Budskapen som sänds till föräldrar om att blockera appar och förbjuda rapmusik, är det vad som blivit kvar när ingen längre orkar tjata om fattigdomen? Att skrämmas med textrader skapar avstånd mellan unga och vuxna och det är en felaktig förståelse av gängrekryteringens natur, skriver Sofia Larsson.

Jag har ägnat de senaste 10 åren av mitt yrkesliv med mellan- och högstadieelever där gängrekrytering har varit ett reellt problem. För de flesta går det bra, för vissa går det helt ok och för några få går det åt skogen. Det finns de man är så orolig för så att det känns som att man ska tappa håret, och sen så visar det sig att det var helt i onödan, medan andra som knappt varit på radarn alls tappades bort på vägen och försvann bortom vår kontroll.

Jag arbetar nu i en skola i ett av Göteborgs så kallat “utsatta” områden, Biskopsgården. Ett område som länge varit förknippat med mörka rubriker, konflikter och dödsskjutningar. Tidigare har jag arbetat i bland annat Lövgärdet och jag bor tillsammans med mina barn i Nordost. Två områden i Göteborg där socioekonomisk utsatthet och segregation är påtaglig.

I september var det föräldramöte på mitt barns högstadieskola. Jag, som ju själv arbetar i skolan är alltid lite extra nyfiken: Hur gör de? Vad väljer de att ta upp?

Föreläsaren från SSPF skanderande: Rapmusik är första steget till att hamna i rushtrådar på Telegram! Citat från låtar av kända rapartister visades upp. Vi fick korta fakta om slang av typen “slajf är kokain” och fick se emojis i form av bomber och pistoler.

Först kom SSPF (Skola, Socialtjänst, Polis och Fritid). Och döm av min förvåning, när presentationen som jag utifrån min erfarenhet trodde skulle handla om samverkan och att representanter för myndigheterna skulle berätta om sin verksamhet istället brakade loss som en 60 lång minuter föreläsning med väckelserörelseliknande energi. 

Föreläsaren från SSPF skanderande: “Rapmusik är första steget till att hamna i rushtrådar på Telegram, Signal och Discord!”. Slides fyllda med citat från låtar av kända rapartister visades upp. Vi fick lite korta fakta om slang av typen “slajf är kokain” och fick se emojis i form av bomber och pistoler. Sedan följde videoklipp på tjejer som slogs tagna från fight club-konton och vi fick bevittna barn som slogs fem mot en, på film. Avrättningen på C.Gambino visades, dessutom dåligt maskad. 

Och sedan: ett klipp där två namn som jag kände väl igen figurerade. Mina två, nu döda, gamla elevers namn. I en kontext där en sörjande pappas röst har samplats för att förnedras i en raplåt.

När min hjärna började samla ihop sig efter detta helt absurda sätt att prata om något så allvarligt blev jag jättearg. Darrande ilsken. Jag räckte upp handen och i något slags försök att skapa nyans och påpekade jag till de andra föräldrarna att: “Det handlar om att skapa relationer med era barn!”. Jag möttes av ett stressat ja, men det hela gick raskt vidare, med streamningssiffror. Hov1 och Molly Sanden ställdes mot Dizzy, Asme och 23 för att visa hur stor lyssnarskara dessa polishatande och potentiellt avgörande personerna för just ditt barns framtid har.

Hov1 och Molly Sanden ställs mot Dizzy, Asme och 23 för att visa hur stor lyssnarskara dessa polishatande och potentiellt avgörande personerna för just ditt barns framtid har.

Vi får inte vara alarmistiska på det här sättet. Det skapar varken förståelse eller dialog kring kriminalitet, missbruk och våld. I skolkontext finns det andra parametrar att bevaka när oro finns: frånvaro, risk att inte få betyg, konflikter och umgängen som drastiskt förändras. Det finns tidiga tecken. Och chans till förändring – genom dialog, samverkan och förståelse. Vårdnadshavare är en av alla nycklarna till detta. 

