Den amerikanska presidentens försök att använda det pågående världsmästerskapet för egen propaganda har inte gått som planerat. USA är helt enkelt inte tillräckligt bra på fotboll. Sommar-OS 2028 kommer att vara en helt annan uppvisning i amerikansk hypernationalism, spår Mikael Boström, som menar att idrottsvärlden behöver förbereda sig på svåra ställningstaganden.

Att stora internationella sportevenemang likt pågående VM i fotboll är politik på högsta nivå har varit en självklarhet under lång tid. Stora mästerskap är utmärkta tillfällen för makthavare att stärka sin popularitet och flytta fram sina positioner både internationellt och nationellt. De är också utmärkta tillfällen för politisk protest mot samma makthavare.

Trump använder fotbolls-VM som en bricka i det geopolitiska spelet i Mellanöstern och i det inrikespolitiska spelet i USA. Han har ambitionen att mästerskapet ska bli ett lysande exempel på att USA nu är great again.

USA:s president Donald Trump har försökt och försöker använda fotbolls-VM som en bricka i såväl det geopolitiska spelet i Mellanöstern som i det inrikespolitiska spelet i USA. Han har också ambitionen att mästerskapet ska bli ett lysande exempel på att USA tack vare hans politik nu är ”great again”. Frågan är dock om inte sommar-OS i Los Angeles 2028 kommer att vara ett mycket bättre tillfälle för Trump att likt vilken diktator som helst i historien för världen manifestera det han ser som sin exempellösa framgång. För att detta inte alltför lättvindigt ska ske måste idrottsledare och idrottsutövare världen över vara beredda till motstånd, både mot anti-demokratisk politik och obehaglig nationalism.

När sport blir politik
Johanneshovspublikens burop mot den sovjetiska nationalsången under ishockey-VM i Sverige 1969 är mitt första starka minne av hur sport blir politik. Jag skulle då snart fylla 11 år och var en stor beundrare av den eleganta ryska hockeyn. Jag ville bli lika bra på att åka skridskor och göra mål som min idol, Anatolij Firsov. Visst visste jag att det var någonting som kallades ”Pragvåren” och att ryska stridsvagnar rullat på gatorna i Tjeckoslovakien som var anledningen till buropen, men jag kunde ändå inte förstå dem som buade. Hur kunde man bua åt någon som var bäst? Jag nästan grät av besvikelse där jag satt framför TV-apparaten.

Förresten så hade jag redan ett drygt halvår innan sett att sport kunde skapa uppståndelse även utanför sportens värld. Då var det två amerikanska 200-meterslöpare som hade stått på OS-prispallen med höjd svartbeklädd, knuten näve och blickarna nedåt medan den amerikanska nationalsången spelades. Jag hade dock inte sett det i direktsändning, utan bara uppsnappat det från Västerbottens Folkblad som kom varje dag, och från radion som stod på där hemma för det mesta. De två, guldmedaljören Tommie Smith och bronsmedaljören John Carlos, hade manifesterat något som hette ”Black Power”. Jag förstod nog inte riktigt vad det var, men jag tyckte synd om dem när jag hörde att de skickades hem och inte fick tävla mer. Hur kunde man göra så mot dem som vunnit OS-medaljer?

Johanneshovspublikens burop mot den sovjetiska nationalsången under ishockey-VM i Sverige 1969 är mitt första starka minne av hur sport blir politik.

Senare i livet förstod jag att politisk manifestation av olika slag var ganska vanligt inom sporten, både positiv och negativ sådan. Positiv i form av att använda sportevenemang för att visa upp sin egen storhet och framgång och negativ i form av att som Smith och Carlos använda sporten för att manifestera politiskt motstånd mot något. Den kanske mest positiva manifestationen i ordets rätta bemärkelse var när Nelson Mandela, som Sydafrikas första svarta president, delade ut guldmedaljerna till det sydafrikanska rugbylandslaget vid VM på hemmaplan 1995. Då i stort sett hela laget bestod av vita spelare blev det en mycket viktig historisk markering av det enade, demokratiska och icke rassegregerade Sydafrika.

Den historiskt mest välkända politiska manifestationen vid ett sportevenemang är naturligtvis den som skedde vid Berlinolympiaden 1936, där den tyska nazistregimen ansträngde sig till det yttersta för att för omvärlden visa upp sin egen framgång och den ariska rasens överlägsenhet.

