Årets riksdagsval stod mellan två poler, där båda vill tillbaka till ett svunnet Sverige. Det finns tecken på att detta kan vara det första valet där en rasifierad uppdelning avgjorde, skriver Tobias Hübinette och Catrin Lundström.

För sex år sedan gav vi tillsammans ut boken Vit melankoli. En analys av en nation i kris (Makadam 2020) där vi med hjälp av en historiserande analys diagnosticerade det melankoliska tillstånd som började breda ut sig i landet efter millennieskiftet och inte minst efter SD:s inträde i riksdagen 2010. Utifrån det kritiska ras- och vithetsperspektiv som vi anlade i vår bok och mot bakgrund av den gångna valrörelsen kan vi idag sex år senare konstatera att både vänster- och högersidan fortsätter att genomsyras av detta melankoliska tillstånd då båda sidorna utgår från ett Sverige som inte längre finns.

Både vänster- och högersidan fortsätter att genomsyras av detta melankoliska tillstånd då båda sidorna utgår från ett Sverige som inte längre finns.

Vänstern sörjer fortfarande att Sverige inte längre är den antirasistiska och humanitära stormakten på jorden och högern har ännu inte lyckats komma över förlusten av en mer homogen befolkningssammansättning. I båda fallen handlar det om att vilja återvända till ett svunnet Sverige som aldrig mer kommer tillbaka.

I Vit melankoli prognostiserade vi även att uppdelningen mellan stad och land skulle komma att bli rasifierad och i och med 2026 års val har vår profetia slagit in med full kraft. SD och delvis även M har nu i hög grad ersatt både S och C på den vita landsbygden och i de fortfarande mer homogena småstäderna. SD backade visserligen i valet som helhet men partiet blev samtidigt det enskilt största partiet i 892 valdistrikt varav i stort sett alla är belägna utanför de större städerna. Sverigekartan är därför numera rejält gulfärgad och inte minst söder om Dalarna.

De mångfaldspräglade storstäderna och framför allt de icke-vita förorterna har samtidigt rört sig ännu längre vänsterut. I de 65 miljonprogramsområden som polisen betecknar som utsatta områden där invånare med utomeuropeisk bakgrund dominerar helt röstade nästan 71 procent på S och V. Det handlar om en politisk raspolarisering som liknar situationen i USA där de icke-vita minoritetsgrupperna i storstäderna röstar demokratiskt medan den vita majoritetsbefolkningen på landsbygden och i de mindre städerna röstar republikanskt.

Både de vita invånarna på landsbygden och de icke-vita invånarna i förorten erfar konsekvenserna av att samhällsekonomins resurser fördelas alltmer ojämnt.

Frågan är nu hur denna för svensk del nya rasifierade uppdelning mellan stad och land ska hanteras. För oss handlar det inte om att ställa stad och land mot varandra som om de stod inför diametralt olika utmaningar. De geografiska och demografiska mönstren skiljer sig förvisso åt men samtidigt erfar både de vita invånarna på landsbygden och de icke-vita invånarna i förorten konsekvenserna av att välfärdsstatens institutioner och samhällsekonomins resurser fördelas alltmer ojämnt.

På landsbygden handlar det om skolor som läggs ned, vårdcentraler som försvinner och arbetsplatser som avvecklas. I förorterna tar samma utveckling formen av trångboddhet, skolor med urusla resultat, osäkra anställningar och en offentlig service som inte motsvarar behoven. En nedlagd skola på landsbygden är inte detsamma som en segregerad skola i förorten, men tillsammans säger de något om hur samhällsgemenskapen har försvagats liksom om varför det finns ett missnöje både i glesbygden och i förorten. De vita invånarna i småstäderna upplever att alla resurser går till de mångfaldspräglade storstäderna medan de icke-vita invånarna i miljonprogramsområdena känner sig exkluderade av de välmående innerstadskärnorna och villa- och radhusområdena.

2026 års val blev vidare det första valet i svensk historia när de icke-vita väljarna avgjorde valutgången. SVT:s vallokalsundersökning pekar nämligen mot att Tidösidan hade segrat om bara de vita majoritetssvenska väljarna hade fått rösta men om enbart de icke-vita väljarna hade haft rösträtt så hade oppositionens seger blivit betydligt mycket större än vad den nu blev och slutat på 67%. (I SVT:s undersökning handlar det dels om de respondenter som kryssade i att de själva samt deras far och mor är uppväxta i Sverige samt de som uppgav att de själva eller deras far eller mor är uppväxta utanför Europa.)

2026 års val blev vidare det första valet i svensk historia när de icke-vita väljarna avgjorde valutgången. SVT:s vallokals-undersökning pekar nämligen mot att Tidösidan hade segrat om bara de vita majoritetssvenska väljarna hade fått rösta.

Dessutom gick valdeltagandet ned på landsbygden och i de mindre kommunerna som domineras av vita invånare, vilket kraftigt missgynnade SD, medan valdeltagandet omvänt gick upp rejält i miljonprogramsområdena som domineras av icke-vita invånare, vilket gynnade S och inte minst V som gjorde ett rekordval i dessa områden. Medan många vita arbetarväljare och SD-sympatisörer helt enkelt valde att stanna hemma på valdagen så gick de icke-vita väljarna istället i det närmaste man ur huse för att delta i vad som för dem uppfattades som ett ödesval och de avgjorde därmed oppositionens seger.

