Enligt FN:s Kvinnokonvention har kvinnor vissa rättigheter utifrån biologiskt kön. Vad händer med dessa rättigheter när biologiskt kön krockar med könsidentitet? Tanja Blendy-Olsson diskuterar ett aktuellt rättsfall i Australien.

I Australien har en 54-årig man, Roxanne Tickle, nekats tillträde till Giggle — en applikation skapad exklusivt för kvinnor — efter att en AI-baserad igenkänning identifierat honom. Tickle stämde appens grundare Sall Grover för könsdiskriminering.

Grover förlorade i första instans 2024 när domstolen slog fast att kön är “föränderligt och inte nödvändigtvis binärt”. ¹ Hon överklagade men förlorade nyligen i federal domstol och skadeståndet fördubblades från 10 000 till 20 000 AUD, utöver omfattande rättskostnader.² Fallet har fått stor internationell uppmärksamhet. I Sverige rapporterades det knappt.

Könsfrågan handlar alltså inte om huruvida personer som identifierar sig som ett annat kön än sitt biologiska ska bemötas respektfullt. Frågan är vilken kategori som ska ges företräde när kön och könsidentitet kolliderar.

Domstolen avgjorde därmed inte bara en tvist om en app. Den slog fast vilken definition av kön som ska väga tyngst när kvinnors gränser kolliderar med mäns könsidentitet.

Båda parter åberopade FN:s Kvinnokonvention Convention on the Elimination of all form of Discrimination against Women (CEDAW) men med helt olika tolkningar.³ Grover argumenterade för att konventionen bygger på biologiskt kön och att kvinnor därför måste kunna upprätthålla könsseparerade rum. Tickle menade i stället att juridiskt kön och könsidentitet ska vara avgörande, och att han diskriminerats då han ändrat juridiskt kön till kvinna.

CEDAW anger att kvinnor är en juridisk klass av rättighetsbärare utifrån biologiskt kön, ändå gick domstolen på Tickles linje. Den avgjorde därmed inte bara en tvist om en app. Den slog fast vilken definition av kön som ska väga tyngst när kvinnors gränser kolliderar med mäns könsidentitet.

Tickle v Giggle har fått stor internationell uppmärksamhet eftersom det tydliggjort en konflikt som allt oftare i dag prövas juridiskt: Går det att ersätta kön med könsidentitet?⁴ Och vad händer när könsidentitet och biologiskt kön kolliderar i könsseparerade miljöer?

Den som avfärdar könsfrågan som kulturkrig undviker ofta dessa principiella frågor. Kön kvarstår oavsett hur vi identifierar oss. Kön är en realitet och kan inte väljas bort. Tickle identifierar sig som en kvinna. Men är biologiskt sett en man. Eller som Sall Grover uttryckte det: ”Lagen är tänkt att spegla verkligheten och i verkligheten är denna person man.” ⁵

I Australien har en 54-årig man, Roxanne Tickle, nekats tillträde till Giggle — en applikation skapad exklusivt för kvinnor — efter att en AI-baserad igenkänning identifierat honom. Tickle stämde appens grundare Sall Grover för könsdiskriminering.

Fallet visar att när könsidentitet ges företräde blir identiteten det som skyddas, och bevekelsegrunden för kvinnors könsbaserade rättigheter urholkas. Det är också vad Reem Alsalem, FN:s särskilda rapportör om våld mot kvinnor och flickor, tydligt har formulerat: ”You cannot protect what you cannot define”.

Hon har också tydliggjort att avstå från biologiskt kön som en materiell verklighet och utgångspunkt för att bedöma FN:s diskrimineringsskydd strider mot Kvinnokonventionen.⁶ Skadeståndet Grover dömdes att betala visar också att fallet har en bredare avskräckande effekt, en tydlig signal till andra kvinnor om vad de riskerar om de protesterar.

Trots att denna konflikt redan prövats juridiskt i flera rättsfall i den engelskspråkiga världen fortsätter svenska politiker och medier att behandla könsfrågan som ett kulturkrig, eller som att den främst handlar om inkludering och administrativa förändringar — snarare än om kolliderande rättigheter. Men samma konflikt håller på att ta form i Sverige.

