Maria Darwish, forskare vid Örebro universitet, har i en färsk studie gått igenom 11 107 bilder från 41 ekofascistiska Telegramkanaler. Det som dominerar är inte hat utan sjöar, eldar, kattungar, familjer och en stillsam vit man som blickar ut över en tom vidd. Varför lockar fascismen med naturen? Misha Istratov analyserar.

Bilden föreställer en man vid en eld. Han sitter med ryggen mot betraktaren, och bortom lågorna öppnar sig en sjö och en skogsrand i kvällsljus. Ingen text, slogan eller fana. Bilden kunde vara hämtad ur en friluftskatalog, en turistbyrås höstkampanj eller en naturfotografs instagramflöde. Den är hämtad från en ekofascistisk Telegramkanal.

Den är en av 11 107 bilder som forskaren Maria Darwish vid Örebro universitet har samlat in från 41 sådana kanaler mellan 2020 och 2025. Hennes avhandling Gender, nature and ‘positive’ affect presenterades i september, och resultatet är obekvämt på ett sätt som förtjänar mer uppmärksamhet än det hittills har fått. Den nordiska extremhögern på nätet lockar sällan med hat. Den lockar med landskap.

Tidigare forskning om högerextrem mobilisering har mest intresserat sig för ilska och rädsla, det som skriker. Darwish fann i stället tystnad: vackra vyer, söta djur, familjer, människor som lever nära naturen. Kattungar och mumintroll delar flöde med runor.

Tidigare forskning om högerextrem mobilisering har mest intresserat sig för ilska och rädsla, det som skriker. Darwish fann i stället tystnad: vackra vyer, söta djur, familjer, människor som lever nära naturen. Kattungar och mumintroll delar flöde med runor. Ett återkommande motiv är vad hon och medförfattaren Lucas Gottzén kallar “den kontemplativa mannen”, en vit man som vandrar, sitter vid en eld eller blickar ut över en vidd. “Jag hade inte väntat mig att hitta så mycket utrymme för lugna och stillsamma skildringar av framför allt manlighet, i en ideologi som annars förknippas med hypermaskulinitet, aggression och våld”, säger hon i universitetets presentation av avhandlingen.¹

Mannen framställs som omsorgsfull och naturälskande, och på samma gång som beskyddare av det egna folket och territoriet. Kvinnan får rollen som livgivare. Genus fungerar, med Darwishs ord, som ett slags känslomässigt lim. Bilderna knyter tillhörighet, omsorg och beskydd till idén om en etnisk nationalstat, “så att den upplevs som personlig och naturlig snarare än politisk”.

Frön, svampar och insekter flyttar med klimatet utan att fråga någon om lov. Ingenting av det som lever i det svenska landskapet erkänner gränsen på kartan. Naturen är, om något, det enda i Sverige som konsekvent vägrar att vara nationell.

Ekofascism har ingen entydig definition, och Darwish beskriver den som ett spektrum av idéer snarare än en färdig ideologi. Gemensamt är föreställningen att ett visst folk hör hemma på ett visst territorium, och att naturen på något vis bekräftar den ordningen. I sin mildaste form är det en stämning, en längtan efter rötter och ren luft. I sin mest extrema form förenar den kärlek till naturen med rasism och våld. Det som gör spektrumet farligt är att man kan glida längs det utan att märka var det börjar.

Frågan som avhandlingen väcker men lämnar öppen är varför det går så lätt. Svaret är att bilderna redan är våra.

Det tomma landskapet är den svenska naturbildens grundform. Bruno Liljefors målade rävar och havsörnar i marker där ingen människa syns. Nationalromantiken kring sekelskiftet 1900 gjorde fjället, skogen och skärgården till nationens kropp, och 1909 blev Sverige först i Europa med nationalparker, områden vars hela poäng var att människan inte skulle vara där, åtminstone endast i begränsad utsträckning. Friluftsfrämjandet, grundat 1892, lärde generationer att naturen är något man går ut i, bort från andra. Sedan dess har turistbyråer, friluftsmärken och naturfotografer förfinat samma bild: den ensamma människan, den stora vidden, ljuset. Nationell identitet, andlig rening och konsumtion har i över hundra år delat motivkrets. I dag säljs ensamheten i naturen som en produkt, och den ser likadan ut på en jacka för åtta tusen kronor som i en kanal med runor i namnet.

