Det går ett auktoritärt skred genom världen. Antalet människor som idag lever i demokratiska stater minskar och vi ser autokratiska ledare på frammarsch. Hur ska vi förstå denna utveckling ur ett psykologiskt perspektiv? Parabol publicerar ett utdrag ur Tor Wennerbergs kommande bok ”Det auktoritära begäret – hoten mot demokratin i en narcissistisk tidsålder” (Ordfront förlag). 

En krympande minoritet av jordens befolkning lever i demokratiska länder – 26 procent idag jämfört med 50 procent för 20 år sedan (en stor del av den förändringen beror på att Indien med sin stora befolkning har omklassificerats från demokratiskt till odemokratiskt). Fler länder är idag autokratier – icke-demokratiska regimer, med eller utan formella val – än demokratier (92 respektive 87), och de länder som rör sig i en mer autokratisk riktning är betydligt fler än de som genomgår demokratisering. Runtom i världen är den politiska demokratin på tillbakagång, utmanad av auktoritära krafter.¹

Det främsta hotet mot demokratin idag är inte militärkupper, med stridsvagnar på gatorna som emblematisk scen. Riskbilden handlar i stället om det som i den statsvetenskapliga forskningen kallas ”democratic erosion” eller ”democratic backsliding”, det vill säga en utveckling där demokratin steg för steg undergrävs och urholkas – av demokratiskt valda ledare. 

Det auktoritära skredet är ett uttryck för principen om den starkes rätt, och det är den vi behöver bryta för att skapa en rimligare värld. Det har gjorts förut.

Övergången till ett mer auktoritärt politiskt system, backsliding, sker inte abrupt utan som en utdragen process, till stor del genom en gradvis skeende normförskjutning. Demokratin nedmonteras eller försvagas med betydande folkligt stöd – det är innebörden i begreppet demokratisk erosion. ²

Hur öppnar sig vägarna till makt för auktoritärt sinnade ledare – för autokrater och aspirerande autokrater, sådana som Donald Trump, Benjamin Netanyahu och Vladimir Putin, för att ta tre framträdande exempel från vår egen tid? Om det handlar den här boken. 

Vi befinner oss mitt uppe i den auktoritära förskjutningen och behöver fördjupa vår förståelse för auktoritarismens psykologi, för de motiv och drivkrafter som får många människor att – under specifika omständigheter – vilja sluta leden bakom maktfullkomliga ledare. Det auktoritära skredet är ett uttryck för principen om den starkes rätt, och det är den vi behöver bryta för att skapa en rimligare värld. Det har gjorts förut.

Det finns, trots det mörker som har sänkt sig över världen, inspiration och hopp för oss att hämta i vår evolutionära historia. Under många miljoner år levde våra tidiga anfäder ett liv i sociala hierarkier där den starkes rätt att ta vad han vill ha var förhärskande. Den rätten gällde emellertid bara fram till dess att våra förmödrar och förfäder utvecklade en samarbetspsykologi och kunde gå samman och sätta stopp för den. Dessa föregångare till oss skapade med gemensamma krafter ett levnadssätt som upphävde den starkes rätt. Med hjälp av sin spirande samarbetsförmåga bildade de koalitioner som kunde hindra maktlystna individer – typiska alfahannar – från att härska över andra.

Auktoritarismen har därför, i själva verket, varit bannlyst under den överväldigande merparten av vårt släktes tid på planeten. Den återuppstod så småningom, men under hundratusentals år lyckades våra föregångare bevara en grupptillvaro präglad av frihet och jämlikhet. De få och starka hölls i schack av de många – och därmed såddes det första fröet till demokratin.

Auktoritarismen återuppstod så småningom, men under hundratusentals år lyckades våra föregångare bevara en grupptillvaro präglad av frihet och jämlikhet.

Boken handlar därför inte bara om maktbegär och underkastelse, utan också om den motsatta tendensen, om det motstånd som förtryck och maktfullkomlighet alltid föder. På samma sätt som det alltid finns risk för en auktoritär utveckling i mänskliga samhällen, finns också en vilja till och strävan efter frihet och jämlikhet som aldrig dör ut. Vår mänskliga sociala natur drar oss i båda riktningarna. 