Ännu en aspekt av den raspolarisering som kom i dagen i det gångna valet handlar om det växande stödet för högerextrema partier bland många pojkar och unga män, vilka inte verkar kunna föreställa sig ett liv i dagens mångfaldspräglade Sverige. I skolvalet röstade antagligen en bit över fyra procent av de 413 433 högstadie- och gymnasieelever som deltog i valet på partier som Örebropartiet, Alternativ för Sverige och Nordiska motståndsrörelsen och enligt SVT:s vallokalsundersökning uppgav tre procent av de unga männen (18-30 år) som deltog i undersökningen att de röstade på ett övrigt parti.¹

Risken för en våldsam radikaliseringsvåg bland en försvarlig del av landets vita pojkar och unga män är helt enkelt för närvarande överhängande med allt vad det kan komma att innebära av högerextrem terrorism, skolattacker och hatbrott.

Risken för en våldsam radikaliseringsvåg bland en försvarlig del av landets vita pojkar och unga män är överhängande med högerextrem terrorism, skolattacker och hatbrott.

Efter valet har högersidan yrvaket tvingats att ta in att det nya mångfalds-Sverige nu är en realitet på grund av Tidöpartiernas valförlust. SD-toppar torgför konspirationsteorin om att S har ”massimporterat” de utomeuropeiska invandrarna som ”röstboskap” och talar om ”misstaget” med att tilldela 200 000 invandrare svenskt medborgarskap sedan Kristerssons regering tillträdde på hösten 2022. Och borgerliga röster oroar sig för att högern kommer att få svårt att vinna något mer val i framtiden med tanke på att en så hög andel av väljarkåren numera har utländsk och framför allt utomeuropeisk bakgrund och röstar massivt rött.

Samtidigt behöver högersidan acceptera att det gamla Sverige inte går att återskapa. En politik som ägnar sig åt att utvisa tonåringar och höja återvandringsbidraget är inget annat än en golgatavandring befolkad av högerextrema våldssekter för det vita Sverige kommer nämligen aldrig tillbaka igen.

På vänstersidan heter det gärna att invånarna med utomeuropeisk bakgrund röstade på S och V på grund av att de utgör den nya svenska arbetarklassen men det är ett faktum att en hel del av dessa minoriteter hyser djupt konservativa värderingar vad gäller inte minst synen på könsrelationer, jämställdhet och hbtq-frågor som inte är i samklang med vare sig S’, V:s, MP:s eller C:s partiprogram.

Efter valet behöver vänstern släppa taget om asylfrågan. Den generösa flyktingpolitiken kommer aldrig mer tillbaka. Samtidigt behöver högersidan acceptera att det gamla Sverige inte går att återskapa. Det vita Sverige kommer aldrig tillbaka igen.

Efter valet behöver de delar av vänstern som är fixerad vid asylfrågan släppa taget om sin besatthet för att komma i takt med tiden. Den generösa flyktingpolitik som gällde fram tills 2015 kommer för det första aldrig mer att komma tillbaka och denna fixering bär för det andra med sig den ironiska baksidan att den samtidigt osynliggör de som redan är här och vidmakthåller bilden av ett fortfarande relativt homogent Sverige.

Vänstersidan behöver nu uppdatera sig och våga sig på en analys som inte bara innefattar klass och kön utan också ras.

Trots den utbredda och starka aversionen mot att dela upp befolkningen utifrån ras, etnicitet, religion och språk och sätta siffror på dessa demografiska grupper så är vi övertygade om att Sverige nu är betjänt av att en gång för alla förstå värdet av att inte bara diskutera och föra statistik om kön, klass, region och ålder. För att kunna förstå den utpräglat rasifierade uppdelningen mellan stad och land och den tilltagande politiska raspolariseringen behöver även vi i Sverige helt enkelt börja sätta siffror på ras, etnicitet, religion och språk i form av det som benämns som jämlikhetsdata och som större delen av världens länder redan praktiserar.

Det behövs inte minst för att överhuvudtaget kunna utveckla en politik som syftar till att försöka hålla ihop hela landet och ge den en ny riktning inför framtiden bortanför det melankoliska tillstånd som genomsyrade den gångna valrörelsen. (Konkret handlar jämlikhetsdata om att regelbundet börja fråga deltagarna i olika undersökningar och enkäter om hur de själva identifierar sig utifrån ras, etnicitet, religion och språk och det på ett både frivilligt och anonymt sätt. Det handlar med andra ord inte om att exempelvis alla svarta personer, alla samer, alla judar eller alla arabisktalande ska registreras i något slags centralt statligt register.)

Den 31 december 2025 hade 35,7% av landets invånare någon form av utländsk bakgrund och en klar majoritet av dem hade utomeuropeisk bakgrund och andelen är betydligt högre bland den unga delen av befolkningen. Och i 2026 års val var fler riksdagsväljare än någonsin tidigare utrikes födda – över 17% – och en bra bit över en fjärdedel av hela väljarkåren hade antagligen utländsk bakgrund varav de flesta hade utomeuropeisk bakgrund.

35,7% av landets invånare har någon form av utländsk bakgrund. Det går därför inte längre att rygga för den redan existerande supermångfalden och fortsätta att enbart tala om och dela upp befolkningen mellan svenskar och invandrare.

Det går därför inte längre att rygga för den redan existerande supermångfalden och fortsätta att enbart tala om och dela upp befolkningen mellan ”svenskar och invandrare”. Efter 2026 års val är det därför hög tid för både vänster- och högersidan att börja utgå från det Sverige som numera är och inte det som en gång var. Det handlar om det land som härbärgerar västvärldens mest mångfaldspräglade befolkningssammansättning efter USA samtidigt som det troligen är västvärldens mest rassegregerade land och därtill nu också ett av västvärldens mest raspolariserade länder.