Att ta tillvara de utsatta ”diagnosbarnens” fulla potential för lärande och utveckling kräver både ekonomisk trygghet och en helhetssyn på människan. Monica Anjefelt läser Roland Paulsens nya bok Avbegåvad. En essäberättelse om arv och miljö. 

Det tar ungefär 40 000 år för en genomsnittligt avlönad svensk att tjäna en miljard kronor. Betyder det att miljardärer är exceptionellt intelligenta och tack vare hög prestation har förtjänat sin rikedom? undrar Roland Paulsen, docent i sociologi, när han gästar en ”intellektuell svartklubb” på Sveriges dyraste adress, Strandvägen i Stockholm. Hans värd är god för 20 miljarder och borde väl därför vara jättesmart. Eller? Nästan hälften av förmögenheterna i Sverige är ärvda. 

Till skillnad från pengar ärvs inte intelligens och begåvning alls i lika hög grad, enligt den forskning kring hereditet som Paulsen nagelfar i Avbegåvad.¹ Han ser stora brister dels i den linjära koppling som ofta dras mellan begåvning och IQ, dels i tvillingstudier som söker leda i bevis att genetik spelar större roll för intelligens än miljön. Att intelligensen skulle vara given från födseln, i princip statisk, motsägs av en mängd studier som Paulsen återger, och han framför istället belägg för att individens uppfattning om den egna begåvningen påförs av omgivningen, vilket sedan blir självförstärkande: ett barn som får höra att hen har en mycket lovande begåvning presterar bättre än barnet som inte får bekräftelse, och en negativ spiral inleds där omgivningens låga förväntningar leder till att individen får det svårare, och ”ju mer ojämlikt samhället är, desto effektivare delar skolan upp eleverna i vinnarlag och förlorlag./- – -/Fattigdom är inte bara materiell, utan en kognitiv och emotionell belastning, genomsyrad av upplevelsen av mindervärde.”² 

Roland Paulsen har blicken på hur hierarkier skapas från mikro- till makronivå, från uppväxtfamiljen till skolans och arbetslivets sortering av vinnare och förlorare.

Roland Paulsens berättarstil i Avbegåvad är som så ofta en slingrande långessä med insprängda forskningsrön och statistik. Vad som skiljer denna essäberättelse om arv och miljö från hans tidigare böcker, är att han går djupare in i den egna erfarenheten. När han är tolv år går föräldrarnas fårostmejeri i konkurs. Lille Roland, som i skolan bedömts ”svag i matematik”, blir helt yr av huvudräkning i mataffären när han försöker addera samman varorna i kundvagnen för att mammas pengar ska räcka till i kassan. Sötsaker väljer han självmant bort som onödig lyx, och bannar lillasyster till förtvivlad gråt när hon äter godis.

Föräldrarnas pengabrist upptar så stor del av Rolands tankevärld, att han utvecklar tics, hårda blinkningar, och ägnar både dagar och nätter åt att kontrollera att inga kranar därhemma läcker kostsamt varmvatten. Han har redan tidigare utretts för att bedöma ”skolmognad”. Hos psykologen får Roland rumstera i en sandlåda: genom leken ska eventuella avvikelser i utvecklingen bedömas. Lille Roland begraver alla tennsoldater under sanden, vilket psykologen finner helt normalt. Familjen är lättad. Men stigmat har redan fått fäste: är det kanske något fel på honom trots allt? När de första betygen kommer i årskurs 8 är de inte bra. Från att ha känt sig lycklig som ”obedömd” sög ”jämförandets malström” tag i honom, en nedåtgående spiral av självtvivel och missmod. Han blev, enligt begreppet som lanseras i denna bok, avbegåvad. Skolans sortering straffar ut vissa barn så att de internaliserar känslan av att vara dumma, ointelligenta och odugliga – de avbegåvas, med Paulsens begrepp. Om inte förr sker uppdelningen numera med betygen i mellanstadiet. 

Enligt Roland Paulsens beskrivning i boken har hans farmor Marit Paulsen för vana att peka ut egenskaper och fastslå begåvningsnivå för såväl biologiska barn som fosterbarn. Omdömen stämplas på familjemedlemmar: maken kallas tönten, och om sonen, Rolands styvpappa, sägs att det är för sent med utbildning.