Sommarolympiaderna i Moskva 1980, Los Angeles 1984 och Beijing 2008 innehöll också tydliga inslag av det jag här benämner positiv politisk manifestation. I både Moskva och Los Angeles föll dock manifestationerna ganska platt eftersom budskapets huvudmottagare på grund av bojkotter vid båda tillfällena saknades – i fallet Moskva USA och några andra stora västländer och i fallet Los Angeles i stor sett hela östblocket med Sovjet i spetsen. Sovjets 195 medaljer i Moskva bidrog därför föga till att övertyga västvärlden om det sovjetiska systemets storhet och lika lite kunde de 174 ivrigt flaggviftande amerikanska medaljörerna i Los Angeles övertyga östländerna om den amerikanska livsstilens förträfflighet. I båda fallen saknade ju medaljörerna sina värsta konkurrenter.

I Beijing 2008 satsade Kina enormt för att för världen visa upp de framsteg som på kort tid fört dem från ett fattigt bondeland till en ledande högteknologisk stormakt. Efter att inget av de många bojkotthoten mot spelen förverkligats blev olympiaden en succé för värdnationen, som kammade hem hela 51 guldmedaljer och besegrade både USA och Ryssland i medaljligan.

I Beijing 2008 satsade Kina enormt för att för världen visa upp de framsteg som på kort tid fört dem från ett fattigt bondeland till en ledande högteknologisk stormakt.

Den andra formen av politisk manifestation, den jag här kallar den negativa och som betyder att sportevenemang används som arenor för politisk protest, diskuterades av professor Ulf Bjereld i en essä i Parabol förra året. Förutom Black Power-protesten 1968 exemplifierade han bland annat med protesterna mot Sveriges tennismatcher mot rassegregationens Rhodesia 1968 respektive militärdiktaturens Chile 1975 och de senare årens många manifestationer till stöd för Black Lives Matter-rörelsen.

Bjereld argumenterade för det självklara i att idrottsutövare manifesterar politiskt, men att detta måste bygga på välövervägda och kloka beslut som idrottsrörelsen bör bli bättre på att underbygga. Välövervägda och kloka beslut som ligger bakom manifestationer till exempel mot rasism, könsdiskriminering, politiskt förtryck och för mänskliga rättigheter och demokrati förutsätter dock att idrottsutövare inte socialiseras in i en miljö och ett sammanhang som motverkar sådant tänkande och handlande.

Politisk socialisation genom sporten
Vid sidan av skolan och de politiska partierna kan sporten fungera som en effektiv kanal för politisk socialisation i ett samhälle. Det tydligaste exemplet på direkt och mycket medveten socialisation är kanske sporten i Östtyskland på 1960-, 1970- och 1980-talen. Det östtyska idrottsförbundets uttalade mål var att skapa en massidrottsrörelse för att ”uppfostra sina medlemmar till socialistiskt tänkande och handlande” och därigenom bidra till att höja den politiska ledningens legitimitet och samhällets prestationsförmåga.¹

Att genom sporten forma medborgarnas sätt att tänka återfinns hos många auktoritära regimer. Själv upplevde jag 2016 i Rwanda hur president Kagame ville visa upp den framgångsrike och disciplinerade rwandiern, genom att beordra klippning av alla landslagsspelarna.

Liknande ambitioner att genom sporten forma medborgarnas sätt att tänka och handla återfinns hos många auktoritära och totalitära regimer genom historien. Själv upplevde jag 2016 på plats i Rwanda hur den alltmer totalitäre president Kagame för omvärldens fotbollspublik ville visa upp den framgångsrike och disciplinerade rwandiern, genom att beordra klippning av alla landslagsspelarna inför deras avgörande match i Kigali mot Demokratiska Republiken Kongo under de afrikanska ländernas mästerskap för inhemska spelare, CHAN. Spelarnas identiska kortklippta frisyrer hjälpte nu inte, utan Rwanda förlorade mot de kongolesiska motståndarna med sina gungande rastaflätor och hår färgat i alla tänkbara kulörer.

Det är emellertid inte bara i totalitära system som sporten används som medel för politisk socialisation. I västerländska demokratier är direkta former av företeelsen sällsynta, medan däremot de indirekta formerna får betraktas som tämligen vanliga. Ett exempel på direkt politisk socialisation i vårt eget land skulle möjligen kunna utgöras av idrottsklubbar som riktar sig till ett visst socialt skikt eller en viss kategori människor. Ett klassiskt exempel är Kiruna AIF, där AIF fram till 1968 var en förkortning av Arbetarnas Idrottsförening. Klubben, eller åtminstone dess medlemmar och supportrar, hade ett bistert förhållande till ”tjänstemännens” förening IFK Kiruna. Att det var fråga om politisk socialisation i AIF (och kanske också i IFK) beskrevs kortfattat men väl av en av klubbens före detta ishockeyspelare i en intervju från 2016: ”Men här i Kiruna var det på ett annat sätt. Det var politik. Ja det var fan politik.”²

Den indirekta politiska socialisationen kan vara svårare att identifiera. Den handlar vanligtvis om att idrottsutövare via sina tränare, ledare och lagkompisar påverkas av politiska åsikter, åskådningar och strömningar som präglar laget, klubben eller kanske hela den typ av sport man håller på med, utan att politisk fostran alls är något uttalat syfte med verksamheten. Att knappt 4 procent av 183 ishockeyspelare i SHL och Hockeyallsvenskan säger sig ska rösta på något av oppositionspartierna och över 60 procent på Moderaterna är en stark antydan om att det inom svensk elitishockey pågår en indirekt politisk socialisation.³ Det är knappast enbart det faktum att spelarna tjänar mycket pengar som förklarar siffrorna.

