I år är det 70 år sedan revolten i Ungern. Med början i demonstrationer i Budapest den 23 oktober 1956 växte en proteströrelse som bl.a. innebar en väldig mobilisering av arbetare och andra på industrier och olika arbetsplatser. Nils Carlén och Göran Lidén går igenom händelserna.

Det finns en uppsjö av beskrivningar av upproret, men en aspekt saknas oftast, nämligen beskrivningen av hur arbetarna organiserade kampen för inflytande och försvaret av sina rättigheter. Ungernrevolten visar att organiseringen på arbetsplatserna och arbetarrådens roll var avgörande i kampen mot det stalinistiska styret och för arbetarkontroll och demokrati, bl.a. genom en av historiens allra längsta nationsvida generalstrejker. 

Det “kalla kriget” efter andra världskriget innebar att Östeuropa totalt underlades Sovjets intressen. Varje enskilt östeuropeiskt lands ekonomi blev helt underställt Sovjets mål, att inhämta och helst gå förbi Västeuropas försprång på det tekniska och ekonomiska området. Alla dessa länder tvingades att kollektivisera jordbruket och satsa på en utbyggnad av den tunga industrin, även om landet (som t.ex. Ungern) tidigare främst hade haft lättare industri. För arbetarna i Ungern betydde det stenhårt ackordsarbete, hårda straff för skubb, en ytterligare utbyggnad av den hemliga polisen för att hålla arbetarna i schack, lönesänkningar. Kostnaderna för den ekonomiska utvecklingen Ungerns första 5-årsplan 1950–1954 lades huvudsakligen på arbetarna och bönderna. För yrkesarbetarna innebar detta reallönesänkningar på 20%.¹

Det finns en uppsjö av beskrivningar av Ungernrevolten 1956, men en aspekt saknas oftast, nämligen beskrivningen av hur arbetarna organiserade kampen för inflytande och försvaret av sina rättigheter.

Arbetarna svarade med maskning och sabotage. Strejker var givetvis förbjudna. I juni 1950 sa den ungerske vice ordförande i det kommunistiska partiet MDP, Ernő Gerő, i sin rapport till centralkommittén: “…löne- och produktionsnormsbedrägerier har spridit sig bl.a. bland massorna. De kan i hög grad tillskrivas den underjordiska verksamhet som bedrivs av högerinriktade socialdemokratiska element och deras allierade, de klerikala reaktionärerna. Att en sådan motbjudande situation har kunnat uppstå på produktionsnormernas område beror, i många fall, delvis på att fabrikernas ekonomiska ledare, partifunktionärer och fackföreningsmedlemmar, är med bland dem som pressar ner arbetsnormerna… I mer än ett fall går de så långt som till att skydda och stödja dessa lönebedragare.”²

Den 6 mars 1953 dog Stalin. Hans död, tillsammans med de dåliga förhållandena arbetarklassen i Östeuropa tvingats leva under, var orsaker till oroligheter i nästan alla östeuropeiska länder. Det första var i Tjeckoslovakiska Plzeň i månadsskiftet maj-juni 1953, men det mest kända är upproret i Östtyskland i mitten av juni 1953. Statsbyråkraterna fick nu en första varning om att de inte kunde ta sig till vad som helst, i ensamt majestät på regeringstaburetterna. När upproren slagits ned började en lätt avstalinisering i Östeuropa. 

Inom MDP fick detta till följd en motsättning mellan Mátyás Rákosi, som representerade den hårdföra stalinistiska linjen, och Imre Nagy, som representerade en “mjukare” form av stalinism.

Rákosi var partiets förstesekreterare och innehade dessutom posten som premiärminister. Han härskade med de mest brutala metoder. Utrensningar och fängelsestraff för oppositionella hörde till vardagen under hans styre. Socialism definierade han som att staten äger produktionsmedlen, industrialisering och femårsplaner.

Socialism definierade Rákosi som att staten äger produktionsmedlen, industrialisering och femårsplaner.

Imre Nagy som personifierade jordbruksreformen 1945 vunnit stor personlig prestige hos bönderna. Han var dessutom själv av bondesläkt. Han hade från början kritiserat den hårt forcerade uppbyggnaden av den tunga industrin. Han gick in för en mindre drastisk omvälvning av den ungerska ekonomin. Större vikt skulle fästas vid den lätta industrin och konsumtionsvaror. Han gick också in för mer materiellt stöd till de kollektiva, statliga jordbruken, liksom till de enskilda småbruken.

