Trots avsaknad av evidens och kritik från tunga remissinstanser röstade Tidöregeringen igenom en ny lag om elektronisk övervakning av minderåriga. Fotboja på barn. Samhällets svek kommer att fästas runt ankeln på just de barn som har störst behov av skydd och stöd, skriver Samira Said som manar tillträdande regering att stoppa reformen.

Den 13 augusti 2026 sa riksdagen ja till proposition 2025/26:295. Den nya lagen gör det möjligt för socialnämnden att besluta om insatser för barn och unga utan deras eller vårdnadshavares samtycke. Ett särskilt villkor kan innebära att barnet måste stanna hemma eller på en annan bestämd plats under vissa tider. För barn och unga mellan 13 och 20 år ska förvaltningsrätten, efter ansökan av socialnämnden, dessutom kunna besluta att villkoret kontrolleras genom elektronisk övervakning. Bestämmelserna om fotboja träder i kraft den dag regeringen bestämmer.¹

Beslutet fattades under Tidöregeringen. Eftersom fotbojan ska börja användas först den dag regeringen bestämmer finns det fortfarande ett politiskt handlingsutrymme. Efter valet ligger ansvaret för reformens fortsatta beredning och praktiska utformning hos den regering som nu ska bildas. Den kan inte gömma sig bakom att beslutet redan är fattat.

När staten inför ett nytt kontrollverktyg måste vi fråga vilka barn bojan kommer att fästas på. Risken för en rasifierad tillämpning uppstår långt innan fotbojan låses fast, i bedömningen av vilka barn som betraktas som farliga och kontrollkrävande.

Jag har aldrig vunnit ett barns förtroende genom att kontrollera barnet eller få det att känna sig mindre värt. Förtroendet har vuxit när jag har varit både fysiskt och psykiskt närvarande och inte lämnat när det blivit svårt.

En gång letade jag efter en ungdom som hade avvikit från sitt familjehem. Jag letade överallt utan att hitta honom. Till slut ställde jag mig den fråga som ett kontrollsystem aldrig kan besvara: Inte var han borde vara, utan vem han saknade mest. Svaret var hans pappa. Jag åkte till pappans grav, en plats vi ofta besökte när pojken var som mest öppen. Där satt han. När jag kom fram sade han bara: ”Tack.” När jag frågade vad han tackade för svarade han: ”För allt.” Det var då vår relation förändrades. Inte för att jag hade återfört honom eller återtagit kontrollen, utan för att jag hade förstått vart han tog vägen när sorgen blev för tung. Bakom avvikandet fanns inte bara ett barn som bröt mot reglerna, utan en pojke som saknade sin pappa.

Berättelsen påminner om något vi tycks ha tappat bort. Oavsett hur djupt ett barn har dragits in i kriminalitet är det fortfarande ett barn.

När staten inför ett nytt kontrollverktyg måste vi fråga vilka barn bojan kommer att fästas på och vilka barn vuxenvärlden snabbast gör till ett hot. Det handlar ofta om rasifierade barn och barn i fattiga och segregerade områden, där svaret på utsatthet alltför ofta blir fler sanktioner och hårdare kontroll. Svensk och nordisk forskning visar hur etnicitet, klass och bostadsområde formar ungas möten med kontrollapparaten och deras erfarenheter av misstänkliggörande. Risken för en rasifierad tillämpning uppstår därför långt innan fotbojan låses fast, i bedömningen av vilka barn som betraktas som farliga och kontrollkrävande.²

Det finns situationer där ett barn akut måste hindras från att gå ut. Några timmar hemma kan vara skillnaden mellan liv och död. Men en tillfällig begränsning kan aldrig ersätta det arbete som måste följa. Problemet uppstår när kontrollen får bära löften den inte kan uppfylla och när samhället behandlar barnets position som om den vore barnets problem.

Fotbojan kan registrera om barnet lämnar en bostad. Den kan inte se vem barnet är rädd för, vem som kräver betalning eller vem som hotar barnet till lydnad. Den ger varken skydd, försörjning eller en ny gemenskap.

För vissa barn erbjuder det kriminella nätverket skydd, pengar, status och tillhörighet. Samtidigt binder det barnet genom hot, skulder och våld. Brå:s intervjustudie beskriver denna kombination av lockelse och exploatering: äldre aktörer rekryterar yngre, medan barnen själva kan uppleva både gemenskap och rädsla.³

Våldet kan avvärja hot, återställa en kränkt position eller visa lojalitet. Det gör inte våldet mindre skadligt eller straffbart. Men tar vi bort ett beteende utan att ersätta det som beteendet gjorde för barnet, lämnar vi behovet intakt och nätverkets erbjudande konkurrenskraftigt.