Tanken att ett folk hör hemma på en viss mark, i ett visst klimat, växte fram sida vid sida med tanken att arter hör hemma i sina habitat.

Även ekologin som vetenskap föddes i det sällskapet. Ordet myntades 1866 av Ernst Haeckel, tysk zoolog och flitig akvarellmålare av landskap, som också rangordnade människoraser och gjorde naturen till moralisk auktoritet. Tanken att ett folk hör hemma på en viss mark, i ett visst klimat, växte fram sida vid sida med tanken att arter hör hemma i sina habitat. Ekofascismen behöver med andra ord inte förfalska något. Den plockar upp ett arv som svensk naturvård, friluftsliv och besöksnäring aldrig riktigt har gjort upp med.

För tomheten är inte oskyldig. Ett landskap utan människor är ett landskap utan historia, utan konflikt och utan andra. Det är i grunden en bild av ägande. Den som ser ut över vidden från sin sten är den ende där, och steget från den ende till den rätte är kort. Den kontemplativa mannens stillhet vilar på att ingen annan gör anspråk på utsikten. Det är därför han kan sitta så lugnt. Också språket följer med. Balans, renhet, ursprung, det naturliga: orden är hämtade från ekologin, men i den här bildvärlden syftar de på människor. En art som hör hemma. En främmande art som inte gör det.

Tittar man däremot på naturen i stället för på bilden av den faller konstruktionen ihop. Riktig natur är full av andra. Tornseglaren som skriker över taken i juni har tillbringat vintern över Kongobäckenet. Tranorna vid Hornborgasjön är på väg någon annanstans. Vargarna i Bergslagen härstammar från djur som vandrade in från Finland och Ryssland, och skogen de rör sig i har brukats, bränts och betats av människor i tusentals år. Bara en liten del av den svenska skogen är gammal, sammanhängande naturskog. Resten bär spår av yxa, plog, bete, skogsbrand och skördare, alltså av folk. Frön, svampar och insekter flyttar med klimatet utan att fråga någon om lov. Ingenting av det som lever i det svenska landskapet erkänner gränsen på kartan. Naturen är, om något, det enda i Sverige som konsekvent vägrar att vara nationell.

Allemansrätten, sedan 1994 inskriven i regeringsformen, säger att alla ska ha tillgång till naturen. Alla, oavsett var de hör hemma. Det är en av de mest radikala idéer om egendom som något land omsatt i lag.

Och den svenska traditionen kring landskapet handlar i själva verket om motsatsen till exklusiv hembygd. Allemansrätten, sedan 1994 inskriven i regeringsformen, säger att alla ska ha tillgång till naturen. Alla, oavsett var de hör hemma. Det är en av de mest radikala idéer om egendom som något land omsatt i lag: att landskapet är en allmänning oavsett vem som äger marken, att främlingen har rätt att tälta i din skog. Den som vill mota ekofascismens naturbild har alltså ett starkare svenskt arv att ta strid för än det som Telegramkanalerna lånar.

Darwish skriver att vi behöver kunna upptäcka extremism även när den inte syns som uttalat hat. Det stämmer, men det räcker inte. Så länge naturvårdens, friluftslivets och turismens egna bilder visar samma tomma landskap, samma ensamma betraktare, samma frånvaro av andra, kan extremhögern kliva rakt in i motivet utan att någon märker det. Uppgiften är att befolka bilden igen. Med flyttfåglarna, med de tusenåriga brukningsspåren, med människorna som faktiskt går där och som allemansrätten gav rätten att gå. Landskapet blir svårare att sälja som hembygd när det är fullt av folk.

Mannen vid elden får sitta kvar. Men han ska veta att han inte är ensam där. Det är först när bilden är full av folk som landskapet blir svårt att stjäla.