Maryam Ebrahimis dokumentär De levande döda i Rojava skildrar ett stilla liv i kamratskapens tecken. Men som bakgrundsljud hörs turkiska drönare. I kulissen syns amerikanska oljetruckar. Evelina Wilén har sett filmen och saknar geopolitiska nycklar till dagens situation.

I dokumentären De levande döda i Rojava skildrar filmaren Maryam Ebrahimi livet i Rojava efter striderna mot Daesh 2015. I centrum står fyra kamrater. Vi får träffa Sorkhin, som var befälhavare och stred inom YPJ (Kvinnornas försvarsenheter). Trots att hon under kriget blev av med ett öga och har fått delar av sitt skelett ersatta med metall intar hon fortsatt en ledarroll. Hon är föreståndare på ett boende för sårade gerillasoldater.

Bland dessa sårade soldater möter vi Rojda. Hon förlorade synen under kriget och hennes hörsel har sedan utvecklats så att hon ständigt – och före alla andra – hör de turkiska drönare som fortsatt sveper över Rojava. De är på jakt efter f.d gerillasoldater som den turkiska staten ser som ett hot och vill eliminera.

Vi träffar även Zadakar som sitter i rullstol efter att ha blivit av med sina ben i striderna. Han längtar ständigt efter bergen. Hjärnan har inte fullt ut har accepterat att benen inte längre är en del av hans kropp, och han har ständiga fantomsmärtor.

Titeln till trots är inte De levande döda i Rojava främst en dokumentär om trauma, utan om kamp, politiska drömmar och kamratskap. I det vardagliga livet på hemmet praktiseras de politiska ideal som de slogs för mot Daesh.

Tillsammans tar Sorkhin, Rojda och Zadakar hand om Zarin. Hon var en av de främsta krypskyttarna i kampen om Kobane, men efter att ha blivit skjuten i bakhuvudet och svävat mellan liv och död minns hon inte mycket av sin roll som gerillasoldat. Hennes känsla för kamratskap är emellertid kvar. Det, säger Zadakar en gång, genomsyrar inte bara hennes tänkande, utan hela hennes varelse.

Titeln till trots är inte De levande döda i Rojava främst en dokumentär om trauma, utan om kamp, politiska drömmar och kamratskap. Sorkhin, Rojda, Zadakar och Zarin rör sig – som Ebrahimi beskriver det – som en gemensam kropp, och i det vardagliga livet på hemmet praktiseras de politiska ideal som de slogs för mot Daesh: demokratisk konfederalism, med en decentraliserad politisk struktur som sätter socialism, jämställdhet mellan könen och omsorgen om naturen främst.

De odlar, besöker tidigare kamraters gravar och sköter om djur. De begraver kamrater som träffats av drönare eller skadats av minor, de talar om det som varit och det de drömmer om. De röker, dricker te, letar efter borttappade proteser och skrattar med och åt varandra.

På ett sätt tycks dokumentären skildra ett stilla liv i kamratskapens tecken. Men som ett ständigt bakgrundsljud hörs de turkiska drönarna, vars obegripliga och omänskliga teknik oroar vännerna. De ”strider” inte längre mot konkreta människor, utan mot robotar.

Ingen av dem har en mobil för att undvika att bli spårad, och de bär alltid vapen när de lämnar boendet. Sedan 2015 har Turkiet, som betraktar den kurdiskledda YPG/SDF-styrkan som ett hot, eskalerat sin närvaro i regionen, tagit kontroll över stora delar av den och fördrivit människor. Återkommande flyg- och drönaranfall beskrivs som en strategi för att säkra nationell trygghet för Turkiet genom att skapa en ”säker zon” i norra Syrien.

Drönarnas ljud ackompanjeras av amerikanska oljetruckar, som skapar kilometerlånga köer. Medan Turkiet vill skapa en ”säker zon” vill USA – trots att landet beskriver sin närvaro som motiverad av en vilja att stävja en återväxt av IS/ISIS – ”säkra oljan”. Om någon motsätter sig USAs intressen krackelerar snabbt den humanitära fernissan, och regionen lämnas i Turkiets (eller Rysslands) klor.

Trots att Ebrahimis dokumentär inte ger tittaren geopolitiska nycklar är den omistlig dokumentär för den som vill förstå hur ett politiskt kollektiv skapas och upprätthålls utifrån en känslan av att höra samman – som människor som vill att världen ska vara någonting annat än vad den är idag.

Skildringen av läget i Rojava genom de fyra kamraterna Sorkhin, Rojda, Zadakar och Zarin är ömsint, ursinnig och belysande. Samtidigt tas fokus från berättelsen genom att alltför mycket centrera Maryam Ebrahimi själv. Vi får ta del av filmmakarens känslor och upplevelse av att ”hitta hem”. Genom sina nyfunna vänners liv och öden kan hon förstå och sätta ord på sina egna erfarenheter. I princip är det inte konstigt att Ebrahimi beskriver sina erfarenheter av Iran – kampen för rättvisa för Irans kvinnor och slagorden ”Jin, Jiyan, Azadî” (Kvinna, liv, frihet) kommer direkt från den kurdiska kvinnorörelsen.

Samtidigt tar det fokus från förståelsen av den specifika situation som Rojava befinner sig i och de komplicerade maktkamper om regionens framtid som utspelar sig under just den tid då Ebrahimi är där. En sådan djupdykning hade varit omistlig för att förstå det senaste årets utveckling, där självstyret övergått till en inkorporering av Rojavas institutioner i den syriska centralmakten. Först då kan vi förstå varför drömmen om självstyre – präglat av jämställdhet, jämlikhet och en omsorg om varandra och om den mark – som gjort Sorkhin, Rojda, Zadakar och Zarin till en kamratskapets kropp, idag är så långt ifrån att förverkligas.

Men trots att Ebrahimis dokumentär inte ger tittaren dessa geopolitiska nycklar är den en omistlig dokumentär för den som vill förstå hur ett politiskt kollektiv skapas och upprätthålls utifrån en känslan av att höra samman – inte främst som enskilda individer – utan som människor som vill att världens ska vara någonting annat än vad den är idag.