Chrusjtjovs TAL om Stalins brott på 20:e partikongressen 1956
I juni 1953 avsatte Sovjetunionen Rákosi och hans närmaste medarbetare. Nagy övertog premiärministerposten. Han kritiserade för första gången öppet 1951 års plan. Planen blev reviderad, inom fyra månader hade ungefär 10 % av kollektivjordbruken upplösts, fri företagarverksamhet tilläts i betydligt högre omfattning och politiska fångar släpptes. Den “nya kursen” behölls hela 1954. Under hela tiden motarbetades Nagy av Rákosis sympatisörer. I Moskva tog den stalinistiska fraktionen temporärt makten 1955 och avsatte Nagy och den “nya kursen” vändes tillbaka till den gamla. Rákosi återinsattes som partiets förstesekreterare.³ De eftergifter som gjorts under Nagy-perioden skars nu bort bit efter bit. Men det ungerska folket hade fått smak på frihet. Den ungerska arbetarklassen tillsammans med sina allierade skulle snart visa vad de ville och vad de tyckte om stalinismen.

Den 14 – 25 februari 1956 höll Sovjetunionens kommunistparti sin 20:e kongress. Chrusjtjov höll där sitt berömda hemliga tal om Stalin. Talet var en början till den så kallade avstaliniseringen. Chrusjtjov kritiserade bl.a. förföljelsen av oliktänkande, förvisning av dem till fångläger och de omfattande avrättningarna. Man skulle försöka gå en något “mjukare” linje i fortsättningen.

I juni 1953 avsatte Sovjetunionen Rákosi. Nagy övertog premiärministerposten. Han kritiserade för första gången öppet 1951 års plan. Planen blev reviderad, inom fyra månader hade ungefär 10 % av kollektivjordbruken upplösts, fri företagarverksamhet tilläts och politiska fångar släpptes.

Även om Chrusjtjovs tal inte offentliggjordes i sin helhet fick det stor betydelse för anti-stalinister i Östeuropa. I Ungern bildades det så kallade Petőfi-sällskapet (namngivet efter den ungerska skalden och revolutionshjälten från 1848–1849) av studenter, författare och intellektuella, vilka till stor del var medlemmar av MDP eller dess ungdomsorganisation. Med Författarförbundets bistånd blev sällskapet snart ett viktigt och effektivt centrum för spridandet av opinion, kritik och protester mot det ungerska samhällets bedrövliga tillstånd. Petőfi-sällskapets möten lockade snart tusentals deltagare. På dessa möten, där man redan var enig i sina krav om “intellektuell frihet och sanning”, började det höjas röster som öppet krävde politisk frihet. I juli började Petőfi-sällskapet kräva Rákosis avgång och han blev tvungen att avgå. Efterträdare som förstesekreterare blev dock Rákosis gode vän och medarbetare Ernő Gerő. Petőfi-sällskapet tog i en resolution den 22 oktober upp arbetarnas krav genom att uppmana regeringen att överlämna förvaltningen av fabrikerna till arbetarna.⁴ 

Upproret börjar på allvar
I oktober kom Gomulka till makten i Polen. Han var en representant för en mjukare version av stalinismen. “För att ge uttryck åt den djupa sympatin och solidariteten med våra polska bröder” sammankallade Petőfi-sällskapet till demonstration den 23 oktober. Man beslöt sig för att tåga till Józef Bem-statyn. (Han var en polsk general som deltog i det ungerska upproret 1848–49.) Demonstrationen förlöpte precis som den skulle, fram till statyn. Men demonstrationen upplöstes inte. Av någon anledning började folk tåga mot Parlamentstorget. Ungefär vid den här tidpunkten försvann Petőfi-sällskapets inflytande över revolutionens utveckling.⁵

Demonstrationen omfattade snart tusentals människor och mer folk anslöt sig hela tiden. Till slut föreslogs att man skulle bege sig till radiohuset och begära att demonstrationens krav skulle sändas ut i radion. En deputation gav sig av följd av 100.000 människor. På vägen dit bröt sig ett par tusen av demonstranterna ut ur demonstrationen och gick till en bronsstaty av Stalin. Med hjälp av rep, stegar och skärbrännare lyckades man välta statyn. ”Stalins stövlar stod dock fortfarande kvar. Vilket omen för sådana som trodde på sådana saker: Det tjänar inte mycket till att göra sig av med en man. En annan kommer alltid att dra på sig hans stövlar.”⁶

Med hjälp av rep, stegar och skärbrännare lyckades ungrarna välta statyn. Stalins stövlar stod dock fortfarande kvar. Vilket omen för sådana som trodde på sådana saker: Det tjänar inte mycket till att göra sig av med en man. En annan kommer alltid att dra på sig hans stövlar.

