Den östtyska konstnären Gabriele Stötzer lät medvetet sitt arbete färgas och formas av de politiska omständigheterna i DDR. Emily Jacoby Kask ser hennes utställning i Berlin, Stötzers hittills största retrospektiv och funderar kring hur motståndet löper risk att reduceras till exotiska klichéer.

Hon lägger sig platt på marken i skogen, mitt på den plats där hennes plein air hade ägt rum, men som nu ligger tom och avvecklad av Stasi. Hon ber sin vän fotografera henne där hon ligger, utan kläder – på rygg, med blicken riktad mot den grådassiga himlen. Det här är ingen protest, anklagelse eller ens en vädjan, utan blott en kapitulation inför situationen. En köttslig manifestation och gestaltning av kapitulationen. När hon har legat där tillräckligt länge nås hon av en stark men odramatisk insikt: Ingenting. Nu finns ingenting kvar. Hon måste släppa taget om allt. Och med det är hon märkligt fri. Allt medan naturen, vinden och statens övervakning omgärdar henne. 

Ögonblicket, som förevigades, återberättas av konstnären Gabriele Stötzer själv. Tillsammans med hennes egna fotografier går det just nu att uppleva i Stötzers hittills största retrospektiv på Gropius Bau i Berlin, där utställningen Dabei sein und nicht schweigen (ungefär: Att vara där och inte tiga) pågår fram till den 6 december. Vi störtar in i en värld som mättar alla sinnen och stämningar. Stötzer filmar människor i egendomliga situationer, iscensätter absurda modevisningar, står både framför och bakom kameran, går nära, betraktar på avstånd, låter penseln och färgen skrika vanvettigt och använder sin egen och andras kropp som duk. Rum för rum bekantar vi oss med hennes videokonst, fotokonst, måleri och textil samt slutligen även det skrivna. 

Stötzer är för många ett okänt namn, men internationellt representerad och har med tiden blivit alltmer omtalad. Hennes arbeten har visats på Berlinale, på Tate Modern i London och i större museiutställningar om östeuropeisk experimentell konst. Hon är nationellt hyllad och erkänd för sitt kulturella och politiska engagemang, bland annat genom den tyska förtjänstorden, Bundesverdienstkreuz, som hon erhöll 2013. Den konst man lyfter fram är i huvudsak den från hennes unga år, där kroppen som projektionsyta löper som en röd tråd. Den används som färgduk och fotoobjekt, strävar mot skyn genom en grynig Super 8-lins, bär läskburksdräkter som det senaste avantgardemodet och töjer, inte minst, på alla tänkbara gränser för vad en kropp kan göra med och mot sig själv. 

Stötzer var verksam i DDR, och när man läser om henne återkommer ständigt vissa element eller nyckelord som man gärna förknippar hennes arbete med. Om man förstår Stötzer rätt är dessa inte oviktiga, men de blir i längden reducerande. Det är en vanlig berättarmall, inte minst när man försöker återinföra eller återupprätta kvinnliga konstnärskap, och särskilt när det gäller konst från DDR. Vissa element ur biografin blir dominerande buzzwords som i bästa fall kastar ljus på den konstnärliga essensen, men i sämsta fall genererar slagkraftiga genvägar som reducerar eller banaliserar konstnärskapet till en berättelse om motstånd, kvinnlig frihet och revolt. Inte nödvändigtvis för att det är osant, utan för att ledorden blir klichéer. 

Vissa element ur Gabriele Stötzers biografi blir buzzwords som i sämsta fall reducerar eller banaliserar konstnärskapet till en berättelse om motstånd, kvinnlig frihet och revolt.

Vi har i skrivande stund levt närmare fyrtio år i ett Europa där Berlinmuren inte längre finns och över sextio har passerat sedan den började byggas. Följdverkningarna och utmaningarna efter Tysklands återförening kan tyckas överspelade vid det här laget. Men spåren efter en delad nation och skärvorna som skulle limmas ihop på nytt gör sig fortfarande påminda här och var. Ibland är de inte synliga för ögat, men visar sig genom något avlägset bekant eller vagt avslöjande: gatunamn har tagits tillbaka, platser har döpts om och stöpts om. I vissa fall kanske spåren bara känns, eller hörs, i mötet med den Andre. I andra fall är de brutala och explicita. Vi ser dem direkt. Monument, murlämningar. 