Fotbojan kan registrera om barnet lämnar en bostad. Den kan inte se vem barnet är rädd för, vem som kräver betalning eller vem som hotar barnet till lydnad. Den ger varken skydd, försörjning eller en ny gemenskap. Rekrytering och styrning sker dessutom genom mobiltelefoner och sociala medier. Ett barn kan därför vara kvar i nätverkets kommunikation även i sitt eget sovrum. Fysisk närvaro i hemmet är inte detsamma som social frånvaro från nätverket.³

Många av dessa barn har erfarenhet av svek, myndighetsingripanden och vuxna som lovat mer än de kunnat hålla. Tillit kan inte krävas av dem utan måste förtjänas. Forskning om processuell rättvisa visar att respektlöshet, misstänkliggörande och diskriminering påverkar ungas förtroende för myndigheter och deras vilja att samarbeta. Om barnet undanhåller information för att skydda sig mot sanktioner försämras också vår riskbedömning. Staten kan få mer exakt information om en koordinat och samtidigt veta mindre om den verkliga faran.²

Socialtjänsten ska ingripa när barn far illa och får inte stå passiv inför allvarlig kriminalitet. Men dess uppgift är inte kriminalvård. Uppgiften är att se hela barnet, förstå vad som håller det kvar, skydda det och skapa förutsättningar för förändring.

När socialtjänsten blir en del av övervakningsapparaten förändras relationen. Den vuxne som vill förstå kan samtidigt initiera ett system som registrerar barnets rörelser och kan leda till ett tillfälligt polisiärt omhändertagande vid en överträdelse. Socialtjänsten behöver inte hantera fotbojan tekniskt för att rollförskjutningen ska märkas. Det räcker att hjälpen förknippas med kontrollen.

Fotbojan flyttar också kontrollen in i hemmet. Föräldrar till unga i nätverkskriminalitet lever ofta redan under hård press. De kan vara rädda för sitt barn, för dem som söker barnet och för vad som ska hända med syskonen. I andra fall finns konflikt, våld eller omsorgsbrister som gör bostaden till en olämplig plats att binda barnet vid.

När hemmet görs till verkställighetsplats riskerar föräldern att bli statens förlängda arm. Ska en mamma hindra sin son från att gå när någon hotar honom? Ska hon rapportera att han lämnat bostaden och ta den risk som följer? Vad händer med yngre syskon när spänningen stiger? En åtgärd som på papperet riktas mot ett barn kan i praktiken göra hela familjen till en del av övervakningen.

Familjen behöver i stället stöd för att förstå nätverkets dynamik, återta ett fungerande ledarskap, hantera konflikter och skydda både barnet och syskonen. Om relationen reduceras till kontroll och rapportering försvagas den miljö som på sikt ska bära förändringen.

Invändningarna saknades inte i lagstiftningsarbetet. Propositionen redovisar att en övervägande majoritet av remissinstanserna avstyrkte eller var negativa till elektronisk övervakning. Där fanns bland andra Barnombudsmannen, Bris, Rädda Barnen, Unicef Sverige, Socialstyrelsen, Brå, Diskrimineringsombudsmannen, Barnrättsbyrån, JO, Institutet för mänskliga rättigheter, Sveriges advokatsamfund, SKR och Föreningen Sveriges socialchefer. Kritiken gällde att åtgärden är mycket ingripande, saknar tillräckliga rättssäkerhetsgarantier, suddar ut gränsen mellan socialt arbete och straffrätt och kan skada tilliten till socialtjänsten. ^{4 5}

Regeringen konstaterar att forskningsstödet är svagt eller saknas, men menar att det inte hindrar användningen eftersom fotbojan är en kontrollåtgärd och inte en socialrättslig insats.

Kunskapsunderlaget är särskilt anmärkningsvärt. Regeringen konstaterar att forskningsstödet är svagt eller saknas, men menar att avsaknaden av evidens inte hindrar användningen eftersom fotbojan betraktas som en förebyggande kontrollåtgärd och inte som en socialrättslig insats i sig. Propositionen hänvisar också till Danmark, där motsvarande möjlighet avskaffades mindre än två år efter införandet. Där bedömdes elektronisk övervakning inte vara rätt väg för att förebygga kriminalitet och inte kunna ersätta konsekvent pedagogisk omsorg från vuxna.^{6 5}

