Utsortering av lågpresterande elever är normaliserat i Sverige. Empatiska lärare har i alla tider tvingats motverka skolans och samhällets metoder att stämpla ut barn. Monica Anjefelt påminner om den surrealistiske konstnären Allan Friis och hans mångåriga engagemang för utstötta elever.

När Pisa-undersökningen presenterar tidernas sämsta resultat för svenska 15-åringar, och Tidöpartierna vill införa ordningsbetyg och sortera ”utåtagerande elever” i särskilda ”hjälpklasser”, tänker jag på konstnären, författaren och läraren Allan Friis (1931–2019). Då han 1986 skrev boken Vår schizofrena skola om arbetet som bildlärare i en OBS-klass i Malmö, fanns varken skärmar eller Pisa-mätningar – men det fanns ekonomisk ojämlikhet och sociala klyftor i Sverige, som har blivit betydligt värre sedan dess.¹

Friis studerar ingående i Vår schizofrena skola hur socioekonomiska faktorer inverkar på elevernas resultat. En exakt 40 år gammal skildring av skolans sortering av barn i hög- och lågpresterande, som lika gärna kunde ha varit skriven idag, med tidlösa teman som gruppdynamik, inflytande från trender, teknik och massmedia; resursbrist, stökig arbetsmiljö och krav på “ordning och reda”. 

Svensk kanon må ha missat Allan Friis gärning, både som konstnär och författare, men hans mångsidiga livsverk har fått en upprättelse i den kritikerhyllade retrospektiva utställningen på Fabriken i skånska Bästekille.² Friis kom från en fattig arbetarfamilj i Malmö och föddes faderlös efter att pappan dog i en arbetsolycka vid järnvägen, klämd mellan två godståg. Hans ensamstående mamma fick svårt med försörjningen. Kanske bidrog denna traumatiska start i livet till att Allan Friis blev en inkännande och engagerad lärare för eleverna i OBS-klass i 1970- och 1980-talens Malmö, där elever som ansågs störande eller av olika skäl inte mötte betygskraven placerades. 

Vår schizofrena skola skildrar hur vanskliga arbetsvillkoren blir i en grupp som har stämplats som lågpresterande förlorare, helt oavsett vad deras svårigheter bottnar i. Det svåraste i läraruppdraget börjar egentligen utanför skolan: “Att vara kamratlig, entusiasmerande och belönande och samtidigt vara övervakare, sorterare, bestraffare, hur går det ihop? (…) Skolan ska lära ut likaberättigande, samarbete, jämlikhet, solidaritet, demokrati. Hur ska våra barn ta skolans uppfostran på allvar, när verkligheten utanför visar upp ett helt annat ansikte.” 

Att vara kamratlig, entusiasmerande och belönande och samtidigt vara övervakare, sorterare, bestraffare, hur går det ihop?

Dubbelheten i tillvaron på grundskolor är ”djupt schizofren”, men ingen ser det eftersom tillståndet är en spegling av tillståndet i ett splittrat samhälle – helt naturliga beståndsdelar i ett liberalt samhälle som vårt, skriver Friis: ”Ute i verkligheten, utanför skolan finns allt det i överflöd, som skolan vill motarbeta. Och det finns där öppet, sanktionerat och helt legalt.” 

Skolan är, enligt Allan Friis, en normerande institution som reproducerar samhällsordningen, så som den ser ut, med klasskillnader och orättvisor. Hur kan man då som lärare göra skillnad? Det är den frågan Allan Friis försöker besvara för egen del. Han jämför läraren som vill förändra attityder med vapenvägraren, som vill göra en insats för freden. Man gör handlingen för att man måste, för att den egna moralen säger det, oavsett handlingens möjliga effekter. “Handlingen som sådan får ett värde i sig. Det är detta ynka halmstrå jag burit med mig som lärare genom åren.” 

Skolan är, enligt Allan Friis, en normerande institution som reproducerar samhällsordningen, så som den ser ut, med klasskillnader och orättvisor. Hur kan man då som lärare göra skillnad?

En figur som blir klappad på huvudet – eller nedtryckt – av en betydligt större figur, återkommer i Friis målningar och collage. En generisk bild av överordnad/underordnad, av makt och underkastelse. Straff och auktoritära metoder är den desperata lärarens väg, men kortsiktig och kontraproduktiv, menar Allan Friis. Om eleven tappar förtroende för läraren blir undervisningen hopplös. Att finna vad som leder en elev framåt kräver mycket tid, engagemang och envishet. 

Friis gör en socioekonomisk och psykologisk profilering av alla sina elever, för att förstå vilka förhållanden de kommer ifrån, vilka deras intressen är, i syfte att hitta ingångar till övningar. Han tar till en del udda dramaturgiska grepp för att fånga elevernas uppmärksamhet, så som att svinga klot i luften för att demonstrera volym, ljus och skugga; att kasta färgklumpar på väggen under färgläran, eller att göra hårdrockarnas favorit-LP-omslag tredimensionella. När Friis är nyfiken på eleverna blir de nyfikna tillbaka, och även de mest uppgivna och skoltrötta går in i koncentrerat skapande: ”Jag ser ut över klassen och känner plötsligt en ilning över att jag kanske trots allt håller på med något meningsfullt (…) Kanske uppväcks glädje och självförtroende just nu hos dem som bäst behöver det.” 

Samhällskritiken hos Friis är explicit, inte minst i de politiska konstverken från 1970-talet, men finns överallt, även i de mer mystiska surrealistiska motiven: tiltade stadslandskap med lealösa figurer som faller, rotar i soptunnor, eller dyker upp i olika sci-fi-betonade miljöer med gåtfulla processer för övervakning, kontroll och underkastelse. 

Hukande gestalter syns även i skulpturer och tryckta på falska hundralappar, som delades ut i en performance utanför Arbetsförmedlingen i Malmö 1996 under namnet ”Nödmyntsprojektet”. Ett projekt med politisk aktualitet även idag, 30 år senare, med tanke på sänkta nivåer i a-kassan. 

Utställningen på Fabriken är stor, 300 verk som spänner över 70 år, och minst sagt mångsidig: Allan Friis arbetade med olja, skulptur, grafik, tusch, blyerts, akvarell, collage, tempera, gouache, blandteknik, experimentfilm och stop-motion, i otaliga stilar. Några tidstypiska protestbilder mot Vietnamkrig, konsumtionssamhälle och förortstristess tog sig in i grupputställningar på Kulturhuset och Moderna Museet i Stockholm på 1970-talet, men Friis hamnade i skuggan av periodens mer tongivande konstnärer som Öyvind Fahlström, Carl Johan De Geer och Lars Hillersberg. 

Inte bara Friis maktkritiska konst har bäring på samtiden, utan också hans böcker. När ”återupptäcktes” senast en konstnär av den här kalibern, och vad kan vi lära av hans engagerade skildring av livet i en OBS-klass? En hel del, om hur respektfullt bemötande föder utveckling och framgång. Att lärare som har frihet att utforma undervisningen med empati och humanism, det vill säga motsatsen till dominans och underkastelse, är vad som leder framåt på ett hoppfullt sätt.