Maria Fredriksson recenserar en bilderbok om ofrivillig barnlöshet och reflekterar över synen på barnen som ett gåtfullt folkslag.

Visto förlag är ett instegsförlag med hybridmodell och har tidigare gett ut Hinderbarnan: 27 berättelser om att bli förälder genom adoption – Markus Knodt (2016).

Om den här boken: Under fåglarnas vingslag av Maria Holfve och Thais Motta Eriksson säger den senare: “Vi vill förmedla hopp med boken. Äggdonation, IVF, adoption. Det finns många sätt att skaffa barn på.”¹

Under fåglarnas vingslag är en bilderbok om ofrivillig barnlöshet, tillägnad ”alla oss som längtat, sökt och hoppats”. De korta textstyckena är ett slags brev till det framtida barnet.

Interpunktionen och styckesindelningen skapar ett stackato i texten som nog är tänkt som ett lyriskt flöde. Jag är inte en van läsare av lyrik; det är sällan textens rytm är densamma som min och så är fallet även denna gång.

Interpunktionen och styckesindelningen skapar ett stackato i texten som nog är tänkt som ett lyriskt flöde.

Jag läser boken med adoptionskritiska glasögon och även om boken inte avhandlar just adoption så finns adoption med i bakgrunden som alltid när det handlar om barnlöshet och barnlängtan.

Och som så ofta i dessa sammanhang framställs Barnet som tillhörande ett gåtfullt folk som uppstår i barnlängtandes drömmar och fantasier. Barnet är något som växer på träd, ett frö för vinden vars enda syfte och uppgift är att göra föräldrar av barnlängtande vuxna. Barnet uppstår tillsynes ur tomma intet samtidigt som det är en färdig person, någon som man kan skriva brev till.

Bilderna är akvarelligt skira och pastelligt mjuka men alla ögon är stirrande blå, djurs som människors. Det vilar något smått makabert över kontrasten mellan den naivistiska gestaltningen av de vuxna och det realistiskt tecknade Barnet.

Boken inleds med att orden ”Långt innan du föddes fanns du i mina drömmar. Månen såg mina drömmar. Hörde min viskande önskan. Förstod. Så hon lät sina fåglar, de mäktiga små, visa mig vägen.” Den barnlängtande ser hur fåglar kommer bärande med ägg till andra förväntansfulla, bara inte till henne. Barnet gestaltas som ett fullgånget foster som ligger inkapslat i ett slags frö som medelst propellerliknande löv närmar sig för att i nästa stund driva bort. Fröet slog inte rot.

När hoppet nästan är ute tar den barnlängtande ett sista steg och blir då äntligen bönhörd av månen, som verkar vara de barnbringande fåglarnas moder; på det näst sista uppslaget väller en svärm av äggbärande fåglar ut ur Månens mun och på det sista uppslaget föds Barnet av en blekrosa fuchsialiknande blomma ner i längtande händer.

Jag tillhör nog inte målgruppen och har lite svårt för genren; jag kan inte uttala mig om kvaliteten. Jag stänger boken med den numera så välbekanta känslan av att inte kunna uttrycka mina tankar fritt då det finns så mycken skörhet att ta hänsyn till; tankar om hur Barnet ska synas men inte höras såvida det inte mimar sina föräldrars ord om ursprungets betydelselöshet.

Jag stänger boken med den numera så välbekanta känslan av att inte kunna uttrycka mina tankar fritt då det finns så mycken skörhet att ta hänsyn till.

Ve det barn som vågar låta längtan efter vetskap kasta skuggor efter längtan efter barn. Häromdagen läste jag en kommentar skriven av en adopterad och jag tänker låna hennes ord om något som vi är många som erfar – att inte känna till varifrån vi härstammar och att inte heller kunna formulera oss kring detta utan att bli tillrättavisade av dem vars livsval bidragit till vår förlust.

Under fåglarnas vingslag är en bok om ofrivillig barnlöshet.

Men det är också en bok om ofrivillig föräldralöshet.

Om detta är det dock bäst att Barnet tiger stilla.