Planscherna är tidens tecken. De ska väcka känslor, locka köpare, värva röster. Stefan Arvidsson gräver i arkiven och tolkar politiska planscher från förr.

Det här vykortet heter “Från djupet” och föreställer klasskampen. Det publicerades först i tidningen “Appeal to Reason” 1898.

“Avgrundens folk, galna av sprit och oförrätter, hade slutligen rest sig och törstade efter sina herrars blod. […] Den väldiga strömmen vällde förbi i vredgade rytande vågor. De var druckna av visky från plundrade lager och druckna av hat och blodtörst – män, kvinnor och barn i smuts och trasor, vilda, förvirrade hjärnor med allt gudalikt borta, apor och tigrar, anemiska, lungsiktiga och stora håriga lastdjur, tärda ansikten som vampyrsamhället hade sugit livssaften ur, uppsvällda former, vissnade häxor och dödskallar med patriarkskägg, fördärvade ynglingar och gubbar, djävulska ansikten, förkrympta, förvridna missfoster härjade av sjukdom och kronisk undernäring – livets avfall och utskum, en rasande, skrikande demonisk massa.”

Det är nästan svårt att tro att det är en person, författaren Jack London, som sympatiserar med folkets uppror som målar upp den här bilden. Hans ordval tycks uttrycka vämjelse.

Men London vet att en annan socialist, kompositören Richard Wagner, har rätt när han diktar om slaven att “det barbariska” inte var “hans natur utan hans öde, historiens synd mot hans natur”.

Det finns ingen mening med att låtsas som om de som samhället har vanställt – de som idag hånas som “offerkofftor” – inte är vanställda. När golvet har penetrerats; när “avgrundens folk” har tagit ödet i sin egen knutna hand, då påbörjas helandet för att få det ”gudalika” tillbaka.

Källa: Jack London, Järnhälen, 1954, s. 257f ; Richard Wagner, Gesammelte Schriften und Dichtungen von Richard Wagner, 1887. s. 27.