En våg av nedläggningar går över Sveriges teatrar. Frilansande kulturarbetare jagas som utsugare medan politiker räknar antal besökare. Kulturen har aldrig varit viktigare, skriver Frida Röhl, om en kväll när brist på pengar nästan kostade liv på scen.

Premiärmorgon. Jag har regisserat en föreställning på en källarteater i Stockholm. En andfådd kollega ringer. Sitter du ner? frågar hon. Ja, ljuger jag. Det blir tyst en stund. Taket har rasat in, säger hon sen. Jag förstår först inte och hon får upprepa det flera gånger innan det landar. Kvällen innan hade vi haft genrep. Skådespelarna bar masker som begränsade deras synfält och de gick i blindo över scenen. På precis den plats där de tidigare stått låg nu en hög av puts och stora tunga betongklumpar. En katastrof som bara med några timmars marginal hade kunnat bli en livsfara.

Nu var publiken på väg, premiärmaten riggad i kylen, skådespelarna laddade. Teatertekniker från de stora institutionsteatrarna strömmade in. Kan man bygga ett nät? Kan man bygga om scenografin på något sätt för att rädda kvällens föreställning? Är hela taket skadat?

Kvällen innan hade vi genrep. Skådespelarna bar masker och gick i blindo över scenen. På precis den plats där de stått låg nu en hög av puts och stora tunga betongklumpar. En katastrof som bara med några timmars marginal hade kunnat bli en livsfara.

Jag ringde desperat till kulturförvaltningen. De erbjöd samtalsstöd. Jag slängde på luren. Det behövdes pengar, resurser för att snabbt rädda ett tak. I foajén konstaterade  de samlade teaterteknikerna, som gjort sitt absolut yttersta, till slut att kvällens föreställning inte gick att rädda. Vi åt upp premiärmaten tillsammans. Det var den tack de fick för att de kastat sig med största självklarhet till teatern när den behövde dem. Det är något oerhört vackert i den självklarheten. Teatern ska spelas. Vi hjälper varandra.

Det finns en inneboende idealism i den fria scenkonstens infrastruktur; ett nätverk av frilansande kämpar som bär upp teatern, ofta på bekostnad av ekonomisk trygghet.

Teaterkonst handlar om att kollektivt ge röst åt en djupare, gemensam kraft, en offerhandling där egot får backa för att det gemensamma, universella berättandet ska kunna ta form. Hela infrastrukturen runt teatern är i allas intresse, den är inte bara byggd av avtal och replokaler, utan av en delad övertygelse: att vi finner vår djupaste identitet först när vi blir kanaler för något som sträcker sig långt bortom oss själva.

Denna outtröttliga hängivelse formuleras vackert av den nederländska filosofen Bernardo Kastrup i boken The Daimon and the Soul of the West. Kastrup menar att människans sanna mening inte ligger i det egocentriska sökandet efter personlig vinning, utan i att ställa sig i tjänst hos något som är större än en själv.

”Vi har tappat kontakten med de icke-personliga daimoniska krafter som vägleder oss, och med vår existens uppoffrande natur. Vi förstår inte längre att våra liv inte handlar om, aldrig har handlat om och aldrig kommer att handla om oss själva”, skriver Kastrup i sin bok.¹ Det träffar mitt i prick på den övertygelse jag bär om konstens storhet. 

Den kulturpolitik som vill stänga ner teatrar och som driver våra fria grupper långt ut i marginalen för vad som skulle kunna kallas en dräglig tillvaro har skapat djupa hål i väven av teatrar Sverige har att vara stolt över. Detta i en tid då konstnärliga rum aldrig varit viktigare.

Men när politiken försöker mäta och värdera teatrar ställs de ofta mot varandra – vem har flest antal besökare, mest egenintäkter, störst självfinansieringsgrad? Inte sällan ringer journalister och vill lyfta in denna statistik i rampljuset. Som chef är det lätt att gripas av tävlingsandan, att tro att flest, mest och högst är att vinna. Att glömma att vi sitter ihop, att vi är del av samma väv och att vi egentligen inte står mot varandra. Vi arbetar för ett gemensamt mål, en kulturell infrastruktur, en konstnärlig mångfald.

Flera teatrar har hotats av nedläggning de senaste åren. Folkteatern i Göteborg ska bort om Moderaterna och Sverigedemokraterna får fullt mandat. Teater Giljotin i Stockholm har fått sitt verksamhetsstöd indraget, Teater Tribunalen kommer att ha svårt att möta de ökade hyreskostnaderna. Det är lätt att tänka på dessa hot som enskildheter men faktum är att de hör ihop. Den kulturpolitik som vill stänga ner teatrar och som driver våra fria grupper långt ut i marginalen för vad som skulle kunna kallas en dräglig tillvaro har skapat djupa hål i väven av teatrar Sverige har att vara stolt över. Och detta i en tid då konstnärliga rum aldrig varit viktigare.

