem i EU och sedan knappt två år även NATO måste våra ledare och representanter i stället anpassa och underkasta sig de dagordningar och narrativ som dominerar på större internationella arenor.

Det enkla svaret ligger i Sveriges tidigare större självständighet. Idag, som medlem i EU och sedan knappt två år även NATO, måste våra ledare och representanter i stället anpassa – och underkasta sig – de dagordningar och narrativ som dominerar på större, internationella arenor. Men om medlemskap i dessa allianser leder till osäkerhet och handlingsförlamning, vad är då poängen med samarbetet? I stället ser det ut som om man – det gäller ironiskt nog särskilt inom ”fredsprojektet” EU – försöker kompensera svagheter i unionen, såsom bristen på enighet i frågor rörande ekonomi, energiförsörjning, global konkurrenskraft, invandring, klimat med mera, genom att måla upp Ryssland som en för alla gemensam och synnerligen hotfull fiende.

Vad vinner man på det? Det blir inte fred i Ukraina med mindre än att man från europeiskt håll inleder seriös dialog och förhandlingar med Ryssland. USA är idag upptaget på annat håll: i Mellanöstern (Iran, Israel och Arabländerna), i Fjärranöstern (relationen med Kina) och den egna kontinenten eller ”närområdet” (Latinamerika). Ukraina är ett stort land, men inte stort nog att vinna militärt över Ryssland. Europa är inte heller rustat för att på egen hand – utan USA – militärt alliera sig med Ukraina mot Ryssland. Konflikten kräver en lösning innan det redan hårt krigsdrabbade landet bryter samman. Men vilken europeisk ledare är idag tillräckligt klarsynt och har kurage nog att bryta dödläget och ta på sig uppdraget som medlare, när fred oundvikligen kommer att innebära landavträdelser för den svagare parten?

Sverige gjorde det då, 1940. Men var står våra ledare dag, både inom regering och opposition?