Att det handlar om maktordningar förstår vi snabbt: Roland Paulsen har blicken på hur hierarkier skapas från mikro- till makronivå, från uppväxtfamiljen till skolans och arbetslivets sortering av vinnare och förlorare. Invävt bland olika teorier och forskning kring intelligens och begåvning adderas en hel del självbiografiskt stoff. 

Ni minns kanske Marit Paulsen (1939 – 2022), författare och lantbrukare, engagerad i jordbruksfrågor. Först socialist, krönikör i Aftonbladet, sedermera andra vice ordförande i Folkpartiet och ledamot av Europaparlamentet. Känd för drastiska uttalanden, populär debattör och mediaperson i rollen som folkligt jordnära, ofta ganska arg. 

Hon var Roland Paulsens farmor och spelar en central roll under hans uppväxt. I boken återges vardagsscener från den utökade storfamiljen på lantbruket i Yttermalung, Dalarna. På Storgården är det farmors regler som gäller, och enligt Roland Paulsens beskrivning i boken har hon för vana att peka ut egenskaper och fastslå begåvningsnivå för såväl biologiska barn som fosterbarn – inalles ett tiotal. Omdömen stämplas på familjemedlemmar: maken kallas ”tönten”, och om sonen, Rolands styvpappa, sägs att det är ”för sent med utbildning”. Rolands schweiziska mamma sägs ”sakna läshuvud”. 

Livet på landet är trots allt ganska gott för den unge Roland. Han älskar sina föräldrar, naturen, getterna; att äta farmors smakrika korvar, och att känna sig duktig i toppen på höskrindan efter ett dagsverke. Att upptäcka världen under stor frihet, även om det kunde innebära en del blåmärken. 

Dramaturgiskt korrekt ska det dröja till slutet av boken innan farmor avkunnar sin dom över Rolands begåvningsnivå. Under tiden kan läsaren fundera över varför farmor uteslutande benämns ”farmor” i texten, och aldrig med sitt namn, Marit. 

Beskrivningen av Marit Paulsen väcker vissa Anna Wahlgren-associationer: båda samlade stora barnaskaror, och båda predikade vikten av att inte lyfta upp och trösta gråtande småbarn, i syfte att de ska lära sig självständighet. Men medan metoden att låta småbarn gråta sig till sömns numera är förkastad, är sorteringen av barn efter begåvning däremot en högst aktuell samhällelig praktik. 

Medan metoden att låta småbarn gråta sig till sömns numera är förkastad, är sorteringen av barn efter begåvning däremot en högst aktuell samhällelig praktik. 

Roland Paulsen går igenom statistik kring den svenska skolans katastrofala misslyckande, fördubblingen av hemmasittare på fyra år, den explosionsartade ökningen av stressade barn med npf, neuropsykiatriska diagnoser, som inte får det stöd de behöver och inte kan slutföra grundskola och gymnasium med fullständiga betyg. Antalet flickor mellan 10 och 17 år som diagnosticeras med autism har sexfaldigats sedan 2010. Vid det laget har de ofta maskerat sina svårigheter under lång tid, vilket lett till utmattning och depression. År 1985 uppgav var tionde femtonårig flicka problem med nedstämdhet. Idag är de över hälften. Skulden läggs ofta på sociala medier, men nedgången i svenska barns mående startade, som Paulsen visar, redan på 1990-talet.³

Frågan om varför så många barn mår dåligt i Sverige, med eller utan diagnos, lyckas ingen riktigt besvara. Inte heller sociologin: ”Den drastiska försämringen av det psykiska måendet i framför allt västländer tillhör en av sociologins och epidemiologins största mysterier.”⁴. 

Att skiljas ut från övriga i klassen är, oavsett diagnos, negativt och stigmatiserande, enligt Paulsens synsätt. Andra länder klarar att undervisa alla slags barn i samma klass, och diagnosstämplar är sällan till hjälp för att utveckla barnets potential, men kan skänka en viss lättnad: en avvikelse som påstås vara ärftlig och sitter i hjärnan kan man ju inte rå för, skriver Paulsen. Eftersom npf-diagnoser är så vanliga ger de också viss tröst genom grupptillhörighet och identifikation, fortsätter han. Men det finns en övertro på att svaret står att finna i genetik och neurovetenskap, anser Paulsen, i polemik med bland andra Emma Frans, doktor i epidemiologi som forskar kring gener och ärftliga faktorer.⁵. 

