Staten visste vad som hände barnen på SiS. Missförhållanden och övergrepp har dokumenterats och administrerats i åratal, men ingen hålls ansvarig. Skandalen blottar fara i den svenska demokratin, skriver f.d SiS-chefen och visselblåsaren Michael Himmlegaard, som menar att systemet utvecklat en häpnadsväckande förmåga att administrera sanningen utan att den hotar dem som sitter på makten.

En demokrati måste bedömas efter någonting mer än vad den säger om sig själv. För mig börjar frågan om demokratins skick i den svenska statens egen tvångsvård. Jag var tidigare chef inom SiS (Statens instutitionsstyrelse), som alltså är den myndighet som står för tvångsvård av barn och unga med allvarliga psykosociala problem. Jag har sett den statliga makten från insidan.

Jag var tidigare chef inom SiS. Jag har sett den statliga makten från insidan. Vi måste sluta låtsas att det avgörande problemet är att staten ännu inte vet tillräckligt. Staten vet. Detta konstaterande behöver inte följas av ett utropstecken, eftersom dess innebörd är allvarligare utan.

I åratal har barn på SiS berättat för tillsynsmyndigheter, journalister och andra om våld, kränkningar och övergrepp. I media har det rapporterats flitigt om den så kallade ”SiS-skandalen”. IVO konstaterade efter sin tillsyn att 46 procent av de flickor myndigheten samtalade med under 2021 hade erfarenhet av våld från personal inom SiS, jämfört med 11 procent av pojkarna. Barnen beskrev bland annat fasthållningar och nedläggningar som gett fysiska och psykiska konsekvenser.¹

När IVO redovisade tillsynen för 2024 hade barn vid 18 av 21 ungdomshem lämnat uppgifter om fysiskt våld från personal och vid 11 av 21 om sexuella ofredanden från personal. Vid ett ungdomshem hade uppgifter om våld inkommit under flera år innan IVO slutligen förbjöd verksamheten med hänvisning till fara för barnens liv, hälsa eller personliga säkerhet.²

Vid ett ungdomshem hade uppgifter om våld inkommit under flera år innan IVO förbjöd verksamheten med hänvisning till fara för barnens liv, hälsa eller personliga säkerhet.

Riksrevisionen konstaterade 2024 att SiS ledning inte hade säkerställt att samtliga ungdomshem kunde leverera effektiv vård och behandling, att myndigheten inte i tillräcklig utsträckning hade följt upp om styrningen faktiskt genomfördes och att regeringen inte hade säkerställt de förutsättningar som krävdes för god och effektiv vård och behandling för samtliga placerade ungdomar. Förekomsten av våld och missförhållanden var redan så väl dokumenterad av andra aktörer att Riksrevisionen inte behövde göra den frågan till granskningens huvudsakliga fokus.³ FN kommitté mot tortyr har samtidigt uppmanat Sverige att omedelbart avbryta isolering av barn och förändra lagstiftningen så att det förbjuds under alla omständigheter på bland annat särskilda ungdomshem.⁴

Sverige har länge beskrivit sig genom sina institutioner: fria val, självständiga myndigheter, offentlighetsprincip, domstolar, tillsyn, ombudsmän och en förvaltning som förväntas lyda lagen snarare än den tillfälliga makthavarens vilja. Allt detta existerar, och just därför är den fråga som skandalen inom Statens institutionsstyrelse ställer så mycket obehagligare än ännu en fråga om en misskött myndighet. Vad händer med en demokrati när staten vet att människor skadas av den makt den utövar, men ingen ytterst behöver svara det? Om en stat, med alla sina kontrollmekanismer, i åratal, kan låta den ena offentliga institutionen efter den andra dokumentera missförhållanden och återkommande upptäcka nya fall, måste vi våga pröva den tanke som den svenska politiska självbilden helst håller ifrån sig. Kanske är problemet inte att kontrollsystemet ännu inte har fått tillräckligt med information, utan att vårt politiska system har utvecklat en häpnadsväckande förmåga att ta emot sanningen utan att den hotar dem som ytterst förvaltar makten.

Om en stat i åratal, kan låta den ena offentliga institutionen efter den andra dokumentera missförhållanden och upptäcka nya fall, är problemet inte att kontrollsystemet ännu inte har fått tillräckligt med information.

