Är konsten relevant i klimatkatastrofen?

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Illustration: Blundlund. Läs mer om vårt samarbete här.

Konsten har börjat kännas som shopping. Konstnären Roxy Farhat vill inte göra content medan världen brinner.

Mitt konstnärskap, så som jag känt det, finns inte längre. Den verklighet som jag blev konstnär i existerar inte längre. Den värld jag gjorde konst i, och den person som gjorde den konsten, finns inte längre. Det politiska landskapet har ritats om och med det själva förutsättningarna för skapandet av politisk konst.

I enkätens fem frågor ombads besökarna reflektera kring konstens roll och betydelse för dem, om konst och marknadskrafter, samt hur de ser på de stora nedskärningarna inom kulturen och vad de är villiga att göra för att få behålla den fria kultur vi har. 

Någon skrev att konsten är viktig även när den är tråkig.

När jag arbetade fram enkäten var jag osäker på hur frågorna skulle landa hos besökarna. En del av mig undrade vem som orkar sitta och fylla i en lång, tråkig enkät för hand mitt i en utställning? Men flera kvällar bildades det kö till bordet och människor väntade tålmodigt för att få tillfälle att sätta sig och skriva ner sina tankar. Många delade personliga berättelser och minnen, historier om hur konsten fått dem att växa, bli modigare, våga vara sig själva, gå utanför det invanda och det förväntade. Flera skrev också att konst inte förändrar någonting, att det inte är konstens uppgift, att plakatkonst är tråkigt, eller att film och musik berört dem på ett mycket mer direkt sätt än konst. Någon skrev att konsten är viktig även när den är tråkig (”som den här enkäten”). Många tackade Ana Rab, min receptionist, för möjligheten att få sitta ner och reflektera. Flera skrev att den handlingen i sig är radikal, och att det sått ett frö hos dem som kommer leda till någon form av förändring. Totalt fyllde över 300 personer i enkäten.

Svaren jag fick visade tydligt att människor tycker att konst är väldigt viktigt, många beskrev den som syre, att själva skapandet är en grundläggande del av vår existens. Den kanske inte förändrar världen men den förändrar oss människor. Men det blev också tydligt att de flesta främst var redo att kämpa för fri konst genom att fortsätta precis som vi gör idag. Genom att rösta, betala skatt och fortsätta ta del av konst. Genom att fortsätta göra exakt samma sak i ett system som inte fungerar, och som sviker oss.

Hela det här verket kom ur den molande kris jag befunnit mig i som konstnär, och som människa. Det blev första gången jag i ett verk formulerade det tvivel jag burit på under två års tid. Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig skulle ske när jag läste enkäterna. Kanske hoppades jag på någon form av yttre räddning från den här krisen. Att om människor bara berättade hur viktig konsten är, för dem och för samhället, och hur mycket de är redo att kämpa för att behålla den, så skulle jag känna annorlunda. Att deras svar skulle bevisa för mig att krisen bara är något personligt och inte handlar om något större, något strukturellt. I stället hände det motsatta. 

När det var dags för det avslutande samtalet på Lilith, där jag skulle ta ställning till min framtid som konstnär, hade jag inte pratat med någon på förhand om vad jag skulle säga. Jag hade knappt uttalat det för mig själv. Till slut hörde jag mig själv säga ”jag tror inte på konst längre och jag kan inte fortsätta göra konst om jag inte tror på den”. För mig blev kontrasten mellan människors passionerade och övertygade svar om konstens vikt, och min egen avsaknad av den känslan smärtsamt uppenbar. 

Till slut hörde jag mig själv säga ”jag tror inte på konst längre och jag kan inte fortsätta göra konst om jag inte tror på den”.

Någon skrev: Om du slutar med konst kommer du nog förlora en del av dig själv. 

Vem du än är, du hade så rätt. Bara att uttala orden på Lilith försatte mig i en otrolig sorg, det har känts som att göra slut. Jag har känt ångest, skam, panik, och flera gånger frågat mig vad jag håller på med. Kunde jag inte bara funnit mig i min molande känsla? Kunde jag inte bara varit bekväm, ställt ut ett verk och sen gått hem och låtit saker rulla på? Men nu när jag landat lite vet jag att det inte bara är en sorg över förlusten av mitt konstnärskap. 