Allt med prefixet neuro- är inne, konstaterar Paulsen syrligt i Avbegåvad. Det stämmer inte, vill jag invända: hur pass inflytelserik är exempelvis neuropsykoanalysen i Sverige? Få har nog ens hört talas om vetenskapen som kombinerar forskning kring hjärnan med psykodynamiska utgångspunkter, som studerar hela människan, komplett med hjärna, psyke, kropp och sociala levnadsomständigheter.⁶ 

Det avgörande med ”neuro-” är vilket vetenskapligt paradigm prefixet opererar ifrån: psykodynamiskt eller behavioristiskt. Det senare, med sitt fokus på beteende och kbt, har varit helt förhärskande i forskning och psykiatri i Sverige under de senaste 40 åren. Vi borde fråga oss varför kognitiv beteendepsykologi är det enda tillåtna synsättet och varför Sverige i det avseendet framstår som en cyklop med tunnelseende, alltmedan psykisk ohälsa och utslagning från skolan bara fortsätter att öka katastrofalt i Sverige. Föräldrar söker desperat stöd från skola, habilitering och andra instanser, vilket ska ges även utan diagnoser. I verkligheten ser det sällan ut så, eftersom alla stödsystem och insatser kräver intyg. När diagnoser som autism, adhd/add, ocd och/eller dyslexi väl är satta, ska hjälpen komma, hoppas utmattade föräldrar – bara för att finna att hjälpen mest består i ännu fler tester och självskattningsskalor, i den så kallade ”evidensbaserade” kognitiva psykologin.

Det som erbjuds är medicinering med potent psykofarmaka, vars verkan på barns hjärnor i det långa loppet är okänd. Diagnosbarnen har blivit en ”vara” som privata vårdbolag kan debitera besök och ”insatser” på, medan närvarande specialpedagoger och dynamiska psykoterapeuter som på riktigt kunde utgöra ett verkligt stöd i barnets vardag, lärande, utveckling och psykiska mående, är lika sällsynta som enhörningar. Inte för att dynamisk psykoterapi ”botar” autism, adhd och dyslexi, men den kan hantera pålagringar, det vill säga hur funktionsnedsättning slår mot självkänslan: de förödande konsekvenserna av att dagligen komma till korta, bli osynliggjord, ignorerad av stressade lärare, ofta missförstådd och mobbad av både barn och vuxna. 

Den svenska skolan fungerar inte på samma sätt som i Finland, därför ter sig Paulsens ideal om helklassundervisning i dagsläget utopisk. Barn som döms akademiskt svaga blir i Sverige bortsorterade och riskerar utstötning, oavsett om de stannar i storklass eller avdelas till ett annat rum. Det handlar inte enbart om ekonomiska resurser, utan om vilka slags paradigm och vilken människosyn som genomsyrar samhället. Existerar alls en holistisk syn på barnet, eller handlar allt om beteenden som ska korrigeras? Aversion och undvikande är ofta en begriplig reaktion på att ha blivit avbegåvad. Med en förhärskande mekanistisk människosyn blir svaret disciplinstraff och återinförande av betyg i uppförande. Då räcker det inte med att stryka bokstavsdiagnoser för att reversera utslagningsprocessen. 

Det handlar inte enbart om ekonomiska resurser, utan om vilka slags paradigm och vilken människosyn som genomsyrar samhället.

Roland Paulsen skriver att han övervägde att bli psykolog en gång i tiden, men fann att förklaringarna fanns i studiet av miljön. Det stämmer att npf-diagnoser till stor del är sociala diagnoser, eftersom de sätts utifrån hur stora svårigheter individen möter i vardagen. Givetvis spelar det då stor roll hur omgivningen ser ut, inte minst i skolan, men också i arbetslivet, som länge varit Paulsens specialgren, med böcker som Vi bara lyder⁷ och Arbetssamhället⁸. Han återger statistik om människors förhållanden till sina jobb, som påvisar en utbredd alienation: två tredjedelar skulle säga upp sig nästa dag ifall de hade råd, endast 20 procent uppger sig vara ”engagerade” i sitt jobb, medan 20 procent är direkt fientligt inställda till sin arbetsplats.⁹. 