SiS-skandalen är inte i första hand ett bevis på att svensk tvångsvård har misslyckats, utan ett bevis på en farligare svaghet i den svenska demokratin, där staten kan känna till allvarliga övergrepp i den verksamhet den själv bedriver samtidigt som ansvaret för att de tillåts fortsätta löses upp mellan myndigheter, regeringar, chefer, kontrollorgan och i administrativa processer. En rättsstat kan överleva att dess tjänstemän bryter mot lagen och att dess institutioner begår allvarliga fel. Ingen politisk ordning kan konstrueras så att människor aldrig missbrukar sin makt; men den kan inte hur länge som helst tåla att kunskapen om maktmissbruket blir permanent samtidigt som ansvaret förblir tillfälligt.

Vi måste därför göra något som svenskt politiskt språk blivit märkvärdigt dåligt på: vi måste tala om makt utan att först acceptera maktens egen beskrivning av sig själv. En myndighet säger att den bedriver vård, en regering säger att den styr genom regleringsbrev och uppdrag, en tillsynsmyndighet säger att den granskar, en utredning föreslår förändringar och den ansvarige ministern förklarar att situationen är oacceptabel. Hela apparaten tycks befinna sig i ständig rörelse mot förbättring. Men från den frihetsberövade flickans position ser ordningen annorlunda ut. Hennes fråga är inte hur många uppdrag regeringen har beslutat om eller hur många rapporter myndigheterna har publicerat, utan om den stat som låste dörren också förmådde skydda henne från människorna på andra sidan den.

Vi måste därför göra något som svenskt politiskt språk blivit märkvärdigt dåligt på: vi måste tala om makt utan att först acceptera maktens egen beskrivning av sig själv.

Det är ett brutalt men nödvändigt perspektiv, eftersom makt alltid har haft ett intresse av att bli bedömd efter sina avsikter medan den maktlöse tvingas bedöma den efter dess konsekvenser. Den som styr kan tala om reformarbete, kompetensförsörjning, implementering, metodstöd och systematiskt kvalitetsarbete. Men den som ligger på golvet under en fasthållning möter inte systematiskt kvalitetsarbete utan staten i dess mest kroppsliga form. Därför är tvångsvården en bättre plats att undersöka den svenska demokratins verkliga beskaffenhet än högtidstalen på nationaldagen, där möter staten inte en jämbördig medborgare som kan tacka nej till dess tjänster, utan en människa vars frihet denredan tagit i anspråk.

Det är frestande att kalla allt som hänt på SiS en skandal, men ordet är nästan för bekvämt. Det erbjuder samhället möjligheten att förfäras utan att behöva ompröva den ordning som gjorde den möjlig. En minister kan fördöma, en generaldirektör kan lova förändring, en myndighet kan presentera åtgärder och medierna kan några veckor senare rikta uppmärksamheten någon annanstans, medan staten genom själva indignationen visar att den fortfarande delar våra moraliska värderingar. Det verkligt besvärliga börjar först när indignationen är över och nästa rapport anländer. Upprepningen förändrar skuldens karaktär: den första rapporten ger staten kunskap, den andra prövar statens vilja och den tredje tvingar oss att fråga om själva systemet har lärt sig att leva med det som det offentligt fördömer.

Från den frihetsberövade flickans position ser ordningen annorlunda ut, hennes fråga är inte hur många uppdrag regeringen har beslutat om eller hur många rapporter myndigheterna har publicerat, utan om den stat som låste dörren också förmådde skydda henne från människorna på andra sidan den.

Staten har svarat på övergreppen. Regeringen har förstärkt styrningen av SiS, ändrat myndighetens instruktion och tillsatt en utredning för att reformera den statliga barn- och ungdomsvården.⁵ I augusti 2026 föreslog utredningen att en ny myndighet ska ta över delar av SiS verksamhet och att dagens särskilda ungdomshem ska ersättas av statliga hem för barn och unga.⁶ Förslagen har skickats på remiss och bereds nu inom Regeringskansliet⁷ Det är betydande förändringar. Men en reform besvarar frågan om hur staten ska organiseras i morgon. Den besvarar inte av sig själv den fråga som SiS lämnar efter sig: vem svarar för vad staten visste i går?