Det är också en sorg över en naivitet som gått förlorad. En tid när jag trodde saker gick att förändra även genom de små handlingarna – att ifrågasätta, kritisera, eller synliggöra problematiska strukturer och skapa dålig stämning. Där det räckte med att det blev obekvämt, men där jag själv inte blev för obekväm.

Men framförallt är det en sorg som går långt bortom min personliga karriär. Det här är en sorg över det kollektiva, över att vi nöjer oss med så lite, över att vi i en tid som denna inte reser oss upp och agerar. Att vi, trots allt vi ser ske omkring oss, håller oss lydigt inom de ramar som någon annan satt upp för oss. 

Det här är en sorg över det kollektiva, över att vi nöjer oss med så lite.

I skrivande stund står Los Angeles fortfarande i lågor. Staden där jag studerade konst och formades som konstnär, brinner. Mirakulöst nog är mina vänner där i säkerhet. Flera har evakuerats, några har sett aska dala ner över sina hus och huvuden, andra har sett Hollywood Hills stå i lågor utanför sina fönster. Många av deras vänner har förlorat allt. Konstnärer har förlorat sina hem och med dem sina livsverk.1 Det uppskattas att konst för miljarder gått upp i rök och försäkringsbolag kallar det för en av de största konstförlusterna någonsin.2 Så här ser klimatkatastrofen ut. Vårt enda hem brinner, översvämmas och torkar ut samtidigt. Naturens svar på koldioxidutsläppen tar ingen hänsyn till det vi håller kärt. Fysikens lagar är osentimentala, de bryr sig inte om kulturskatter. 

Klimatförändringarna är inte längre abstrakta svårtolkade siffror, några sjunkande öar i stilla havet eller smältande isar någonstans långt bort. Klimatförändringarna är heller inte en naturkatastrof. De är ett direkt resultat av privata vinstintressen och politiska beslut, beslut som fattas än idag. År 2023 satsade den svenska regeringen 31 miljarder på att göra fossila bränslen billigare.3 I år planeras ytterligare 3,2 miljarder i subventioner och 5,5 miljarder till 2026.4 Trots att 71 procent av svenska folket vill att politikerna ska göra mer för att begränsa klimatförändringarna.5 

Klimatförändringarna är inte en naturkatastrof. De är ett direkt resultat av privata vinstintressen och politiska beslut.

Klimatkrisen och demokratikrisen går hand i hand. Den parlamentariska demokratin av idag vill inte lösa de verkliga problem vi står inför som art, den vill inte längre kollektivets bästa.

Därför behöver vi agera utanför den parlamentariska demokratin. I Återställ Våtmarker arbetar vi med fredliga och störande aktioner som står i proportion till klimatkatastrofen. I december 2024 hölls en stor rättegång i Jönköping där 22 personer från klimatrörelsen stod åtalade för grovt olaga intrång och skadegörelse för att med spadar ha grävt igen diken på en utdikad torvmosse.6 De som åtalades är människor som agerar utifrån några enkla fakta: Torv är ett fossilt material som bildas under tusentals år i våtmarker. I Sverige utdikas våtmarker så torven torrläggs och kan brytas för odling, djurhållning och bränsle, vilket leder till större koldioxidutsläpp än från hela Sveriges inrikesflyg. Att gräva igen dikena är både ett direkt sätt att stoppa torvindustrin och ett sätt att väcka opinion i en helt ignorerad fråga. 

Den här delen av fossilindustrin har länge kunnat arbeta i det dolda. Forskningen studerar torvbrytningen men lyckas inte göra avtryck utanför universiteten. Journalistiken roar sig med mer spektakulära saker än torv. Politikerna sätter bolagens vinster före vårt gemensamma klimat. Konsten fortsätter att undersöka och avbilda. 

I Återställ Våtmarker arbetar vi med fredliga och störande aktioner som står i proportion till klimatkatastrofen.