Produktiviteten har ökat konstant i decennier, utan att det avspeglas i kortare arbetstid, högre löner, eller andra fördelar för lönearbetare, skriver Paulsen. Hans arbetskritik har direkt bäring på barnen som mår allt sämre, och givetvis undrar hur de ska klara sig som vuxna: de sociala skyddsnäten har uppenbara luckor, föräldrarna kommer inte att leva för evigt och barn känner stark press och skräck över att hamna på gatan om de inte får ett bra jobb med hög lön. Den hårda arbetslinjen rimmar dessutom illa med hur arbetsmarknaden fungerar, eftersom Sverige har ett av de högsta arbetslöshetstalen i EU, vilket även drabbar välutbildade, diagnosfria människor. 

Långt ifrån alla arbetsgivare medger anpassade scheman som tillåter att följa barnet till BUP, habilitering eller andra vårdgivare mitt på dagen, vilket tvingar föräldrar att trolla med knäna, arbeta deltid eller försöka byta jobb. Familjen blir fattigare. Som Roland Paulsen visar med sig själv som exempel i Avbegåvad inverkar ekonomiska bekymmer på hjärna och nerver. Den som dag och natt oroar sig över om familjens pengar räcker till mat kan inte koncentrera sig på skolarbetet. 

Paulsen har i andra sammanhang menat att medborgarlön, kunde rucka den nuvarande ordningen och rent allmänt pressa arbetsgivare att förbättra villkoren. Här vore det intressant ifall han ytterligare kopplade sina teman fattigdom.

Paulsen har i andra sammanhang menat att en hygglig basinkomst, medborgarlön, kunde rucka den nuvarande ordningen och rent allmänt pressa arbetsgivare att förbättra villkoren. Här vore det intressant ifall han ytterligare kopplade sina teman fattigdom – klass – utbildning – arbetsmarknad – basinkomst, till diagnosbarnens möjligheter att bli återbegåvade, det vill säga återfå tron på sin förmåga. 

Med basinkomst skulle föräldrars stress minska, liksom framtidsoron hos barn som saknar slutbetyg. Eftersom basinkomsten skulle ersätta de flesta andra slags bidrag, minskar kostsam administration och tillhörande kontrollapparat drastiskt. Om den slitsamma kampen mellan myndigheter och anhöriga till funktionsnedsatta upphör, frigörs resurser för alla att bidra utifrån sina unika förutsättningar och intressen. Vilket kanske är just det som näringslivet och högern räds: ”Alla måste gå till jobbet, även till jobb som man inte gillar”, som den moderata finansministern Elisabeth Svantesson inskärpte i Aktuellt.¹⁰ Men att alla måste arbeta mer och hårdare för att Sverige inte ska gå i kvav, stämmer inte enligt fakta som Roland Paulsen ofta påtalar: effektiviseringen av arbetslivet kommer inte arbetarna eller välfärden tillgodo, utan ökar bara vinster och aktieutdelning för ägarna. Den rikaste 0,001 procenten i Sverige äger idag tillgångar motsvarande 30 procent av BNP. För 25 år sedan ägde de rikaste 5 % av BNP. Sverige har numera en och en halv gång så många dollarmiljardärer per capita jämfört med USA.¹¹ 

Basinkomst betraktas ofta som en extrem vänsterutopi, trots att till och med högerekonomen Milton Friedman har framfört en modell för lägsta basinkomst, kallad ”negativ beskattning”, som skulle träda in då människor saknar lön eller tjänar väldigt lite, och ersätta den kostsamma administrationen kring bidrag och kontroller. 

I Finland har försök med basinkomst visat sig gynna kreativitet och ”innovationspotential”, för att använda ett populärt managementbegrepp. Det visar sig att folk inte bara ligger på soffan om dagarna, utan vill göra något meningsfullt, uppfinner och skapar. Att tro på att människor vill bidra utifrån sin fallenhet och förmåga är en betydligt bättre samhällsinvestering än skattelättnader åt redan stenrika, exempelvis miljardärerna som orerar om hur ”staten stjäl deras pengar” för att ge till ”mediokra människor, parasiter”, i Paulsens beskrivning av den ”svartklubb” på Strandvägen som han besöker i bokens inledning.¹² 

Det talas ofta om utanförskapet, men tycks svårare att tänka sig ett annat slags samhälle än att marginalisera individer.