Det finns saker och aspekter som sträcker sig bortom återknutna linjekartor och tunnelbanesträckor, och som lätt hamnar i ett ingenmansland. De riskerar att gå förlorade eller glömmas bort när man tar för givet att de ska inkorporeras i en större helhet. Inte nödvändigtvis för att konst från öst måste få en egen etikettering, eller för att en sådan etikettering skulle innebära onödig exotifiering, men vi riskerar att tappa eller förbise värdefull kontext som behövs för att konsten ska kunna bli begriplig och rättvist bedömd i dag. För det mesta, och för den som inte tar sig tid, kan uttrycket ”konst från DDR” bli ett snabbspår mot kognitiv lättja, där vi läser eller kategoriserar den med alltför banala förtecken. Dessa förtecken vill man ibland pynta Stötzer med, även om Gropius Bau och utställningens fristående curator, Julia Grosse, lyckas med helheten. 

Det intressanta med Stötzer är inte omständigheterna i sig, utan snarare vad hon väljer att göra med dem. Finns det en risk att man intresserar sig mer för att läsa in motstånd i allt och mindre för hennes drivkrafter och deras betydelse för den materiella och konstnärliga tillkomsten? Svaret är ja. Och på den här punkten kan man förstå Stötzers reservationer. Så länge det föreligger en risk att reducera och läsa hennes konst enkom som motståndsakter kommer det att vara nödvändigt att tillföra och understryka andra saker.

Gabriele Stötzer föddes 1953 i orten Emleben i DDR. Hon var och är en central gestalt på den alternativa konstscenen i Östtyskland, med en verksamhet som omfattar film-, foto-, textil- och performancekonst såväl som litteratur, måleri och konstböcker. Hennes medier spänner över ett brett panorama som självklart gör henne till multikonstnär – men i centrum står ofta kroppen som konstnärligt verktyg. Stötzer flyttade till Erfurt under 1970-talet för att studera tyska och konstpedagogik vid högskolan, men relegerades när hon visade sympatier med en studiekamrat som ska ha uttryckt regimkritiska åsikter. Samma år deltog hon i protester till stöd för vissångaren Wolf Biermann, och det var då hennes engagemang fick verkliga konsekvenser. Biermann blev som regimkritisk dissident utvisad av staten och fråntagen sitt östtyska medborgarskap. När Stötzer protesterade till hans försvar arresterades hon av Stasi. Hon tillbringade månader i häkte för att slutligen dömas till ett års fängelse för statsförtal på Hohenecks kvinnoanstalt. Hon var då 23 år gammal. 

Stötzers tid som fånge på Hoheneck brukar beskrivas som formativ för hennes konstnärliga verksamhet. Hon berättar själv hur det att sitta fängslad ”bakom väggar i en stat bakom murar” blev ett exceptionellt utgångsläge för introspektion och ett begripliggörande av tillvaron, intill mördare, våldsverkare och tjuvar. Tvärtemot regimens förhoppning valde Stötzer efter sin frigivning att växla upp snarare än att växla ner sin aktivitet. På 1980-talet övertog hon det privata konstgalleriet Galerie im Flur. Även detta kom senare att stängas ner av säkerhetspolisen.

Tillsammans med en grupp kvinnliga konstnärer grundade Stötzer Künstlerinnengruppe Erfurt, även kallad Avant Femme och sedermera Exterra-XX. Genom experimentella modevisningar, performance och Super 8-filmer behandlade, eller åtminstone hanterade gruppen teman som kvinnlig identitet, kropp och frihet i en tillvaro omringad av auktoritära strukturer, mer eller mindre uttalat. I gruppen fanns en blandning av vänner, familj och bekanta, och de fick möjlighet att hålla till i kyrkans lokaler under tvetydiga premisser. Det är många av dessa personer vi ser i de Super 8-projekt som projiceras på väggar och bygger rum i rummen i utställningens första del. När DDR:s upplösning stundade deltog Stötzer i en ockupation av Stasis distriktskontor i Erfurt, som ett led i att förhindra förstörelsen av hemliga statsdokument. Vid sidan av sin konstnärliga verksamhet har Stötzer efter Tysklands återförening engagerat sig i medborgarinitiativ för kvinnor. 

I den intervju med Julia Grosse och Christopher Wierling som publicerats¹ i samband med utställningen på Gropius Bau vidhåller Stötzer att hennes konst inte främst är uttalat politisk, även om mycket lockar till en sådan uppenbart bekväm placering av den. Hon undersöker vad det innebär att vara människa under olika förhållanden. Hur nära kan vi komma oss själva och varandra? Det är en återkommande fråga hon vill undersöka, såväl bokstavligt som bildligt, i sin konst.