Vi måste sluta låtsas att det avgörande problemet är att staten ännu inte vet tillräckligt. Staten vet.

Detta konstaterande behöver inte följas av ett utropstecken, eftersom dess innebörd är allvarligare utan. När kunskapen har passerat genom vittnesmål, journalistik, tillsyn, revision, internationell kritik, myndighetsledning och regering kan den inte längre behandlas som information som väntar på rätt mottagare. Den har blivit politisk kunskap, och varje upprepning måste bedömas inte bara utifrån den omedelbare gärningsmannens ansvar utan än mer utifrån ansvaret hos dem som hade befogenhet att förändra förhållandena och ändå inte lyckades göra det.

Här kommer den svenska demokratins mest effektiva försvarsmekanism att träda fram, nämligen påståendet att alla dessa rapporter bevisar att systemet fungerar. I en diktatur skulle ingen IVO-rapport publiceras, Riksrevisionen skulle inte kritisera regeringen, journalister skulle inte kunna granska myndigheten och internationella organ skulle avfärdas; att missförhållandena blir kända kan framställas som ett bevis på demokratins styrka. Resonemanget är tilltalande och till hälften sant, vilket gör det farligare än en lögn, en kontrollapparat är naturligtvis nödvändig för en rättsstat men inte automatiskt tillräcklig.

En brandvarnare som fortsätter att tjuta medan samma hus brinner år efter år bevisar att sensorn fungerar, inte att brandskyddet gör det. På samma sätt visar en tillsynsmyndighet som upptäcker missförhållanden att staten fortfarande har förmågan att producera kunskap om sig själv. Men det är först när kunskapen begränsar makten, förändrar praktiken och gör ansvar möjligt som kontrollen fullgjort sin demokratiska funktion. Om rapporten i stället följs av ett svar, svaret av en handlingsplan, handlingsplanen av ett nytt regeringsuppdrag och regeringsuppdraget några år senare av en ny rapport om liknande missförhållanden, bör mängden dokumentation inte längre användas som statens försvar. Vid en viss punkt börjar den istället vittna mot den.

Här visar den moderna svenska makten sin verkliga sofistikation. Genom att ta emot kritiken, klassificera den, remittera den, besvara den och lägga den till handlingarna kan systemet uppträda som sin egen motståndare utan att den grundläggande ansvarsfördelningen rubbas. Den auktoritära staten fruktar avslöjandet därför att den måste kontrollera sanningen, medan den administrativa staten kan visa sig betydligt mer motståndskraftig genom att göra sanningen till ännu ett ärende.

Ingen behöver sitta i ett slutet rum och besluta att barn ska utsättas för övergrepp, att rapporter ska ignoreras eller att ansvar ska undvikas, eftersom ett system kan producera ansvarslöshet utan att någon enskild människa beslutar om ansvarslösheten.

Det är inte en konspiration, och varje försök att beskriva det som en sådan skulle göra problemet mindre än vad det är. Ingen behöver sitta i ett slutet rum och besluta att barn ska utsättas för övergrepp, att rapporter ska ignoreras eller att ansvar ska undvikas, eftersom ett system kan producera ansvarslöshet utan att någon enskild människa beslutar om ansvarslösheten. Det räcker att befogenheten är koncentrerad medan ansvaret är fragmenterat, att varje institution kan hänvisa till gränsen för sitt mandat och att varje befattningshavare kan visa att någon annan ägde nästa del av processen. Resultatet blir då den egendomliga situation där staten som helhet besitter en oerhörd makt samtidigt som varje människa som representerar den kan beskriva sin egen som begränsad.

