I Expressen kritiserar Hynek Pallas Dan Jönsson och andra debattörer som använder begreppet “det globala Syd.” Jönsson svarar nu: Pallas och andra liberala debattörer gör sig själva en stor otjänst om de inte vill försöka förstå att resten av världen faktiskt håller på att enas mot väst.

Det måste krävas en avundsvärd trosvisshet för att år 2025 förmå sig till att se den rådande liberala världsordningen som en modell för framtiden.

Mycket pekar trots allt sedan länge åt ett annat håll.

Men på Hynek Pallas biter inga sådana realiteter. I en lång och tuggig kolumn i Expressen går han till angrepp mot några av oss som tyckt sig ana en spirande mobilisering i ”det globala syd” för att bryta den historia av underordning som det nuvarande världssystemet vilar på.¹ En mobilisering som också ifrågasätter viktiga ideologiska fundament i den liberala västerländska världsbild där vår civilisation tycks ha en speciell historisk uppgift i att sprida och försvara frihet och demokrati.

Att betvivla det – ja att alls använda begreppet ”det globala syd” i samband med detta smygande historiska maktskifte är för Pallas att lägga ut ”dimridåer” och hemfalla till ”kålsuparteorier” som bara gagnar mörka, auktoritära krafter.

Hynek Pallas är just nu långtifrån ensam om den här sortens reflexer. Den senaste tiden har jag med stigande förundran sett hur liberala debattörer och ledarskribenter i en sorts desperata utfall mot tidens vanvett rycker ut och vill tala historien till rätta.

Tja, vad ska man säga.

Hynek Pallas är just nu långtifrån ensam om den här sortens reflexer. Den senaste tiden har jag med stigande förundran sett hur liberala debattörer och ledarskribenter i en sorts desperata utfall mot tidens vanvett rycker ut och vill tala historien till rätta. Alla med samma vantrogna, frustrerade tonfall: Hur kan någon vilja omstörta en ordning som lett till så stora framsteg? Levde vi kanske inte i den bästa av världar?

Nej, vi gjorde kanske aldrig det.

Jag medger villigt att ”det globala syd” är ett bökigt begrepp på flera sätt. Som Magnus Fiskesjö skriver i den text Pallas hänvisar till finns det klara problem med att bunta ihop fattiga utvecklingsländer som Zambia, exempelvis, med stormakter som Kina eller rika oljestater som Saudiarabien. Det bör man heller inte göra där det inte är befogat. Ändå finns skäl att – i brist på bättre – hålla fast vid begreppet eftersom det beskriver den faktiska fördelningen av makt och resurser i dagens värld; det är också en term som används av FN sedan många år tillbaka och får anses vedertagen.

Jag medger villigt att det globala syd är ett bökigt begrepp på flera sätt. Det finns klara problem med att bunta ihop fattiga utvecklingsländer som Zambia med stormakter som Kina. Ändå är det en term som används av FN sedan många år tillbaka och får anses vedertagen.

Men att ”det globala syd” förblir ett användbart begrepp beror till slut ändå främst på att ”det globala nord” – eller vad vi nu väljer att kalla det: västvärlden? de rika industriländerna? – så tydligt visat att den världsordning som säkrar våra privilegier inte är förhandlingsbar, utan tvärtom något vi tänker försvara med näbbar och klor där den utmanas. Den inställningen placerar ofrånkomligt länder som Kina, Zambia och Saudiarabien på samma sida när de efterlyser en mer rättvis världsordning: en som inte genom Bretton Woods-institutionerna och andra finansiella system är riggad till förmån för de västerländska stormakterna och deras allierade, som Sverige.

Man bör självklart inte ha några som helst illusioner om att länder som Förenade Arabemiraten eller Kina skulle stå för någon sorts ädlare värderingar, eller sakna intresse av att utöka sitt inflytande runtom i världen. Och att fattiga länder i Afrika och Latinamerika röstar med Ryssland och Kina i FN kan säkert delvis bortförklaras med att de är ”köpta”, som Magnus Fiskesjö uttrycker det.

Men det kan också förstås som att dessa länder faktiskt ser de ryska och kinesiska stormakterna som allierade i denna globala maktkamp. Så imperier de är, varken Ryssland eller Kina har varit några kolonialmakter. Och deras fåtaliga utländska militärbaser ter sig knappast särskilt skrämmande jämfört med de bortåt tusen som USA och Nato gemensamt förfogar över.

Jag tror Pallas och andra liberala debattörer gör sig själva en stor otjänst om de inte vill försöka förstå detta. I stora delar av den fattiga världen ses BRICS-ländernas mobilisering som något djupt efterlängtat, en omstart i en diskussion som inte gått att föra sedan 1970-talet, när den alliansfria rörelsen lyckades få upp debatten om en ny ekonomisk världsordning på FN:s bord. Under några år trängde de globala rättvisefrågorna långt in i den svenska borgerligheten.

Jag hoppas de kan göra det igen.