De enda som var redo att smutsa ner händerna, som helt enkelt grävde igen diken för att drastiskt sänka koldioxidutsläppen, riskerade sex till åtta månaders fängelse för det. Jag skulle vilja citera Johanna Liljegren, en av de åtalade, från hens slutplädering i rätten apropå klimatkatastrofens akuta natur: ”Det är svårt att ta in en ny verklighet innan den påverkar vår vardag, särskilt en som kräver så mycket av oss. Faran blir på riktigt först när vi upplever den. Men på samma sätt blir våra ord sanning när vi agerar som om att de är sanna. När jag säger “akut” kan jag inte samtidigt vänta och sakta in.”

Under 2022 blev jag en del av den här klimatrörelsen. Att bli aktiv i en rörelse som arbetar med fredligt civilt motstånd har gjort mig till en annan människa. Tidigare utmanade jag mig via konsten: jag har stått naken på scen och pratat om övergrepp, jag har gjort verk som lett till hatmejl, jag har vägrat vara bekväm i mitt skapande. Trodde jag. Men jag har aldrig utmanat mig själv som jag gjort i det fredliga civila motståndet. Att skrika i riksdagens plenisal, att sitta på en motorväg, att spreja ned fasaden på Arlanda, de handlingarna har gjort att jag växt som människa. Min syn på samhället och på oss medborgare har förändrats radikalt. Att göra aktioner som väcker debatt, att stå åtalad i rättegång, att sitta i cell, att tillsammans med andra människor kollektivt göra vårt yttersta för att förändra samhället – det har gett mig en annan syn på frihet, makt, kreativitet och vår möjlighet att påverka. Men det har också gjort att jag ser konsten i ett helt annat ljus.

För vad är det egentligen som står på spel i konsten? Vilka risker är vi villiga att ta som konstnärer? Vad är vi villiga att offra för att värna klimatet, utveckla demokratin och skapa ett bättre samhälle tillsammans? Inte nog med att vi inte lyckas skapa något nytt, det vi haft försvinner framför våra ögon, och vi hänger inte med. Vi organiserar oss inte ens tillräckligt för att bekämpa de nedskärningar som hotar vår egen verksamhet, vårt eget levebröd. Vi verkar knappt berörda av hoten mot vårt eget skrå. 

Vilka risker är vi villiga att ta som konstnärer?

Vi är många som har sett konsten som en viktig del i kampen för ett öppet och fritt samhälle. Den kampen anser jag att vi förlorar. Och jag frågar mig: Vad återstår när det jag trott på visar sig vara, om inte verkningslöst, så i alla fall långt ifrån tillräckligt? Vad gör vi när utvecklingen fortfarande går åt helt fel håll? För mig blir det galenskap att fortsätta att göra samma sak. Var är de nya formerna i samtidskonsten? Fortsätter vi bara med våra utställningar, installationer och panelsamtal och hoppas på det bästa? Vi befinner oss i en enorm kris. Vilken roll vill vi konstnärer spela i den? Jag vägrar vara en musikant på Titanic som fortsätter spela medan vattnet stiger.

Konsten har varit det som gjort världen uthärdlig, den har varit mitt vattenhål i en komplett galen samtid, ett sätt att kunna processa världen vi lever i. Nu känns den lika outhärdlig som allt annat. Den känns som shopping, som flygresor, som ett sätt att ha en distanserad relation till samhället. Den känns som att se på när våra rättigheter och vår välfärd tas ifrån oss, som att ha en vag tanke eller känsla av att någon annan kommer att föra kampen åt oss. Att någon annan kommer att rädda oss. Någon annan kommer att ta de stora riskerna och göra det svåra arbetet. Men vem är denna någon annan?

Jag vägrar vara en musikant på Titanic som fortsätter spela medan vattnet stiger.

På den sista frågan i enkäten, om huruvida och på vilket sätt folk var villiga att bekämpa nedskärningarna i kulturen, svarade en person att hen nog mest är en samhällspassagerare. Det var ett så träffande ord. Jag har haft en bild av att vi konstnärer är med och försöker bygga samhället, inte bara avbilda det. Men nu ser jag att jag som konstnär också varit en samhällspassagerare, att jag på min höjd beskrivit vad jag sett passera förbi på färden, utan att kunna styra vart vi är på väg. Jag ser nu att det inte räcker.