Det finns en skara människor som har erfarit, eller kommer att erfara, det faktum att om man förlorar allt så finns inget mer att frukta. När allt är förlorat återstår allt att vinna på nytt.

Stötzer uttrycker en önskan att förstå saker inifrån, att krypa långt in under skinnet för att veta vad som finns där under och bakom. Det finns en skara människor som har erfarit, eller kommer att erfara, det faktum att om man förlorar allt så finns inget mer att frukta. När allt är förlorat återstår allt att vinna på nytt. Ungefär så beskriver hon hur hennes påtvingade nedmonteringar fick henne att resonera. Sällan tvingas man stå inför eller möta sig själv så mycket som när man blivit fråntagen de där sakerna som vi tror konstituerar oss eller vår identitet. Må det vara våra jobb, kläder, ägodelar eller relationer. Hus, hem och nationer. 

Vänner och fiender sammansmälte i ett övervakat DDR. Gabriele Stötzer drev sin verksamhet och skapade sin konst utanför de officiella sammanhangen, men samtidigt inlemmad i det publika. Hon hittade sätt att skapa nätverk och bli en del av en undergroundscen där både vänner och fiender uppehöll sig. Många var de som passerade Stötzer under hennes verksamma år: de satt modell och ställde upp i hennes experimentella projekt, på bild och film, eller anslöt till hennes grupper och uppvisningar. Stötzer rörde sig även i kretsar med poeter och författare, däribland författaren Christa Wolf. Det skulle dock visa sig flera gånger att människor i hennes krets arbetade för staten och höll ögonen på henne. Inofficiella informanter övervakade henne och lämnade information om hennes förehavanden. Stötzer blev sviken och angiven av vänner och arbetskamrater gång efter annan, vilket fick konsekvenser för hennes konstnärliga möjligheter, vägar och uttryck.

Gabriele Stötzers konst ändrade skepnad allt eftersom Stasi låg henne hack i häl. Hennes rika flora av konstformer ska ses som ett uttryck för detta snarare än som ett tecken på att verksamheten är spretig. Att stanna upp och göra konst av omständigheterna, genom att förvalta och undersöka erfarenheterna, blev något av hennes hemliga signum och expertis. Konsten finns lika mycket i en brödlimpa som i vad kroppen kan åstadkomma. I en filmad intervju beskriver Stötzer hur hennes idéer upplöses så snart de materialiseras och blir till konst. På så sätt lämnar hon dem bakom sig. Men idén är själva konsten, och drivkraften: att göra någonting av ingenting. Hon gör konst inte bara om, utan också av, omständigheterna.

Att Stötzer levde i ett DDR som kraftigt inskränkte hennes konstnärliga frihet var inte främst vad hennes konst eller frihetssökande handlade om. I en filmad intervju beskriver Stötzer hur hennes idéer upplöses så snart de materialiseras och blir till konst. På så sätt lämnar hon dem bakom sig.

Under en period hjälpte Stötzer sina vänner att skriva utresetillstånd. Att lämna DDR var svårt och krävde exceptionella skäl; få fick igenom sina ansökningar. Stötzer visade sig ha en särskild fallenhet för att dikta ihop dessa ansökningar, och plötsligt hade nästan alla lyckats lämna landet. Ensam kvar med sin skrivmaskin fortsatte hon att skriva utresetillstånd och omvandlade processen till en konstform genom att fylla dem med fiktiva öden och agendor: någon önskar dansa flamenco i Spanien, en annan ska bli hora i Väst och en tredje har blivit kidnappad av en fängelsevakt. 

Att Stötzer levde i ett DDR som kraftigt inskränkte hennes konstnärliga frihet var inte främst vad hennes konst eller frihetssökande handlade om. Enligt vissa var hon varken tillräckligt kritisk mot DDR eller tillräckligt trogen socialrealistiska skildringar för att kvalificera sig som vare sig regimmotståndare eller statstrogen. Stötzer såg hur hennes vänner och samarbetspartner, en efter en, bröt upp för att fly till väst eller Berlin. Stötzer själv förblev dock i sitt Erfurt, men tillfällena och impulserna att lämna staden kan knappast ha varit färre för henne än för hennes vänner. Hon valde helt enkelt att fortsätta. Obstinat, villkorslös eller kanske en outtröttlig förvaltare av omständigheterna.