Elektronisk övervakning behöver samtidigt bedömas mer nyanserat än som antingen en lösning eller enbart ett uttryck för repression. Belur et al. (2020) visar i en systematisk forskningsöversikt att fotboja under vissa förutsättningar kan minska återfall och utgöra ett mindre kostsamt alternativ till fängelse, men att resultaten varierar mellan olika grupper, användningsområden och sätt att mäta återfall. Fotbojan är därför ingen fristående lösning. Dess betydelse avgörs av sammanhanget och av om kontrollen kombineras med stöd, stabilitet och verkliga möjligheter att förändra livssituationen. Studierna gäller främst vuxna lagöverträdare och kan inte utan vidare överföras till barn i socialtjänsten. De visar inte att en fotboja hjälper ett utsatt barn ur ett kriminellt nätverk.⁷

När kunskapsläget är osäkert är det lätt att välja den åtgärd som syns. Tekniken kan mätas, räknas och presenteras som handlingskraft. Relationsarbete sker i samtal, sena telefonsamtal, skjutsar och konflikter som repareras. Det är svårare att redovisa, men ofta där förändringen börjar.

Forskningen om att lämna gäng och upphöra med brott pekar inte på en enda avgörande faktor. Vägar ut växer fram genom minskad kontakt med kriminella vänner, förändrade vardagsrutiner, tryggare relationer, nya roller och en identitet som går att leva vidare i. Systematiska översikter och livsförloppsforskning betonar betydelsen av sociala band och vändpunkter. Arbetet måste därför omfatta barnets relationer, skola, fritid, familj, trygghet och framtid, inte bara barnets position på en karta.^{8 910}

Det betyder inte att elektronisk övervakning aldrig kan ha en begränsad funktion. Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten hörde till de remissinstanser som menade att åtgärden under rätt förutsättningar skulle kunna skydda vissa barn från fortsatt kriminalitet och göra det möjligt att ge stöd i hemmet i stället för på ett särskilt ungdomshem (SiS). Men hemmet är inte tryggt för alla. Ett barn som tvingas stanna på en känd plats kan också bli en enklare måltavla och utsätta familjen för fara. Om elektronisk övervakning alls ska användas måste hemmet vara tryggt, åtgärden nödvändig och proportionerlig och kontrollen förenas med omfattande stöd till barnet och de vuxna omkring det. Insatsen måste följas upp och utvärderas. En fotboja kan möjligen skapa ett fysiskt avstånd till en farlig miljö, men kan aldrig i sig skapa den trygghet och tillit som krävs för varaktig förändring.^{1 11}

Strukturell rasism behöver inte bygga på enskilda polisers åsikter. Den kan uppstå i samspelet mellan neutrala lagar, polisiära rutiner, geografiska prioriteringar och tekniska system. När dessa återkommande riktas mot fattiga rasifierade områden riskerar den utsatthet som borde utlösa stöd att omvandlas till misstanke och kontroll.

Socialtjänsten ska ingripa när barn far illa och får inte stå passiv inför allvarlig kriminalitet. Men dess särskilda uppgift är inte att efterlikna kriminalvården. Uppgiften är att se hela barnet, förstå vad som håller det kvar, skydda det och skapa förutsättningar för förändring.

De barn som väcker vuxenvärldens starkaste behov av kontroll är ofta de barn som behöver mest stöd av vuxna. De lever med fattigdom, våld, segregation och rasism i ett samhälle som länge har sett deras bostadsområde och hudfärg innan det har sett deras behov. Förövare eller inte, de är fortfarande barn. När samma rasifierade barn först lämnas utan likvärdigt skydd och sedan möts av statens hårdaste kontroll är det inte en färgblind trygghetspolitik. Strukturell rasism behöver inte bygga på enskilda polisers uttalade rasistiska åsikter. Den kan uppstå genom samspelet mellan till synes neutrala lagar, polisiära rutiner, geografiska prioriteringar, brottsstatistik och tekniska system. När dessa återkommande riktas mot fattiga och rasifierade områden riskerar den utsatthet som borde utlösa stöd att i stället omvandlas till misstanke och kontroll.¹²

Det är en ordning där samhällets misslyckande fästs runt barnets fotled. Frågan är om vi är beredda att ge dessa barn det skydd, den uthållighet och den mänskliga närvaro som krävs för att de ska kunna lämna nätverket.

Det var Tidöregeringen som drev igenom fotbojan trots det svaga forskningsläget och den omfattande remisskritiken. Till de rödgröna, om ni tar över regeringsmakten: väck oss ur den mardröm Tidöregeringen har försatt oss i. Använd det politiska handlingsutrymmet och låt inte fotbojan träda i kraft. Bryt med de senaste årens avhumanisering av de barn som samhället har betraktat som hot innan det har sett deras utsatthet, och vars bostadsområde och hudfärg har fått skymma deras rätt till skydd. Låt inte ännu ett av vuxenvärldens svek fästas runt deras fotleder.