Fransktalande universitetsstudenter från trettio länder har valt Gaël Fayes roman Jacaranda till den bästa romanen. Ulla Alfredsson har läst den och håller med.

När Kamel Daouds Ärret vann det franska Goncourtpriset 2024 kom Gaël Fayes roman Jacaranda på andraplats men fick de franskstuderandes eget Goncourtpris, Choix Goncourt, vid universiteten i ett trettiotal länder.

Jacaranda berättar om Rwanda, om landets våldsamt grymma historia sedan 1900-talets början till nu. Romanen sträcker sig, trots det lilla formatet, över 4 generationer tutsier som överlevt men på olika sätt blivit märkta av alla atrociteter de och landet utsatts för. Faye använder ett nedtonat, avskalat, nästan poetiskt språk som blir en bjärt kontrast till de ohyggliga scener från folkmorden som målas upp i de överlevandes vittnesmål.

Romanen börjar 1994, året för de sista folkmorden i Rwanda. Berättarjaget är Milan, en då 12-årig pojke med en mamma från Rwanda och en fransk pappa. Familjen bor i Versailles, Frankrike, och mamman nämner aldrig sitt ursprung med ett ord.

Romanen Jacaranda börjar 1994, året för de sista folkmorden i Rwanda. Berättarjaget är Milan, en då 12-årig pojke med en mamma från Rwanda och en fransk pappa. Familjen bor i Versailles, Frankrike, och mamman nämner aldrig sitt ursprung med ett ord.

Plötsligt dyker Claude upp från Rwanda med ett stort sår i huvudet. Han är jämngammal med Milan och har en lite oklar relation med Milans mamma. Han försvinner snart igen men för Milan blir han en personifiering av allt det oerhörda som händer i det land där han själv har delar av sina rötter men vet ytterst lite om. Franska nyheter rapporterar om våldsamt dödande på grund av ett obegripligt stamkrig men mamman reagerar med orubblig tystnad och samma vägran som hittills att berätta något som helst om sitt förflutna.

Det är runt Milans och Claudes liv, släkt och vänner, som historien vävs. Milan kommer tillbaka till Rwanda, kanske inte så mycket för att söka sina rötter som för att försöka förstå mammans tystnad. Och i det försöket ramlar han rakt in i Rwandas såriga historia, ett skolexempel på vad ett koloniserat lands invånare har tvingats offra på grund av kolonialmakternas söndra och härskarpolitik.

Mammans tystnad finns också i Rwanda. Det förflutna är ett förbjudet område, för smärtsamt för att prata om och en oskyldig fråga kan väcka slumrande demoner. Var och en vaktar sina egna trauman och vill varken riva upp egna sår eller utlösa andras minnen från folkmordstidens mardrömmar. Livet har fortsatt men människorna är sköra. På dagtid verkar allt vara normalt men på kvällarna samlas folk på barerna och dricker ”sig stupfulla och hämningslösa för att kunna gömma sig, slippa vara sig själva, slippa vardagen och sina egna tankar, fördriva sorgerna och fly från sina plågsamma minnen. Bödlarna från sina samveten och offren från sina upplevelser. Ett helt folks obotliga sår.”

Men samtidigt pågår försoningsprocessen. För att kunna döma det enormt stora antalet förövare har man instiftat folkdomstolar i byarna, så kallade gacaca-domstolar, där offren berättar och byborna dömer gärningsmännen. När Milan för andra gången återvänder till Rwanda är det officiellt för att skriva en seminarieuppsats om gacaca-domstolarnas arbete.

Men när han besöker några av dessa bydomstolar får han också reda på vad som hände hans släkt under folkmordet. Både Claude och hans mammas väninna vittnar och här, offentligt, kan de för första gången klä sina ohyggliga upplevelser i ord och berätta om dem. Delar av Rwandas nutidshistoria innan folkmordet lär Milan känna genom några berättelser från övriga gestalter i romanen.

Bokens äldsta personlighet är Rosalie. Hon föddes 1895. Hon mindes när den förste européen, en tysk, togs emot vid det rwandiska kungahovet. Snart kom fler tyskar med allehanda moderniteter som bilar, gevär och kristendomen.

Bokens äldsta personlighet är Rosalie. Hon föddes 1895. Hon mindes när den förste européen, en tysk, togs emot vid det rwandiska kungahovet. Snart kom fler tyskar med allehanda moderniteter som bilar, gevär och kristendomen.

Sedan kom belgarna och lade under sig stora delar av makten. Belgarna lärde också ut en helt egen version av Rwandas historia. Enligt dem skulle det finnas tre olika raser i landet. Rosalie hade inte en aning till vilken ras hon själv hörde men belgarna tog vetenskapen till hjälp och med hjälp av diverse instrument började de ”ta mått på näsor, pannor, öron, armar, skenben och käkar för att utifrån den sortens uppgifter dra sina slutsatser om enskilda rwandiers innersta väsen, karaktär och folkgruppstillhörighet. Sen förklarade de att alla som var långa och smala var tutsier och att alla som var korta och satta var hutuer. Och att tutsierna var skurkaktiga och sluga och hutuerna blyga och lata.”