Varför använda riktiga exempel? Kanske i avsikt att ge djup och allvar. Men, flickorna, pojkarna, mammorna, papporna och de numer döda pojkarna, har de samtyckt? Jag misstänker att pojken som jag lätt kunde ha identifierat i ett av klippen inte blivit tillfrågad om att figurera i en föreläsning. Jag är också övertygad om att jag inte var den enda som mådde dåligt av det vidriga, unika ljud som skottlossning inspelat på mobil har. Man hör döden. Man hör livet försvinna. Det blir en särskild sorts avhumanisering när det används i en power point. 

Föreläsaren avslutade med att det krävs en by för att uppfostra ett barn och aktar ni er inte så blir det Yasin Byn!

Jag tänker på politikens och polisens hårdare tag – en realitet som gör barn och ungdomar till en ansiktslös grupp i samhället istället för namn och livsöden. En grupp som vi nu även kan sätta i fängelse. Rasismen får inte heller glömmas bort. Det är många unga människor som har hemska erfarenheter, en verklighet som också skildras i musiken. Att vägra se värdet av det blir bara ytterligare ett steg i att demonisera, peka ut och splittra.

Att påstå att musik och textrader är en rekryterande kraft är en ineffektiv och felaktig förståelse av själv rekryteringens natur. Ja, det sker en normalisering/socialiseringsprocess där inramningen kantas av musik men merparten av de unga som lyssnar på dessa rappare är långt ifrån de faktiska riskfaktorer som man kan direkt koppla till gängkriminalitet. 

Jag är var inte den enda som mådde dåligt av det vidriga, unika ljud som skottlossning inspelat på mobil har. Man hör döden. Man hör livet försvinna. Det blir en särskild sorts avhumanisering när det används i en power point. 

Kan det vara så att det här sättet att prata om gängkriminalitet är det enda vi har kvar när skola, socialtjänst, fritidsgårdar, föräldrar och fältare tappat rösten efter alla rop om bristande resurser. Det är ju ingen som lyssnar. Så nu lyssnar vi på rap på föräldramöten och får tips om att blocka Soundcloud istället. Samtidigt framkommer i Rädda Barnens barnfattigdomsrapport 2025 att 267 000 barn lever i fattigdom i Sverige.¹ Det är ju det vi ska prata om. 

Att utbilda föräldrar i sociala medier är ett viktigt arbete. Vilket jag tror föreläsaren också försökte sig på. Det är viktigt att veta vad ditt barn ser. Det är otroligt viktigt att du vet vad som finns där ute. Exposekonton, fight clubs, thinspo, riktigt sjuk porr osv. Det kan man skrämmas med, med all rätt. Föräldrar kan vara både lata och konflikträdda ibland. Men skärmtid är en sak, men vad sker under skärmtiden är det som är viktigt. 

När vi skräms med grova textrader så blir de flesta av oss inte exponerade för risker för våra barns framtid. Vi får ta del av provokativ ungdomskultur. Musiken i sig själv skapar inga klivare. 

Att skrämmas med textrader spär på fördomar, skapar avstånd och ett stort glapp mellan vuxna och unga. Algoritmerna håller oss redan isär, på individnivå men även via ålder, geografi, språk och intressen. När föreläsaren, en representant för myndighetssamverkan, visar upp och skräms med grova textrader så blir de flesta av oss inte exponerade för risker för våra barns framtid. Vi får ta del av provokativ ungdomskultur. Musiken i sig själv skapar inga klivare. 

Där satt jag då rasande och försökte begripa vad det var jag var med om. Föreläsaren avslutade med att det krävs en by för att uppfostra ett barn och aktar ni er inte så blir det Yasin Byn! Någon diskussion blev det aldrig. När jag gick hem tänkte jag på döda killar, killar som lever och att det inte skjutits någon i Göteborg på ett år, trots att streamingsiffrorna inte har gått ner.