Vår jämlika ursprungstillvaro innebar inte att våra förmödrar och förfäder levde i något tillstånd av obruten harmoni. För att bevara sin frihet var de tvungna att aktivt och ihållande undertrycka alla tendenser till maktmissbruk och hävdande av den starkes rätt – de behövde, med andra ord, försvara sig mot den paleolitiska versionen av demokratisk erosion. 

I arv till oss lämnade de kognitiva och moraliska förmågor som gör att ett demokratiskt levnadssätt ligger inom det möjligas spektrum för oss, om vi använder dem. 

Låt oss nu börja med att undersöka hur de förmågorna växte fram. På de sista sidorna i Vi vantrivs i civilisationen, utgiven kort efter börskraschen 1929,spekulerade psykoanalysens grundare Sigmund Freud över mänsklighetens framtid. Fyra år före nazisternas maktövertagande i Tyskland och sexton år före atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki konstaterade han: ”Ödesfrågan för människan som art tycks mig vara om och i vilken utsträckning hon i sin kulturella utveckling kommer att lyckas bli herre över den störning i samlevnaden som den mänskliga aggressions- och självförintelsedriften förorsakat.” Dödsdriften, en av Freud antagen medfödd och instinktiv strävan efter förstörelse och söndring, och ytterst död, mätte sina krafter mot livsdriften, ”den evige Eros”, i en kamp med osäker utgång. ³

Boken handlar därför inte bara om maktbegär och underkastelse, utan också om den motsatta tendensen, om det motstånd som förtryck och maktfullkomlighet alltid föder.

Det är inte nödvändigt att dela Freuds syn på människans destruktivitet som en medfödd drift, en instinkt, för att se att begreppen livsdrift (Eros) och dödsdrift (Thanatos) fångar en grundläggande polaritet i vår tillvaro. Vi är kluvna varelser, med en enorm kapacitet för samarbete och solidaritet, kärleksfull omsorg om varandra och inbördes hjälp – men också för demonisk grymhet människa mot människa. 

Erich Fromm, psykoanalytiker och socialpsykolog, beskrev samma polaritet som två motsatta svar på människans existentiella utsatthet, hennes ångestskapande frihet och självmedvetande. Svaret kan antingen ha sin grund i kärlek till livet, i en attityd av biofili, eller – under försvårande omständigheter – präglas av destruktivitet, i sin yttersta förlängning av nekrofili, kärlek till döden. 

Men Fromm såg dragningen till destruktivitet och död inte som medfödd, utan som en reaktion på frånvaron av kärlek, på raserade möjligheter till självständig utveckling och mänsklig samhörighet. Mänsklig aggression är i det perspektivet inte en drift i sig, utan handlar om en medfödd beredskap för att reagera med aggressivitet, som kan stegras till raseri och hat, på frustration. ⁴)

Mänsklig aggression är i det perspektivet inte en drift i sig, utan handlar om en medfödd beredskap för att reagera med aggressivitet, som kan stegras till raseri och hat, på frustration.

Ett tillräckligt mått av mellanmänsklig kärlek – av omsorg och medkänsla inte bara gentemot de som står oss närmast utan mellan främlingar, som en underström i vars och ens relation till den andre som representant för alla – är den grund som samhällslivet ytterst vilar på. De sönderslitande krafterna, de destruktiva svaren på den ångest som de mänskliga livsvillkoren väcker, tar sig i stället uttryck i exploatering, förtryck och avhumanisering av andra, i polarisering och hat, gruppkonflikter och krig. Alla samhällen befinner sig någonstans på en skala mellan dessa motsatta poler: social tillit och inbördes hjälp i ena änden, exploatering och hierarkisk över- och underordning i den andra. 

De sociala system, den grupptillvaro, som vi människor upprättar har, naturligt nog, en förankring i vår psykologi. I det här kapitlet börjar vi med att undersöka hur människan kunde bli en relativt osjälvisk och starkt prosocial varelse, vägledd av sitt samvete till att agera moraliskt gentemot andra. Med andra ord: hur utvecklades vi evolutionärt till den unikt samarbetsinriktade biologiska art vi är, och vilka var de psykologiska förändringar som krävdes för att vi skulle göra det? 