Framför radiohuset stod säkerhetspolisen ÁVH:s vakter. Tiden gick och man hörde inget från den deputation som skickats in. Plötsligt öppnade ÁVH-männen eld, och folkmassan flydde, men kom snart tillbaka. Då sköt ÁVH-männen åter och dödade flera demonstranter. Några lastbilar md ungerska soldater kom till platsen och övertalades att lämna över sina vapen till demonstranterna. Därpå övermannades ÁVH-männen  av folkmassan och den tog även över radiostationen.⁷ Den ungerska revolutionen 1956 hade tagit sin början. 

Arbetare från förstäderna började strömma in i staden och man ockuperade alla större platser i Budapest. Beslagtagna vapen delades ut. Natten till den 24:e satte sig de sovjetiska trupper (vilka sedan krigsslutet var förlagda i Ungern utanför Budapest) i rörelse för att upprätthålla den stalinistiska ordningen. Striderna blev mycket häftiga. Ungrare beväpnade med molotov-cocktails och handeldvapen kämpade mot sovjetiska tanks. Folk från det förhatliga ÁVH blev jagade och lynchade. Initiativet hade helt gått över till arbetarklassen. Nu gällde det inte bara ett abstrakt frihetsbegrepp, utan konkret rätten att härska över sina egna liv och sin situation.⁸

Ett faktum som fick ledarna i Kreml att dra öronen åt sig var att en hel del sovjetiska soldater, som fått itutat i sig att de skulle krossa ett fascistiskt uppror eller inte fått någon information alls, gick över till frihetskämparna efter det att befolkningen fraterniserat med de sovjetiska trupperna. Den 29:e började de sovjetiska trupperna dra sig tillbaka. Men arbetarna var misstänksamma och den generalstrejk som var i gång fortsatte.

Arbetarråd bildas
Strejken började redan den 24:e, och överallt började arbetare bilda råd: i fabrikerna, stålverken, kolgruvorna. Man fastställde program och krav och man beväpnade sig. Mitt under striderna proklamerade arbetarna ett program för en radikal och social förändring. Mot regeringens önskemål, utan central ledning började arbetarna ta över fabrikernas förvaltning. Gemensamt för alla råd var att man betonade de politiska kraven. Man krävde ÁVH:s avskaffande, de sovjetiska truppernas tillbakadragande, arbetarförvaltning av fabriker, oberoende fackföreningar, allmän amnesti mm. Man krävde också rent ekonomiska krav, som höjda löner, pensioner.⁹

De som försvarade de stalinistiska regimerna, t.ex. Kádár-regeringen själv, eller de svenska kommunisternas tidning Ny Dag säger att de som tog till vapen, drog ner Stalinstatyn, m.m., var agenter för Väst.

Redan den 25:e började råden samordna sig. I städerna bestod det centrala rådet av delegater från alla råden i området. Från kvällen den 25:e stod det klart att råden och Röda Armén var de enda egentliga maktpolerna i landet. De råd som fanns i hela Ungern strävade efter en centralisering. Arbetarklassen försökte bygga upp en egen maktapparat. De mer centrala råden var mer ostrukturerade klassmässigt, men liknade i mångt och mycket de sovjeter som fanns i Ryssland 1917. Rådens förmåga att effektivt ta hand om de uppgifter den statliga byråkratin tidigare haft, skapade en slags trippelmaktssituation. På ena sidan Röda Armén, på andra sidan de arbetare och andra som aktivt bekämpade de sovjetiska trupperna och ÁVH-folket.  Däremellan Nagy-regeringen som försökte balansera mellan dessa två parter. 