Nu ser jag att jag som konstnär varit en samhällspassagerare.

Jag kan inte fortsätta vara den konstnär jag varit. Konsten kan heller inte fortsätta att vara den konst som den varit. Vi svämmar över av bilder och på många sätt blir det här överflödet passiviserande. Att avbilda och bevittna känns lätt som att agera. Men som konstnärer med en politisk vilja räcker det inte längre att bara skapa konst, att positionera sig, vi måste också organiserat försvara allt det som rycks ifrån oss i en rasande fart och delta i att bygga ett nytt hållbart samhälle. Med stor sorg släpper jag taget om den konstnär jag varit, men jag gör det med hopp om att hitta till ett skapande som är radikalt på riktigt. Till en plats där konsten inte nöjer sig med att hålla sig inom institutionens ramar eller samhällets och konstvärldens förväntningar på konst. 

Inom konstvärlden har jag mött några av de mest kreativa och nytänkande människorna, och vi är många som känner att vi står inför allvarliga problem som vi inte kan bemöta med de nuvarande praktikerna. Hur kan politisk konst se ut som på riktigt försöker svara mot den existentiella kris vi befinner oss i? Jag vet inte, men jag hoppas kunna hitta dit. För jag vet att jag inte kan fortsätta tolka, spegla och kritisera, jag måste röra mig bortom det. Allt annat är outhärdligt. 

Med stor sorg släpper jag taget om den konstnär jag varit, men jag gör det med hopp om att hitta till ett skapande som är radikalt på riktigt.

Här följer frågorna ur enkäten som delades ut till deltagarna i performanceverket på Lilith Performance Studio i Malmö under hösten 2024:

Frågor

1. Det sägs ofta att konstens radikala potential ligger i hur den ger oss möjlighet att tänka bortom det nuvarande och föreställa och iscensätta andra, bättre världar. Konsten kan formulera det som vi ännu inte kan föreställa oss innanför de rådande ramarna, med det nuvarande språket. Konsten är ett sätt att utveckla vår fantasi och fantasin är en demokratisk kraft. Vad har konsten fått dig att tänka annorlunda kring? Har du något exempel på när konsten fått dig att tänka utanför samhällets nuvarande ramar? 

2. En konst som vill förändra samhället kan inte nöja sig med fantasier om en ny värld, hur mycket vi än behöver sådana. Vi behöver också agera, handla tillsammans, skapa nya praktiker. Har ett konstverk någonsin berört dig så mycket att det fick dig att förändra ditt liv, dina vanor eller samhället? 

3. Många kritiska och konstnärliga uttryck har idag blivit så etablerade att de är ofarliga, och används i reklam, på produkter och av politiker. Ett exempel är tröjor med Che Guevara-tryck eller produkter med Frida Kahlos konst. En gerillaedare på Kuba och en radikal mexikansk konstnär som båda blivit varor i mainstreamkulturen. Det här problemet beskrevs redan på 1960-talet av situationisterna, en radikal politisk och konstnärlig rörelse verksam främst i Europa mellan 1957-1972. De myntade begreppet recuperation för är när radikala idéer absorberas och kommodifieras av samhället och blir en del av mainstreamkulturen. Genom den här processen förlorar idéerna eller handlingarna sin omvandlande kraft och görs tandlösa. Situationisterna övergav tillslut konsten till förmån för revolutionära handlingar och byggandet av antikapitalistisk teori. De ansåg inte att konsten längre kunde genomföra några förändringar utan att den bara var en del av det rådande systemet. Besitter konsten idag en radikal kraft eller har den bara blivit en del av det nuvarande kapitalistiska systemet? Hur kan konsten verka utanför systemet och fortfarande nå ut? 

4. Konsten ska vara ”fri”, gärna subtil, inte skriva betraktaren på näsan och inte vara plakatkonst. Varför? Varför får konsten inte vara mer direkt och tydlig? 