Det talas ofta om utanförskapet, men tycks svårare att tänka sig ett annat slags samhälle än att marginalisera individer. Diagnosbarnens hälsa vinner föga på en grälsjuk debatt som antingen försvarar diagnoserna, eller så att säga kastar ut barnen med diagnosvattnet, på grund av att pendeln har svängt när det gäller hur diagnoser används som förklaringsmodell, samt att det finns kritik mot marknadsaktörer som säljer diagnosutredningar. Om BUP hade varit välfungerande med tillräckliga resurser istället för årslånga köer, så hade ingen privat diagnosmarknad uppstått. 

Vad som verkligen skulle behövas för att motverka utstämpling av barn och unga från samhället, är ett holistiskt synsätt, som förmår kombinera sociologi, hjärnforskning och psykodynamiska metoder. Därför är det synd att Paulsen med sin vetenskapsteoretiska ambition att sammanfatta ett enormt forskningsfält som berör många discipliner, så hätskt har avvisat exempelvis psykoanalysen, som han har kallat för en ”förförisk teori som ingen borde tro på.”¹³. Hereditetsforskarna har också fel, enligt Paulsen, och för sociologin är ju det galopperande dåliga psykiska måendet i samhället ”ett mysterium”. Vem ska då ges tolkningsföreträde? 

Slutligen, åter till Paulsens uppväxtskildring: hur gick det med hans ekonomiångest, skolproblem och familjen på Storgården i Yttermalung? Enligt essäberättelsen Avbegåvad gick föräldrarnas fårostmejeri i konkurs för att de inte klarade av att betala ”marknadshyra” till farmor Marit. Gårdsmejeriets uppbyggnad hade finansierats med statsbidrag och genom konkursen blev farmor skuldfri – och kunde dessutom köpa tillbaks lokalerna via ett bolag, med maskiner och allt. Pris: 1 krona. 

Roland Paulsen beskriver hur föräldrarna därefter försöker hitta sin egen väg, utanför farmors maktsfär. Priset blir fattigdom, som till sist knäcker deras äktenskap. Paulsen sammanfattar: ”Om fattigdomen enbart handlade om problem med att betala räkningar skulle den vara enkel att uthärda. Men fattigdomen är korrosiv och spiller som sådan över på det vi håller heligt.”¹⁴ 

När föräldrarna behöver avlastning återvänder Roland ibland med blandade känslor till den allt mer topprenoverade Storgården. Marit tar med Roland på kändisfest i tv-huset. Dagen efter överhör han hur farföräldrarna pratar om honom. Tonåringen Roland har efter bästa förmåga försökt konversera med underhållaren Gert Fylking, känd för att producera brakfisar i direktsändning, men uppenbarligen inte lyckats tillräckligt bra i farmors ögon: ”’Och hörde du vad han sa?’ sa farmor med låg röst. ’Han var helt övertygad om att Gert var någon slags pajas. Du skulle sett honom, helt handfallen när han gick fram. Jag har då sällan sett någon så socialt handikappad.’ ’Nej’, muttrade farfar. ’Det är de sociala koderna.’ ’Helt blind. Vi får väl hoppas att han tar sig igenom skolan.’”¹⁵

Farmors nedsättande ord om ”socialt handikapp” tycks ha tagit skruv: hos den unge Roland skapas en stark drivkraft att bevisa sig duglig. Han tar sig till universitet, lär sig systemsmarthet, det vill säga att svara det som betygssättarna vill höra. Farmor köper ett svart hyreskontrakt i Stockholm åt honom, och resten är historia: ”Under min långsamma stigning i de akademiska graderna har det ofta slagit mig: den samhälleliga framgången fordrar inte mer än själviskhet. De som misslyckas brister framför allt i förmågan att tänja på sin moral.”¹⁶ 

Vad Roland Paulsen visar i Avbegåvad är att nedsättande omdömen fastnar som märken i själen i åratal. Ibland en hel livstid. Att forska och skriva läsvärda böcker är ingen dålig revansch. Men klassresans pris är en känsla av svek, ”en välavvägd brist på solidaritet med de som en gång stod en allra närmast.”¹⁷ 

Så avrundas essäberättelsen om hur Roland, killen som hade ”tummen mitt i handen”, blev landets mest mediala sociolog, istället för att valla getter i Yttermalung.