När den nya diskrimineringslagen infördes 2009 lades ”könsöverskridande identitet eller uttryck” till som en ny diskrimineringsgrund.⁷ Syftet var att stärka skyddet för transpersoner. Några år senare ville den då rödgröna regeringen (2017) ersätta formuleringen med det bredare ”könsidentitet eller könsuttryck”. Förändringen beskrevs som språklig, men innebar samtidigt en viktig principiell förskjutning: fokus flyttades från biologiskt kön till individens identitet. ⁸

Lagrådet varnade för att gränsen mellan kön och könsidentitet riskerade att bli ”oklar och flytande” och att det i praktiken ofta inte går att avgöra om diskriminering handlar om kön eller könsidentitet: ”Från legalitetssynpunkt är detta i hög grad betänkligt” konstaterade Lagrådet.⁹ Regeringen backade, men signalerade att frågan inte var avgjord, bara uppskjuten: diskrimineringslagen bör “för närvarande” inte ändras.

Fallet visar att när könsidentitet ges företräde blir identiteten det som skyddas, och bevekelsegrunden för kvinnors könsbaserade rättigheter urholkas.

Trots att lagtexten aldrig ändrades har det offentliga språkbruket successivt rört sig mot just “könsidentitet”.¹⁰ Därmed uppstår även i Sverige liknande konflikter som fallet Tickle vs Giggle: när biologiskt kön och könsidentitet kolliderar måste rättsordningen förr eller senare avgöra vilken kategori som ska ges företräde.

Visserligen är denna konflikt redan är inbyggd i diskrimineringslagens nuvarande konstruktion, men den förstärks med den nya könstillhörighetslagen som trädde i kraft i juli 2025 eftersom lagen ger legitimitet åt uppfattningen att kön är en identitet.

Internationellt har Ticke v Giggle blivit ett av de mest uppmärksammade rättsfallen om könsfrågan. Att det knappt har rapporterats om i svensk press säger något om vilka delar av könsdebatten som svenska redaktioner betraktar legitima att diskutera, och är särskilt intressant i ljuset av den pågående debatten om journalister och medias opartiskhet.

När till exempel SVT rapporterade om Amy, en man i sjöjungfrudräkt som nekades tillträde till kvinnornas omklädningsrum i en simhall i Linköping, var reportaget en snyfthistoria om mannens lidande.¹¹ Simhallens policy — att hänvisa till könsneutrala omklädningsrum av hänsyn till alla besökares trygghet — framställdes som problemet. Kvinnornas perspektiv var frånvarande. Det är inte journalistik om könsfrågan. Det är aktivism för ena sidan.

Kunskapsnivån om nedmonteringen av kvinnors grundläggande rättigheter brister även bland politiker som är satta att bevaka efterlevnaden av dem.

När tidigare jämställdhetsminister Paulina Brandberg till SvD i september 2023 avfärdade kritiken mot en förändrad könstillhörighetslag med att liknande lagar redan fanns i andra EU-länder, hade kvinnor i hela västvärlden under lång tid fått betala priset för sådana lagar i praktiken.¹²

När tidigare jämställdhetsminister Paulina Brandberg till SvD i september 2023 avfärdade kritiken mot en förändrad könstillhörighetslag med att liknande lagar redan fanns i andra EU-länder, hade kvinnor i hela västvärlden under lång tid fått betala priset för sådana lagar i praktiken.

Sall Grover hade sedan två år (2021) stängt applikationen som då hade cirka 20 000 användare. I intervjuer har hon förklarat att den inte längre fungerade som en exklusiv plats för kvinnor att mötas, nätverka och bygga relationer på. Innan domen ens föll hade alltså 20 000 kvinnor och flickor i Australien förlorat en plattform att mötas på för att en man gjort anspråk på att inkluderas.

