Nittio år efter att bruttonationalprodukt börjat mätas, styr begreppet allt. Nu har samma sak börjat hända med 1,5-gradersmålet. Vi borde tala om snö, om valar, om hararnas vinterpäls, inte om siffror, menar Misha Istratov.

När Simon Kuznets 1934 lämnade sin rapport till den amerikanska kongressen skrev han in en varning i samma dokument som introducerade måttet bruttonationalprodukt. Ett lands välfärd går knappast att utläsa ur en mätning av nationalinkomsten. Han var noga med vad instrumentet kunde och inte kunde. Varningen fanns tillgänglig för alla som läste rapporten, och ingen läste den.

Nittio år senare styr bnp allt. Måttet blev målet, som mått gärna gör, och det som låg utanför mätningen slutade successivt att räknas som verkligt. Samma sak har hänt med 1,5-gradersmålet.

Siffran 1.5 grader skapades som en förhandlingsgräns i Paris och blev klimatpolitikens hela horisont. Det som inte syns i den – arter, livsmiljöer, landskap, hamnade utanför det som räknas.

Siffran skapades som en förhandlingsgräns i Paris och blev klimatpolitikens hela horisont. Det som inte syns i den – arter, livsmiljöer, landskap, hamnade utanför det som räknas. Och problemet med ett mått som blivit mål är inte bara vad det utelämnar. Att veta vad som fattas i en bokföring är inte detsamma som att kunna se det framför sig. Det vi inte kan se kan vi heller inte sakna.

Amitav Ghosh kallade i The great derangement klimatkrisen för en kulturens kris och därmed en föreställningsförmågans. Den seriösa romanen klarar inte av den, menar han, eftersom det som händer verkar för osannolikt, och frågan förpassas till andra genrer. Kommande generationer kommer att undra vad som var fel på oss.

En av de genrerna gjorde nyligen något som ingen rapport har lyckats med.

I andra avsnittet av Apple-serien Extrapolations sitter en marinbiolog i en båt och talar med en knölval. Året är 2046, jorden har värmts 1,8 grader, och valen är den sista av sitt slag. Meryl Streep gör valens röst, vilket är precis så tungt som det låter. Serien imponerade inte på recensenterna, som tyckte att den predikade för de redan frälsta. Ändå gör den något med talet 1,8. På papper är det en decimal som flyttat sig. På skärmen är det en val, och hon är redan den sista.

Anpassning är ett föremål. En vall, en brandgata, ett reservkraftverk. Något som byggs, invigs och fotograferas. Konsekvensen av ett val har ingen sådan kropp. Ingen har någonsin visat mig vilken värld min sommarresa köper, eller vilket årtal den betalar för.

Myndigheter redovisar i ton koldioxidekvivalenter, ett mått ingen människa har en relation till.

Den asymmetrin sitter i varje led. Politiker klipper band för havsvallar och batterifabriker, eftersom det går att stå framför. Myndigheter redovisar i ton koldioxidekvivalenter, ett mått ingen människa har en relation till. Journalistiken fotograferar branden, sällan det som ledde dit. Var för sig är valen försvarliga. Tillsammans utgör de ett samhälle som kan gestalta sin undergång i detalj utan att någonsin visa vem som köper den.

I ett senare avsnitt av samma serie utspelar sig en nyårsafton 2068. Kolkrediter har blivit valuta. Ett par håller middag och betalar sex månaders samlade krediter för att servera riktigt kött i stället för processad tång. Kvinnan de hyrt in för kvällen har tagit sig genom gatan med syrgasmask.

Det serien gör, och som ingen prognos gör, är att sätta ett årtal på en värld. 2046. 2068. Årtal som de flesta som läser detta kommer att vara med om. Den knyter ihop en siffra med ett rum, en gata, en middag, och lämnar över något man kan tacka nej till.

Scenen är för övrigt byggd som en mardröm. Ransoneringen hör till det som gått fel. Men personliga kolransoner är ingen påhittad framtid. Idén formulerades i Storbritannien på nittiotalet, utreddes av den brittiska regeringen 2008, behandlades av en tvärpolitisk parlamentsgrupp 2011 och diskuterades i EU-sammanhang så sent som 2018. Den avfärdades inte som verkningslös. Den avfärdades som politiskt omöjlig.

Vi ryser alltså inför en framtid vi redan har haft på bordet och lagt undan, i en tid då den hade varit avsevärt billigare.

Det märkliga är hur liten skillnaden faktiskt är. Kött varje dag och tre flygresor om året, mot kött ett par gånger i veckan och en långresa vartannat. Det är ingen försakelse värd namnet. Det är en justering. Att den ändå framstår som otänkbar säger mindre om uppoffringen än om vad vi hunnit räkna som frihet.

Samma blindhet finns i måtten. 1,5 grader låter som skillnaden mellan två junidagar, och den som hör siffran har ingen anledning att reagera. Men snötäckets varaktighet, isläggningen på sjön där man badade som barn, veckorna då hararna fortfarande lyser vita mot bar mark, allt det går att känna igen. SMHI har mätserier på alltihop. Vi väljer ändå att redovisa grader och ton.

1,5 grader låter som skillnaden mellan två junidagar, och den som hör siffran har ingen anledning att reagera. Men snötäckets varaktighet, isläggningen på sjön där man badade som barn, veckorna då hararna fortfarande lyser vita mot bar mark, allt det går att känna igen.

Här kommer invändningen, och den är välgrundad. Klyftan mellan vad människor vet och vad de gör är ett av de mest belagda fynden inom miljöpsykologin. Upplysning ändrar sällan beteende.

Och på viljan kan det inte skyllas. Den 23 augusti gick minst 50 000 människor genom Stockholm i en klimatdemonstration, med 280 organisationer bakom sig, enligt arrangörerna fler än någonsin tidigare. Men också en demonstration är ett föremål. Femtio tusen människor går att fotografera. Det som tåget krävde går inte att fotografera. Viljan har en bild. Det viljan gäller har ingen.

Kvar står kunskapen, och invändningen gäller just den. Den gäller broschyren, faktarutan, den upprepade siffran. Vad det ger att informera vet vi. Vad det skulle ge att gestalta vet vi knappt något om, eftersom det knappt har gjorts. Få har prövat att visa en människa vilken värld hennes val betalar för, med årtal och gata och middag, tillräckligt konkret för att likna ett erbjudande hon kan tacka nej till.

Ursula K. Le Guin påminde en gång om att kapitalismens makt verkar oundviklig, precis som kungars gudomliga rätt en gång gjorde, och att motstånd och förändring ofta börjar i konsten. Hon talade om litteratur. Uppgiften är bredare än så, och den ligger lika mycket hos den som skriver en myndighetsrapport som hos den som skriver en roman.

Kuznets skrev ned sin varning och blev inte läst. Vi har gjort om samma sak med ett tal på en och en halv grad, och vi står nu och letar efter en ny modell utan att kunna föreställa oss vad den skulle innebära en vanlig torsdag.

Fick vi se världen vi betalar för skulle vi förmodligen välja annorlunda. Det närmaste vi har kommit är en tv-serie som få såg. Vi köper en framtid, och det är ungefär allt någon har visat oss av den.