De är en av de få platserna för fördjupning, reflektion och möten mellan människor i verkligheten. Platser som dessutom ökar värdet på kringliggande bostäder, ökar attraktionskraften för lokala företag i sin omgivning, genererar inkomster till hotell och restauranger, listan är lång, de skapar en mängd saker som gynnar hela samhället. Dessa platser står inte bara där, hur självklara de än kan framstå så är de sårbara och möjliga att rasera.

Det är våra frilansare som i stor utsträckning uppbär denna kulturväv. De håller våra konstnärliga institutioner vid liv. Det är inte en angelägenhet för konsten i sig. Det är en angelägenhet för samhället, en större angelägenhet än vad politiken tycks förstå.

Det samhälle som de flesta av våra politiker säger sig förespråka, det öppna fria, det demokratiska, med pågående samtal, med mod att möta och hantera oliktänkande, är inte möjligt utan kultur. Det är genom kulturen demokratin blir genomförbar.

Men det är också frilansarna som just nu jagas av arbetsförmedling och A-kassa så fort de är mellan jobb. De behandlas som utsugare, som en andra klassens medborgare som försöker få betalt för sin hobby. Utan respekt för deras enorma bidrag till samhället ska de lägga full kraft och energi på att söka jobb utanför sin expertis och i andra städer än där de bor och där de har sina familjer. Det är en konsekvens av en politisk retorik där ”vanlig” ställs mot ”elit”, landsbygd mot storstad.

”Konst är inte en lyx för en avancerad civilisation; det är en nödvändighet, utan vilken den kreativa intelligensen kommer att vissna och dö”, säger Camille Paglia, tidigare professor vid University of the arts i Philadelphia.² Hon har ägnat decennier åt att försvara konsten mot vad hon ser som en pågående samhällelig urvattning. Hennes grundtes är att Konsten är det enda som skyddar människan från naturens brutala, kaotiska krafter å ena sidan, och det moderna samhällets själsdödande kommersialism å den andra. Forskarna som pekar på konstens nödvändighet är många. Tyvärr når deras tankar inte in i de politiska rummen.

När Zara Larsson nyligen hamnade i konflikt med Donald Trump för att han placerat hennes musik i en kontext som ska gynna hans politik synliggörs en blick på konst som också genomsyrar en stor del av svensk kulturpolitik. På valvakorna hörs musiken bakom varje intervju och ledarna kliver fram till olika låtar, utan att deras verk varken kommenteras eller krediteras.

Det samhälle som de flesta av våra politiker säger sig förespråka, det öppna fria, det demokratiska, med pågående samtal, med mod att möta och hantera oliktänkande, är inte möjligt utan kultur. Det är genom kulturen demokratin blir genomförbar. Och detta till trots är det ingen som är beredd att ge den mer än 1 % av vår statsbudget. Istället profiteras det på dessa utarmade frilansare som sliter för att de tror på konstens potential. Det profiteras på teaterteknikerna som lappar, lagar, lånar ut och samarbetar i det tysta. Det profiteras på dem som bygger denna väv, denna infrastruktur för konsten. Rycks en scen bort går det hål i väven, hål som kan skapa djupa revor som tar tid att laga.

Jag tror att det är därför teaterteknikerna med största självklarhet kom springande den där gången när taket rasat in. De vet allt detta.

Jag hoppas att vår nästa kulturminister också kommer få ta del av den kunskapen. Väven har många hål idag och samtiden har sällan varit i så skriande behov av en bredare blick på det mänskliga. På konst. Teater. Musik. På rum som hjälper oss att komma tillbaka till oss själva.

Det är dags för politikerna att sluta luta sig mot kulturarbetares idealism och istället själva stå upp för denna kulturella väv och skjuta till de resurser som krävs. Det handlar om ungefär en femtiolapp i månaden per medborgare för att nå en procent av statsbudgeten till kulturen – eller om att hitta pengarna på andra platser i statskassan. Pengarna finns.

En sådan investering skulle kunna stärka våra fria grupper, bildningsförbund, teatrar, mötesplatser och kyrkor – platser där människor möts, bildar sig, tänker tillsammans och föreställer sig andra möjliga världar. Platser där andra värden än de rent kapitalistiska får stå i centrum. Om inte dessa platser finns, var bildar vi då vår uppfattning om världen? Ska vi överlåta det samtalet till sociala medier och kommersiella krafter?

Politiken måste våga gå över partigränser och bortom sina egna invanda röda linjer, bortom det hatfulla tonläge de så ofta använder mot varandra, och tillsammans stå upp för den kultur och bildning som är själva förutsättningen för ett fritt och fördjupat demokratiskt samtal. I kulturen börjar demokratin – långt innan den når valurnorna.