SiS avslöjar någonting större än ett socialpolitiskt misslyckande: maktens sanna natur visar sig inte när den ber om människans samtycke, utan när den inte längre behöver det. Den frihetsberövade flickan möter staten som en odelbar makt; för henne saknar det betydelse vilken organisatorisk nivå som fattade beslutet, var den ena befogenheten slutade och den andra började eller vem som formellt ägde nästa del av processen. Dörren förblir lika låst oavsett hur staten har fördelat ansvaret. Detta är den moderna statens farligaste asymmetri: makten är odelbar för den som utsätts för den, men delbar för dem som ska svara för den. Staten kan uppträda som en enda kraft när den bestämmer över människans frihet och kropp, för att därefter upplösas i myndigheter, mandat, befogenheter och organisatoriska gränser när samma människa frågar vem som är ansvarig för hur makten användes. En demokrati förlorar sitt innehåll när staten är mäktig inför den maktlöse men maktlös inför sitt eget ansvar.

Makten är odelbar för den som utsätts för den, men delbar för dem som ska svara för den. Staten kan uppträda som en enda kraft när den bestämmer över människans frihet och kropp, för att därefter upplösas i myndigheter, mandat, befogenheter och organisatoriska gränser när samma människa frågar vem som är ansvarig för hur makten användes.

Demokrati kan inte reduceras till metoden för att utse dem som styr. Den allmänna rösträtten besvarar frågan om varifrån makten kommer, men inte vad som händer med den efter att den har överlämnats. Om medborgaren vart fjärde år får delta i fördelningen av politisk makt men däremellan möter en offentlig apparat där det personliga ansvaret blir svårare att identifiera ju längre upp i hierarkin man söker det, har vi demokratiserat vägen till makten utan att i motsvarande grad demokratisera vägen från den.

Den svenska diskussionen om ansvar måste befrias från föreställningen att avgång, disciplinärt ansvar eller rättslig prövning av höga makthavare skulle vara ett hot mot stabiliteten. Stabilitet är inte demokratins högsta värde, en ordning där ingen någonsin behöver svara för någonting kan vara synnerligen stabil. Demokratins uppgift är att göra makten legitim genom att göra den villkorad, tidsbegränsad och ansvarig inför dem i vars namn den utövas.

Att ett hårdare personligt ansvar skulle göra tjänstemän rädda, skapa defensiv förvaltning och få beslutsfattare att undvika svåra avgöranden är ett verkligt problem. Men det kan inte lösas genom den motsatta absurditeten att människor med stor offentlig makt skyddas från konsekvenser därför att det skulle kunna påverka deras vilja att använda makten. Den rimliga principen är varken straff för varje fel eller immunitet för systematiska misslyckanden. Ansvar ska följa faktisk befogenhet, kunskap och möjlighet att ingripa; den som varken visste eller kunde påverka ska inte göras till syndabock, men den som visste, kunde ingripa och hade makten att göra det måste kunna ställas inför en betydligt allvarligare fråga än varför organisationens rutiner inte fungerade.

I praktiken hade det inneburit att ansvaret inte hade fått stanna vid systemets lägsta nivå. När allvarliga och återkommande missförhållanden blev kända skulle frågan inte ha stannat vid vem som utförde den enskilda handlingen eller vilken rutin som brast, utan fortsatt uppåt: Vem visste? Vem hade makten att ingripa? Vem lät bli? Först därefter hade det kunnat avgöras om ansvaret var politiskt, arbetsrättsligt eller rättsligt. Personligt ansvar betyder inte att någon på förhand ska dömas. Det betyder att maktens innehavare inte på förhand undantas från prövningen.

När allvarliga och återkommande missförhållanden blev kända skulle frågan inte stannat vid vem som utförde den enskilda handlingen eller vilken rutin som brast, utan fortsatt uppåt: Vem visste? Vem hade makten att ingripa? Vem lät bli?

Sverige har en gång förstått att offentlig makt kräver en särskild ansvarsetik. Det äldre ämbetsansvaret förändrades genom 1970-talets reformer, då relationen mellan offentliga tjänstemäns ansvar och den vanliga arbetsmarknadens regler omformades, även om straffrättsligt ansvar för bland annat tjänstefel finns kvar.⁸ Historien visar något som glöms bort i dagens diskussion: ordningen är inte naturgiven, ansvarssystemet har konstruerats politiskt och kan följaktligen konstrueras om politiskt när förhållandet mellan makt och ansvar inte längre motsvarar de krav vi ställer på staten.