Hur kunde det vara så att arbetare redan på revolutionens första dag gick ut i massiva aktioner mot regimen? De som försvarade de stalinistiska regimerna, t.ex. Kádár-regeringen själv, eller de svenska kommunisternas tidning ”Ny Dag” säger att de som tog till vapen, drog ner Stalinstatyn, m.m., var agenter för Väst och att de varit förberedda på att något skulle hända och nu skred till verket.¹⁰ 

Stora delar av den ungerska arbetarklassen var desillusionerad, missnöjd och upprorisk, och dessutom bar på ett intensivt missnöje, förakt och hat mot regimen. Förmodligen delvis beroende på att reallönen 1949–1953 minskat med 20%.

Denna beskrivning bortser ifrån att stora delar av den ungerska arbetarklassen var desillusionerad, missnöjd och upprorisk, och dessutom bar på ett intensivt missnöje, förakt och hat mot regimen. Förmodligen delvis beroende på att reallönen 1949–1953 minskat med 20%.¹¹ Detta hade inte, helt oväntat, bara brutit fram just den 23 oktober 1956, utan istället hade det sedan Stalins död 1953 jäst, bubblat och utvecklats – inte bara passivt utan dessutom visats öppet. Inom ett år från Stalins död hade två vilda strejkvågor dragit fram över Ungern; det ”passiva” motståndet yttrade sig som en extremt hög omsättning på företagens arbetskraft, den höga frånvaron och det utbredda snatteriet och sabotaget; antalet fängslade arbetare översteg vida antalet fängslade intellektuella eller medlemmar av tidigare privilegierade klasser. Intellektuella och politiker som träffade arbetare var chockerade över hur direkt arbetare uttryckte sitt totala avståndstagande från regimen.¹² 

Rådsdemokrati
Fackföreningarna i Ungern var under perioden före revolutionen regeringens kontrollorgan på arbetsplatserna. Det var dessa som hjälpte företagsledningarna att föra vidare kraven uppifrån om tempohöjningar och normhöjningar. Regeringen försökte nu genom en ansiktslyftning av fackföreningarna neutralisera råden. Taktiken lyckades inte. Arbetarråden vägrade att följa direktiven från regeringen om att fackföreningarna skulle kontrollera valen till råden.

Som väntat drog sig de sovjetiska trupperna inte så långt tillbaka. Den 1 november får Nagy veta att sovjetiska trupper åter gått över gränsen till Ungern. Nagy protesterade hos den sovjetiska ambassadören och förklarade att Ungern drar sig ur Warszawa-pakten och hädanefter ska betraktas som neutralt. Han sände vidare en appell till FN.

Det hade alltså hänt mycket sedan den 23 oktober. En spontant bildad rådsdemokrati uppstod, Ungern lämnade den militära allians man haft med Sovjet. ÁVH upplöstes den 29:e, ett flerpartisystem hade införts, pressens frihet hade utvecklats. Men utvecklingen var inte enbart positiv. De reaktionära krafterna hade börjat sticka upp. I några enstaka revolutionsråd var det t.o.m. före detta storgodsägare som dominerade, men det tillhörde undantagen. De reaktionära katolska krafterna predikade om ett klasslöst samhälle byggt på den privata äganderätten. Var detta ett arbetarklassens uppror mot ett skevt system, en kamp för socialism och frihet, eller var det ett uppror som strävade efter ett borgerligt klassamhälle? Eftersom det var arbetarklassens kamp för ett bättre liv, uttryckt i dess starka uppslutning bakom revolutionen, som gav revolutionen dess styrka, menar vi att ungernrevolten 1956 måste ses som ett försök till revolution av arbetarklassen. Denna styrka uttrycktes genom arbetarråden vilka var de som ledde kampen mot den andra sovjetiska invasionen, speciellt efter det att Nagy-regeringen flytt till den jugoslaviska ambassaden. 

Var Ungernrevolten 1956 en kamp för socialism och frihet, eller var det ett uppror som strävade efter ett borgerligt klassamhälle? Eftersom arbetarklassens starka uppslutning bakom revolutionen var det som gav den dess styrka, menar vi att 1956 måste ses som ett försök till revolution av arbetarklassen.

Natten mellan den 3 och 4 november vände de sovjetiska tanksen tillbaka till Budapest. Den väpnade kampen började igen. Denna gång stod kampen hårdast i arbetarkvarteren och man kämpade inte längre bara med vapen. Man besvarade den sovjetiska invasionen med en av historiens längsta nationella generalstrejker. Utbyggnaden av arbetarråden fortsatte, den 14 november bildades Stor-Budapests Arbetarråd, överordnat organ för hela Budapest. 