Vår utveckling till samhällsvarelser tar sin början med det första känslomässiga band som vi skapar till andra – den tidigaste anknytningen till föräldrar och andra omsorgspersoner. Som ett inledande steg i undersökningen av vår sociala natur ska vi därför rikta blicken bakåt mot kärlekens djupa rötter i vår evolutionära historia. 

Under större delen av nittonhundratalet blev barn i västvärlden som behövde vårdas på sjukhus rutinmässigt separerade från sina föräldrar. Praxis inom västerländsk barnsjukvård var också att, i syfte att minska risken för infektioner, kraftigt begränsa möjligheten för föräldrar att besöka sina barn. Det dröjde länge innan förfarandet överhuvud taget ifrågasattes. Men redan i slutet av 1930-talet hade forskningsresultat presenterats som visade att spädbarn på hittebarnshem helt enkelt gick under om de inte fick uppleva något kontinuerligt känslomässigt samspel med en närvarande vuxen. 

Efter andra världskriget började sedan forskare i främst USA och Storbritannien på ett mer systematiskt sätt undersöka följderna för barn av tidiga, utdragna separationer från föräldrarna. Frågan hade blivit mångdubbelt aktuell i och med krigsutbrottet, som resulterade i oräkneliga traumatiska separationer och förluster för barn i de länder där kriget rasade. 

Vår utveckling till samhällsvarelser tar sin början med det första känslomässiga band som vi skapar till andra – den tidigaste anknytningen till föräldrar och andra omsorgspersoner.

För John Bowlby, som efter andra världskriget var verksam som barnpsykiater och psykoanalytiker vid Tavistockkliniken i London, blev viljan att förstå hur tidiga separationer och förluster påverkar barns utveckling ett livskall. Tillsammans med socialarbetaren James Robertson dokumenterade han, i ett forskningsprojekt som pågick mellan 1948 och 1952, separerade barns känslomässiga reaktioner där de vistades ensamma på sjukhus runtom i London – de känslor av rädsla, ilska, förtvivlan och så småningom hopplös uppgivenhet som väcktes när de blev lämnade i en främmande miljö. 

Det var ett nedtystat och normaliserat, men intensivt smärtsamt, mänskligt lidande som nu började undersökas med forskningens systematiska metoder. Det mest iögonfallande med de känslomässiga draman som utspelade sig på sjukhusavdelningarna var att barnen, trots att de befann sig i det som i objektiv mening var trygga omständigheter, reagerade som om det brutna bandet till föräldern i sig innebar stor fara. 

Frågan, för Bowlby, var varför barn instinktivt reagerade på separationer med så starka uttryck för rädsla, protest och förtvivlan. Svaret, insåg han, måste sökas i den funktion barnets reaktioner har haft, inte här och nu, på ett sjukhus i en modern storstad, utan i den tillvaro som människan är biologiskt anpassad för. 

Rädsla väcker två olika impulser hos människan, konstaterade Bowlby i ett brev till sin hustru Ursula på försommaren 1958, medan han skrev på det första utkastet till det som skulle bli hans stora bidrag till psykologin, anknytningsteorin. Vi rör oss bort från det som skrämmer oss, men också till någon som kan få oss att känna oss trygga igen, till en utvald person. 

Denna rädslans dubbelriktade karaktär är kärnan i anknytningen, Bowlbys benämning på de medfödda närhetssökande och relationsskapande beteenden som i vår evolutionära utvecklingsmiljö – jägar-samlartillvaron – säkrade barns överlevnad från generation till generation. Omgivna som våra nomadiserande jägar-samlarföregångare var av livsfarliga stora kattdjur och andra faror, gällde det för barn att till varje pris bevara närheten till utvalda beskyddande artfränder. Det sociala bandet, anknytningsrelationen, var en fråga om liv eller död. ⁵

Barnet är en stenåldersvarelse, utslungad i moderniteten. Den moderna civilisationstillvarons relativa grad av ofarlighet och trygghet finns inte inkodad i barnets genetiska förväntan på livet.