Men dessa omvärldshändelser debatterades knappt. Och den svenska könslagen såldes in som en ”administrativ förändring”, som en fråga om inkludering för en liten minoritet. Trots att den ger juridisk legitimitet åt synen på kön som en känsla.

Att konflikten nu också växer i Sverige märks i DO:s statistik. Antalet anmälningar för diskrimineringsgrunden ”könsöverskridande identitet eller uttryck” ökade med 71 procent mellan 2024 och 2025 – den näst största procentuella ökningen av alla diskrimineringsgrunder det året. ¹³ DO:s statistik säger dock mycket lite om hur många fall som faktiskt leder till rättsliga prövningar eller fällningar.

Det är också vad Reem Alsalem, FN:s särskilda rapportör om våld mot kvinnor och flickor, tydligt har formulerat: ’You cannot protect what you cannot define’

Att antalet anmälningar ökar är i sig allvarligt. Bakom statistiken finns människor som upplever sig felbehandlade och utsatta, ofta i situationer som innebär personligt lidande. Alla fall döljer inte misogyna män som missbrukar systemet.

Samtidigt visar flera uppmärksammade fall att det inte enbart handlar om skydd för en utsatt minoritet. I vissa fall har män erbjudits separata lösningar eller kompromisser, men ändå krävt tillgång till kvinnors utrymmen specifikt och ansett sig diskriminerade när det inte beviljats.

Följden är att kvinnors gränser inte längre erkänns som självständigt legitima om de kolliderar med mäns könsidentitet. Kvinnors rätt att säga nej gäller bara så länge ingen man, som identifierar sig som kvinna, upplever sig exkluderad. Var detta verkligen lagstiftarens intention när diskrimineringsgrunderna utvidgades 2009?

När en man som bytt juridiskt kön hänvisades till ett separat vilorum i stället för kvinnornas omklädningsrum hos Polismyndigheten, anmälde han myndigheten till DO för diskriminering.¹⁴ DO inledde en tillsyn och har begärt att Polismyndigheten yttrar sig. Att polisen ska behöva försvara sig inför DO för att ha nekat en man tillträde till kvinnors omklädningsrum, säger något om vad könslagens logik leder till i praktiken.

DO:s agerande i gymfallet är lika talande. Ett kvinnogym i Östergötland, som uttryckligen riktar sig till kvinnor med olika bakgrund — däribland kvinnor som på grund av sin religiösa tro endast vill träna och byta om i lokaler där enbart kvinnor vistas — nekade en man tillträde.¹⁵ DO godkände gymmets syfte som skyddsvärt, men bedömde ändå att indirekt diskriminering skett eftersom gymmet inte undersökt andra lösningar för mannen.

Ett kvinnogym i Östergötland, som uttryckligen riktar sig till kvinnor med olika bakgrund — däribland kvinnor som på grund av sin religiösa tro endast vill träna och byta om i lokaler där enbart kvinnor vistas — nekade en man tillträde. DO godkände gymmets syfte som skyddsvärt, men bedömde ändå att indirekt diskriminering skett eftersom gymmet inte undersökt andra lösningar för mannen.

Med andra ord: syftet att skydda kvinnors utrymme är legitimt, men det får inte tillämpas om det utestänger en man som identifierar sig som kvinna. Vad en sådan lösning skulle innebära för de kvinnor som inte vill eller kan, träna med män, lämnar DO obesvarat. Det är anmärkningsvärt.

Sverige ratificerade kvinnokonvention 1980 och hör till de allra första länderna som åtog sig att leva upp till konventionen. Det behöver klargöras varifrån inte bara DO, utan även myndigheter, kommuner och företag allt oftare uppfattar att kvinnor och flickor inte skyddas utifrån deras rättighetsbärande karakteristiska – kön. Eller har Sverige frånträtt Kvinnokonventionen? På vilka grunder har detta i så fall skett?

Nu prövas konsekvenserna i domstolar världen över — och allt oftare också av DO i Sverige. Frågan är alltså inte längre om konflikten kommer till Sverige. Frågan är hur länge svenska politiker, institutioner och medier kan fortsätta låtsas som att den inte redan är här?