Ungefär samtidigt med den andra sovjetiska inmarschen framträdde Janos Kádár, Ernő Gerős efterträdare som förste sekreterare i MDP med en ny regering vid sidan om Nagys. Han kallar den en revolutionär arbetar- och bonde-regering. och påtog sig ansvaret för att ha inkallat de sovjetiska trupperna. Det blev Kádár som sedan fick genomföra “normaliseringen” i Ungern. Med det menades bl.a. en gradvis illegalisering av arbetarråden, förbjudandet av sådana grupper som Petőfi-sällskapet och en rad rättegångar mot revolutionärer. 200.000 ungrare flydde ur landet.

Även om arbetarna krossades militärt, fortsatte kampen hela tiden på det politiska planet. Den 21 november försökte man bilda ett nationellt arbetarråd, men hindrades av sovjetiska trupper. Man beslöt då att Stor-Budapests arbetarråd skulle vara landets alla arbetarråds centrala företrädare.

Råden förlorar makten
Även om Kádár inte hade något förtroende bland befolkningen, så stod det snart klart att makten började skifta från arbetarråden till Kádárregimen. Men Kádár gick försiktigt fram. Han började med att arrestera en del utvalda från rådens aktionskommittéer. För att få igång produktionen infördes höga löneförhöjningar. Men detta gav inget större resultat. I mitten på december blir så de flesta i Stor-Budapests Arbetarråd arresterade. Kádár: “…en tiger kan inte tämjas med lockmat, den kan bara tämjas och tvingas till stillhet genom att man dödar den.”¹³ Och så gjorde man. Förföljelserna hade nu kommit igång på allvar. Den 5 januari tillkännagav regeringen att strejk och uppmaning till strejk nu belagts med döds-straff.¹⁴ Många arresterades och fler än 200 avrättades.¹⁵ 

De lokala fabriksråden tilläts fortfarande i begränsad omfattning, men dubbelmaktssituationen kunde nu sägas vara helt avslutad till förmån för stalinisterna. Men först den 17 november 1957 avskaffade den ungerska regeringen råden helt. Deras exempel och makt hade haft stor inverkan på den ungerska arbetarklassen. Det var arbetarrådens makt som Kreml och den av Sovjet tillsatta ungerska regeringen aldrig kunde kompromissa med. Just för att rådens seger skulle inneburit ett totalt nederlag för byråkratin. Rådsupproret fick den att visa sitt rätta ansikte som en i grunden parasitär klass. Det stod klart för de arbetare som tog kamp om makten över sina egna liv och började bygga ett socialistiskt samhälle. Den ungerska revolutionen krossades. Men rådens exempel lever kvar.

I mitten på december 1956 blir så de flesta i Stor-Budapests Arbetarråd arresterade. De lokala fabriksråden tilläts fortfarande i begränsad omfattning, men dubbelmaktssituationen kunde nu sägas vara helt avslutad till förmån för stalinisterna. Men först den 17 november 1957 avskaffade den ungerska regeringen råden helt.

Arbetarupproren i Tjeckoslovakien och Östtyskland 1953, Chrusjtjovs tal vid 20:e partikongressen och de efterföljande arbetarupproren i Polen och Ungern ledde till svåra konvulsioner för de kommunistiska partierna i Västeuropa liksom i resten av världen, men även inom kommuniststaterna själva. Det franska kommunistpartiet förlorade hälften av sina medlemmar, det italienska bröt helt med Moskva. I Storbritannien förlorde partiet två tredjedelar av medlemmarna, det danska partiet upplöstes.¹⁶

I Kina tilläts under kort period öppen kritik mot kommunistpartiet (Maos slogan om ”Låt hundra blommor blomma!”). I och med att Chrusjtjovs falang besegrade de kvarvarande stalinisterna inom Sovjetunionens kommunistiska partiledning på 21:a partikongressen 1956, ansåg sig denna falang att sitta säkert i sadeln, och Kádár-regimen tilläts att minska på förtrycket.³ Som en följd av Kádár-regimens friare tyglar uppifrån kunde den, som ett försenat svar på upproret 1956, förändra Ungern till det land i Östeuropa (med undantag för Jugoslavien) i vilket regimen höll befolkningen i minst strama tyglar.