De sjukhusvårdade barnens intensivt smärtsamma reaktioner när de skildes från sina föräldrar är ett exempel på hur vi ”dansar med spöken”, med evolutionsbiologen David Sloan Wilsons formulering. ⁶ En arts livsmiljö förändras ibland kraftigt på kort tid, utan att den genetiska koden hinner anpassa sig till de nya omständigheterna. Det uppstår ett glapp, en mismatch, mellan de förhållanden som arten är anpassad för och den livsmiljö den nu befinner sig i.

Det var det glappet, för ett människobarn i den moderna civilisationen, som Bowlby belyste med sitt evolutionsbiologiska perspektiv på människans psykologi. För barn gäller, på en instinktiv nivå, att närheten till de beskyddande anknytningspersonerna måste upprätthållas om den egna överlevnaden ska kunna säkras. Barnet är en stenåldersvarelse, utslungad i moderniteten. Den moderna civilisationstillvarons relativa grad av ofarlighet och trygghet finns inte inkodad i barnets genetiska förväntan på livet. 

Separationer upplevs därför ofrånkomligen som livshotande, och återupprättad närhet till anknytningspersonen som en absolut nödvändighet. Vi föds med ett relationsbevarande biologiskt imperativ, kring vilket vår psykologi formar sig som järnfilspån. Dessa instinktiva reaktioner grundar sig ytterst på separationers statistiska farlighet i vår förhistoriska livsmiljö.

Jag glömmer aldrig min rent fysiska, känslomässiga reaktion när jag såg James och Joyce Robertsons gryniga, svartvita dokumentärfilm om John, 17 månader, som blev lämnad på ett barnhem i sju dagar. Det sociala bandet hade klippts av, och kameran dokumenterade närgånget, dag för dag, pojkens gradvis fördjupade tillstånd av outhärdlig existentiell övergivenhet. 

Bowlbys insikt i brevet till hustrun, och den teori om människans instinktiva knytande av starka känslomässiga band som han utvecklade på dess grundval, utövade så småningom en stor påverkan på samhället. Dess viktigaste konsekvens var en fördjupad förståelse för hur smärtsamma och skräckinjagande tidiga, utdragna separationer är för ett litet människobarn, och för det bestående psykiska lidande de orsakar. 

Med tiden kom normerna att förändras i västerländsk barnsjukvård: långvariga tidiga separationer började undvikas och föräldrar ges möjlighet att i högre utsträckning vara tillsammans med sina sjukhusvårdade barn. Makarna Robertson gjorde flera dokumentärfilmer som spelade en betydelsefull roll i det opinionsbildande arbetet. Men det dröjde flera decennier innan insikten om de tidiga bandens betydelse fick fäste i samhället, hur starkt den än hade slitit och rivit i hjärtat på föräldrar som blev tvungna att lämna sina barn i den främmande sjukhusmiljön. 

Nedanstående sammanställning över besökstider på sjukhusens barnavdelningar i London 1949, vid just den tid då John Bowlby och James Robertson gjorde sina första observationsstudier, framträder med anknytningsteorin som fond i ett klargörande ljus:

Guy’s Hospital: söndag 2–4 e.m.

St Bartholomew’s Hospital: onsdag 3–4 e.m., söndag 2–3.30 e.m.

St Thomas Hospital: Första månaden inga besök, men föräldrar fick se sina barn sovande mellan 7 och 8 e.m. Efter en månad, två besök i veckan.

Westminster Hospital: onsdag 2–3 e.m., söndag 2–3 e.m.

West London Hospital: Inga besök.

Charing Cross Hospital: söndag 3–4 e.m.

London Hospital: Under 3 år inga besök, men föräldrar fick se sina barn från bakom en skiljevägg. Över 3 år två besök i veckan. ⁷

Bakom dessa siffror döljer sig, som vi utan svårighet förstår idag, ett fruktansvärt mänskligt lidande.