Växande, flaggviftade nationalism
En tydlig trend inom svensk idrott är att den under de senaste årtiondena blivit alltmer nationalistisk. Nationalsången spelas numera inte bara vid landskamper och när idrottsutövare tävlar för Sverige, utan också vid en mängd andra tillfällen, som exempelvis svenska mästerskap när två klubblag möts. Vid alla sådana tillfällen har det blivit i stort sett obligatoriskt för idrottsutövarna att sjunga med i nationalsången. Tidigare kunde de komma undan med att bara stå tysta, eller möjligen röra på läpparna, men nu ska det sjungas, helst högt och med stadig blick på den hissade flaggan. Vid prisutdelningar ingår dessutom att blicken ska vara tårfylld. Efter en seger ska idrottsutövaren se till att den får en svensk flagga att vira in sig och vifta med under ett ofta alltför utdraget ärevarv.

Det har blivit obligatoriskt för idrottsutövarna att sjunga med i nationalsången. Tidigare kunde de komma undan med att stå tysta. Nu ska det sjungas, högt och med stadig blick på flaggan. Vid prisutdelningar ska blicken vara tårfylld.

Skillnaden mot sådana svenska högtidsstunder som när Thomas Wassberg, utan flagga, muttrande torkade snoret och rimfrosten ur skägget efter OS-guldet på 15 km i Lake Placid 1980 eller när Anders Gärderud sprang direkt ut ur stadion i Montreal efter sitt OS-guld på 3000 meter hinder 1976 är slående. Sådant beteende skulle idag aldrig accepteras av de ledande i svensk idrott. Dagens idrottsutövare har socialiserats till att manifestera en nationalism som inte alltid är hälsosam och som idrottaren själv kanske inte alltid innerst inne känner sig bekväm med.

Utan att jag gjort någon djupgående studie av fenomenet vill jag påstå att den moderna flaggviftande nationalismen syntes på allvar för första gången vid OS i Los Angeles 1984. Där fanns plötsligt stora stjärnbanér lättillgängliga vid varje målgång för de amerikanska medaljörerna att snabbt hämta och springa runt med. Det var under det kalla krigets dagar och företeelsen hade därför sin egen logik, som jag var inne på ovan. Med det var också början på den trend som allt sedan dess spridits globalt, inklusive till vårt eget land.

Att den överdrivna och på gränsen till obehagliga nationalismen vid stora internationella sportevenemang har ursprung i USA är inte förvånande. Sporten har i USA alltid setts som en viktig del i strävan efter att uppnå den perfekta amerikanska livsstilen – the American Way of Life – karaktäriserad av individualism, konkurrens, vinnarmentalitet och patriotism. Den mentalitet sporten representerar har ett slags symbiotiskt förhållande med det amerikanska samhället.

Sporten har i USA alltid setts som en viktig del i – the American Way of Life – karaktäriserad av individualism, konkurrens, vinnarmentalitet och patriotism.

Presidenter från Theodore Roosevelt i början av 1900-talet till efterkrigstidens Eisenhower, Nixon, Carter och nu Donald Trump har alla använt sporten för att framhäva denna särskilda amerikanska mentalitet och de amerikanska idealen.⁴ När det amerikanska laget överraskande hade besegrat Sovjetunionen i OS-turneringen i ishockey i Lake Placid 1980 ringde president Carter till omklädningsrummet och utbrast: ”Ni personifierar detta lands ideal och vad vi står för.”⁵ Efteråt bjöds laget in till Vita Huset, en gest som allt sedan dess kommit att bli en tradition när amerikanska lag vunnit internationella eller nationella mästerskap.

En vilsen Trump i fotbolls-VM
Fotbolls-VM den här sommaren, som hålls i USA, Mexiko och Kanada, har föregåtts av en mängd utspel av president Trump om hur han ska använda mästerskapet för sina politiska syften – stoppa Iran från att delta, hindra supportrar från de länder han kallat ”shithole countries” att komma in i landet, flytta matcher från städer som styrs av det demokratiska partiet med mera. Och visst har Irans lag förhindrats att tävla på lika villkor och migrationsmyndigheternas krav på depositionsavgift och stenhårda visumregler har hindrat supportrar och till och med VM-domare från fattiga länder att resa in i USA. Faktum är dock att Trump fått backa från många av sina planerade åtgärder, efter att det internationella fotbollsförbundet FIFA, trots att det leds av Trumps gode vän Gianni Infantino, uttryckt sitt ogillande.