5. Idag brottas kulturen och konsten med bantade medel samt politiker som vill begränsa den konstnärliga friheten och kräver att kulturen ska vara kommersiellt gångbar på en marknad. Sverigedemokrater har velat förbjuda sagostunder med dragqueens på bibliotek i Trelleborg, fått konst på Sjöbos vårdcentral att tas ned och ville styra kulturens inriktning i Väsby efter en utställning på Väsby konsthall där ett verk beskrev SD som ett främlingsfientligt parti. I Norrköping bantas och omstruktureras nu hela kommunens kulturverksamhet. Stadens kulturchef har sagts upp, kultur- och fritidsförvaltningen har avskaffats, och kulturverksamheterna har blivit en del av det nya Tillväxtkontoret. Biblioteksverksamheten, ungdomskulturen och stadens museer tillhör nu underkontoren Attraktionskraft och Livskvalitet. Symfoniorkestern har krympts med åtta musiker och behöver lägga ned sin verksamhet i skolor efter att ha fått kapade anslag och tips från kommunledningen om att spela mer lönsamma låtar. De här stora förändringarna möttes av ett stort missnöje, vilket kommunstyrelsens ordförande Sophia Jarl (M) bemötte i en debattartikel i Expressen där hon skrev att ”Nu kraftsamlar kultureliten för att ha kvar sina privilegier som i mångt och mycket bekostas nästan fullt ut av skattekollektivet. För mig är det en del av det bortskämda Sverige”. Jarl tjänar själv drygt 78 000 (skattefinansierade) kronor i månaden. Regeringen har tillsatt en utredning där ett svenskt kulturkanon ska tas fram. Det är förstås ett nationalistiskt projekt. I direktiven för utredningen står visserligen att kommittén ska ha ”en dialog med urfolket samerna och de andra nationella minoriteternas organisationer”, men utredningens ordförande Lars Trägårdh har gjort klart att han inte är intresserad av någon dialog med minoriteter: “Jag har ingen gräddfil för vare sig tornedalingar eller bandyälskare”. Hur gör vi bäst motstånd mot de här attackerna på kulturen? Är det en kamp som kan bedrivas inifrån konsten själv eller behöver den drivas utanför? Är du beredd att kämpa för att behålla den fria kultur du tar del av? Om ja, på vilket sätt kan du tänka dig kämpa för den? Om nej, varför inte? Vart går din smärtgräns? 

Har du något du vill lägga till? 

Bild från Roxy Farhats performance på Lilith Performance Studio, 23 november 2024
Bild från aktion med Återställ Våtmarker, Arlanda, 20 november 2024

Fotnoter


  1. Los Angeles Artists Mourn as Their Studios and Artworks Go Up in Smoke, New York Times 250110 https://www.nytimes.com/2025/01/10/arts/design/los-angeles-artists-fire-destroyed.html[]
  2. Konst för miljarder upp i rök – En katastrof Dagens Nyheter 250113, https://www.dn.se/kultur/konst-for-miljarder-upp-i-rok-en-katastrof. One of the Most Impactful Art Losses Ever: Insurers Start to Assess LA Wildfire Damage, ART News, 250110, https://www.artnews.com/art-news/news/greater-los-angeles-wildfires-insurance-art-loss-1234729986[]
  3. Staten betalade 31 miljarder för billigare fossila bränslen 2023, Sveriges Natur, 240118 https://www.sverigesnatur.org/aktuellt/skattelattnader-for-31-miljarder-okar-utslappen[]
  4. Krympt klimatbudget – billigare bensin och flyg, SvD 240919, https://www.svd.se/a/jQLx7A/krympt-klimatbudget-billigare-bensin-och-flyg[]
  5. WWFs Klimatbarometer 2023, WWF, 230420 https://www.wwf.se/pressmeddelande/wwfs-klimatbarometer-2023-okat-tryck-pa-att-politikerna-ska-agera-for-klimatet-och-naturen-sarskilt-utanfor-storstaderna[]
  6. Efter aktion på torvtäkt i Bredaryd – nu inleds rättegång mot 20-tal klimataktivister, SVT Nyheter, 241209, https://www.svt.se/nyheter/lokalt/jonkoping/efter-aktion-pa-torvmosse-i-bredaryd-nu-inleds-rattegang-mot-20-tal-klimataktivister[]
Roxy Farhat
Klimataktivist, konstnär och regissör

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg. Vi vill att våra skribenters texter skall kunna läsas av så många som möjligt.

Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.