Här, efter SiS, efter barnens berättelser, efter rapporterna, efter statens dokumenterade kunskap och efter ansvar som vandrat genom den administrativa apparaten utan att alltid finna en slutlig bärare, som en betydligt större fråga måste ställas. Om problemet inte enbart finns i myndigheten utan i vår föreställning om hur offentlig makt ska förvaltas, varför skulle vi nöja oss med att reformera myndigheten?

Det finns ett gammalt politiskt begrepp som förtjänar att återerövras från historieböckerna: res publica, den offentliga saken. Den romerska republiken var varken demokratisk eller jämlik enligt moderna mått och ska inte romantiseras; dess samhälle accepterade former av ojämlikhet och utestängning som är oförenliga med ett modernt demokratiskt samhälle. Det som däremot överlevt dess institutioner är en republikansk idé som är mer radikal än den kan förefalla: den offentliga makten är inte makthavarens egendom, ämbetet är tillfälligt och den som förvaltar statens makt gör det därför att det offentliga har anförtrott honom den.

Om makten verkligen tillhör medborgarna kan en minister, en myndighetschef eller en hög tjänsteman aldrig vara endast innehavare av en befattning inom en organisation.

Översatt till ett modernt Sverige får denna idé en konsekvens som vi sällan vågar formulera fullt ut. Om makten verkligen tillhör medborgarna kan en minister, en myndighetschef eller en hög tjänsteman aldrig vara endast innehavare av en befattning inom en organisation. Denne förvaltar ett stycke av medborgarnas gemensamma makt och måste kunna avkrävas personlig redovisning när denna allvarligt missbrukas eller när den kunskap som följer med ämbetet inte omsätts i handlingar som ämbetets makt gjorde möjliga.

Sverige måste våga tänka större än nästa myndighetsreform och större än nästa mandatperiod. Vårt land genomförde en demokratisk revolution när rösträtten gjorde medborgarna till källan för den politiska makten, men den revolutionen är ofullständig så länge medborgarnas möjlighet att utkräva ansvar inte utvecklats med samma beslutsamhet som statens möjlighet att utöva makt. Den första demokratiseringen besvarade frågan om vem som får välja makten; den andra måste nu besvara frågan om vem som kan ställa den till svars.

Den som anförtros stor offentlig makt måste acceptera att makten har ett pris. Detta pris är skyldigheten att inför lagen, parlamentet och medborgarna svara personligen för vad man gjorde, vad man visste och vad man underlät att göra.

Denna andra demokratisering borde bli grunden för en demokratisk republik Sverige. Inte reducerad till den triviala frågan om huruvida en kung eller president klipper banden vid statsbesök, utan en republik där själva statsidén förändras så att offentlig makt åter betraktas som ett personligt och tidsbegränsat förtroende från medborgarna. En ordning där höga ämbeten förenas med ansvar som motsvarar befogenheter och där ansvaret för dokumenterade systematiska misslyckanden inte kan försvinna in i organisationen bara för att tillräckligt många människor varit inblandade i det.

En sådan republik skulle inte lova en felfri stat, ett sådant löfte är både omöjligt och farligt, men den skulle återupprätta en mycket äldre och strängare demokratisk princip: den som anförtros stor offentlig makt måste acceptera att makten har ett pris. Detta pris är skyldigheten att inför lagen, parlamentet och medborgarna svara personligen för vad man gjorde, vad man visste och vad man underlät att göra.

SiS har lärt oss något större än att svensk institutionsvård behöver reformeras. Myndigheten har visat hur långt avståndet kan bli mellan statens moraliska språk och den verklighet som människor möter när de är helt beroende av samma stat. Den har visat hur en modern demokrati kan leva med detta avstånd genom att oupphörligen granska, dokumentera och administrera sina egna misslyckanden.

Staten tillhör inte dem som för tillfället styr den, myndigheterna tillhör inte dem som leder dem och den offentliga makten är inte en egendom som överlämnas vart fjärde år. Makten är ett lån från medborgarna som måste kunna återkrävas tillsammans med redovisning av hur det förvaltades. Om SiS har visat oss vad som händer när denna princip försvagas, bör svaret inte vara att ännu en gång försöka rädda statens självbild , utan att förändra den ordning som gjorde ansvarslösheten möjlig. Det som hände på SiS kommer annars att hända igen.