Trumps vilsenhet om hur han ska utnyttja fotbolls-VM vittnar om att fotboll inte är en lämplig arena för en amerikansk president. USA är en för svag nation i sporten och majoriteten av befolkningen vet knappt vad fotboll där man spelar med fötterna är.

Trumps vilsenhet om hur han bäst ska kunna utnyttja fotbolls-VM vittnar om att fotboll inte riktigt är en lämplig arena för en amerikansk president att använda till propaganda för sig själv och sin politik. USA är en alldeles för svag nation i sporten fotboll och majoriteten av den amerikanska allmänheten vet knappt vad fotboll där man spelar med fötterna är. ”Football” för amerikanarna är deras egen variant, där man kastar och bär en oval boll.

En arena som däremot kommer att passa alldeles utmärkt för Trump att utnyttja för att manifestera sin och sitt lands storhet är nästa sommar-OS, som 2028 för tredje gången hålls i Los Angeles. Spelen ligger dessutom i slutet av Trumps mandatperiod som president, vilket passar honom perfekt. Här kommer han ha möjlighet att till det yttersta använda den politiskt socialiserande amerikanska idrotten till att manifestera att han uppnått det politiska mål han utlovade för väljarna när han valdes: att göra USA stort och starkt igen.

En arena som kommer att passa utmärkt för Trump att manifestera sin och sitt lands storhet är sommar-OS, som 2028 hålls i Los Angeles. Spelen ligger i slutet av Trumps mandatperiod, vilket passar honom perfekt.

Den manifestationen kommer att ta sig uttryck i en storslagen satsning på att USA i trumpsk anda ska plocka hem fler segrar och medaljer än något land gjort tidigare i historien. Den kommer också att uttryckas i en närmast fanatisk nationalism i samband med de vunna medaljerna – med vrålande idrottare insvepta i den amerikanska flaggan efter att segern är vunnen och raka ryggar och handen på hjärtat när medaljörerna står på prispallen sjungande The Star-Spangled Banner med tårar i ögonen. Det är när vi ser den här kombinationen av sport som medel för politisk socialisation och arena för politisk manifestation som sport kan bli obehaglig. Vi har tidigare i historien sett vad en sådan kombination kan förebåda.

Det kommer sannolikt att finnas minst lika många anledningar 2028 att protestera mot OS i Los Angeles som det funnits det här året att protestera mot fotbolls-VM. Idrottsledare och idrottsutövare i Sverige och andra länder kommer att behöva vara beredda på att fatta många välövervägda och kloka beslut om hur man ska förhålla sig till amerikanska folkrättsvidriga militära attacker, amerikanskt stöd till brott mot mänskliga rättigheter och fortsatta inskränkningar av den amerikanska demokratin. Risken är dessutom överhängande att Los Angeles-OS 2028 i mycket högre grad än fotbolls-VM blir en propagandistisk uppvisning av värdlandet, ledd av en narcissistisk, korrupt och omdömeslös president.

Idrottsledare och idrottsutövare i Sverige och andra länder behöver fatta beslut om hur man ska förhålla sig till amerikanska folkrättsvidriga militära attacker, stöd till brott mot mänskliga rättigheter och fortsatta inskränkningar av demokratin.

Att undvika att bli en ofrivillig medverkande i detta hypernationalistiska skådespel kommer naturligtvis att bli svårt för varje OS-deltagare. Den svenska idrottsrörelsen och svenska medier – åtminstone de offentligt ägda – borde redan nu börja förbereda för detta genom att dämpa sin egen nationalistiska yra kring mästerskap, landskamper mm.

Under friidrotts-VM i Moskva 2013 protesterade höjdhopparen Emma Green mot Rysslands anti-gaylagar genom att måla sina naglar i regnbågens färger.⁶ Under sitt deltagande i den senaste omgången av TV-programmet Mästarnas Mästare lät sig inte Emma Green ryckas med av andra deltagares historier om sina många möten med den svenska kungen. I stället konstaterade hon lakoniskt att hon knappast ens skulle känna igen kungen om hon träffade honom. För att inte OS 2028 ska bli Donald Trumps triumfatoriska manifestation av sig själv och den anti-demokratiska politik han står för är det idrottsutövare som Emma Green som Sverige och alla andra deltagande nationer kommer att behöva – sådana som vågar rikta protester utåt mot orättfärdig politik, men som också vågar rikta protester inåt, mot sportens egen överdrivna och skadliga nationalism.