Så småningom, 1931, utfärdades id-kort för alla rwandier där det noga angavs vilken ras de tillhörde. Då protesterade den rwandiske kungen som också hade vägrat att konvertera till katolicismen. Det hade däremot inte hans son och belgarna avsatte den gamle kungen och utnämnde hans son till efterföljare. Denne blev en betydligt följsammare regent.

Den gamla damens fullständigt absurda barndomsminnen speglar tyvärr en djupt tragisk verklighet där Rwandas makabra och blodbesudlade 1900-talshistoria föddes. Hennes berättelse sträcker sig ända fram till 1994. Splittringen mellan de påhittade raserna blev djupare och djupare, hatet och misstron (uppblåst utifrån) växte och ledde till vågor av grova avrättningar och massakrer från 1959 fram till folkmordet då uppåt en miljon människor dödades på 100 dagar.

Milans mamma behåller sin tystnad livet ut men efter hennes död får han höra hennes historia. Hon lyckades fly 1973 från de förföljelser av tutsier som ägde rum efter militärkuppen samma år. Den skola där hon studerade angreps och hutueleverna började misshandla och döda dem med tutsibakgrund.

Själva folkmordet skildras genom två vittnesmål vid gacaca-domstolarna i olika byar. Oerhört våldsamma och samtidigt totalt meningslösa våldsscener, där före detta grannar och vänner hackade ihjäl tutsierna med machetes, vittnas om. Allt på grund av det ”dödliga giftet etniska motsättningar”. Berättelserna blir så brutala att åskådarna bryter ihop, svimmar och måste föras bort med ambulanser.

Själva folkmordet skildras genom två vittnesmål vid gacaca-domstolarna i olika byar. Oerhört våldsamma och samtidigt totalt meningslösa våldsscener, där före detta grannar och vänner hackade ihjäl tutsierna med machetes, vittnas om.

Händelserna skildras helt genom personernas ögon. Det finns ingen allvetande berättare som kommenterar skeendet. Så yttervärldens inblandning i Rwanda ges bara antydningar om här och där. Belgiens roll som skapare och underblåsare av de etniska motsättningarna skildras i Rosalies historia.

När Milan undrar varför folk inte hejade på Frankrike under en fotbollsmatch på TV, svarar Claude honom att han är helt pantad om han inte vet vad Frankrike gjort Rwanda. 1994 flyr tutsier till huvudstaden Kigali för att de tror att de kommer att skyddas av FN-styrkor (något som ju inte hände). Tutsier söker skydd i kyrkan som samarbetar med regeringsmakten och anger de skyddssökande, under en massaker vid ett stort sjukhus räddar belgarna bara andra patienter från Väst – och deras husdjur. Osv.

Men, säger en av personerna, ”egentligen är det inte folkmordet som är det outsägliga. Det är de överlevandes styrka att trots allt gå vidare med sina liv.” Och Jacaranda är inte bara en roman om grymhet över allt förstånd utan också om en paradoxal livsvilja och en lång process som kanske kan leda till någon slags förlåtelse och en försoning trots allt. Kanske inte för dem som själva upplevt folkmordet men romanen ger ett svagt hopp om att kommande generationer kan skapa ett nytt och enat Rwanda.

Jacaranda är inte bara en roman om grymhet över allt förstånd utan också om en paradoxal livsvilja och en lång process som kanske kan leda till någon slags förlåtelse och en försoning trots allt.

Stella är den yngsta personen i romanen. Hon föddes 4 juni, minnesdagen, då slutet på folkmordet firas varje år och hennes mormorsmor är Rosalie. Hon är uppväxt i huset med det stora Jakarandaträdet, som gett boken dess titel. Trädet blir tidigt Stellas tillflykt, hon känner starka band med det utan att veta varför och högt uppe i dess krona kan hon gömma sig och hitta en tillflykt undan den komplicerade verklighet hon är uppväxt i. Det här sambandet hade hon känt starkt långt innan hon fick veta att hennes mördade syskon en tid hade varit begravda under trädets rötter.

Så blir Jakarandan en symbol för den växtkraft som trots allt finns i Rwanda, förmågan att sträva mot ljuset trots den fasa som gett rötterna dess näring. Men Jakarandan fälls utan Stellas vetskap för att ge utrymme åt nya hus som ska hyras ut för att betala Stellas studier i USA.

Först bryter Stella ihop men efter en sjukhusvistelse skrivs hon ut och verkar vara redo att börja ett nytt liv. Därmed ger romanen ett slags hopp om att det trots allt är möjligt att riva ner det gamla för att ge plats åt en framtid i ett enat och försonat Rwanda.

Gaël Faye är son till en rwandisk mor och en fransk far. Han bor numera i Rwandas huvudstad Kigali.