Efter Jan Myrdal-debatten i Parabol mellan Lasse Diding och Bosse Lindqvist har Expressens kulturredaktör Victor Malm efterlyst en oberoende biografi. Den finns redan, menar Perry Andersson – som själv har skrivit den.

Expressens kulturchef Victor Malm avslutade för en tid sedan en entusiastisk recension av Lasse Didings stridsskrift mot innehållet i Bonniers bok om Jan Myrdal med det följande:

”Efter läsningen är det enda himmelsklara vårt skriande behov av en biografi över Jan Myrdal, skriven av någon som inte var hans barn, lärjunge, syskon eller fiende. Antagligen är denna författare ännu inte född.”¹

En elegant formulering – men också en missuppfattning. För den efterfrågade författaren är faktiskt född. Redan 2008 skrev jag mina första texter om Myrdal i min bok Sinofilerna, vilket genererade recensioner i Expressen och en livlig debatt mellan mig och Lars Gustafsson. Jag har sedan dess ägnat mig åt att skriva en omfattande seriös Myrdalbiografi, med stöd av Myrdal själv, som med viss förtjusning såg mig gräva i hans omfattande privatarkiv.²

Jan Myrdal fruktade att bli bortglömd. Han brukade svepa med handen över bokhyllan hemma i Varberg och sucka över någon författare där att: ”I dag helt bortglömd!” Kanske var det därför han välkomnade mitt arbete, trots att jag tidigare skrivit så kritiskt om hans sinofili. Vi brukade sitta i hans fåtöljer, över öl och wienerbröd, och prata. Ibland gled samtalen över i skabrösa anekdoter om hans ex-fruar, något jag ursprungligen avfärdade som en gammal mans erotiska fantasier. Jag insåg senare att Myrdal på mig prövade material för den självbiografiska Ett andra anstånd (2019). Det var en bok som kom att möta stark kritik för sina kvinnoskildringar, bland annat av dokumentärfilmaren Bosse Lindquist. Boken uppfyllde därmed vad jag misstänker var dess uppgift, nämligen att hålla Jan Myrdal levande efter hans död.

När första boken i min Myrdalbiografi var klar 2021 skickade jag den till Bonniers, som inledningsvis verkade intresserade. Men snart tystnade svaren. I stället fick jag höra på omvägar att förlaget arbetade med en annan bok om Myrdal.

När första boken i min Myrdalbiografi var klar 2021 skickade jag den till Bonniers, som inledningsvis verkade intresserade. Men snart tystnade svaren. I stället fick jag höra på omvägar att förlaget arbetade med en annan bok om Myrdal, baserad på brev som hans syster Kaj Fölster hade i sin ägo. Dessa brev, hävdades det, innehöll sanningen om Jan Myrdal. Men vare sig deras bok eller Didings är – som Malm också förklarar – annat än pamfletter, mot, samt för, Jan Myrdal. Bonniers satsning på De hemliga breven följdes också av ett tio sidor långt bildreportage i DN med titeln Jag var rädd för min pappa. En medieorkestrering som snarare signalerade sensationslystnad än ett seriöst intresse för en sanningssökande skildring av Jan Myrdal. 

Det är ironiskt att Myrdal, en mästare på att manipulera medier, nu blivit föremål för samma typ av journalistik han själv behärskade till fulländning. Myrdal provocerade, skrev lättillgängligt och skapade rubriker. Men han gjorde det nästan alltid med en ideologisk grund. Dagens försök att skildra hans liv saknar denna intellektuella seriositet och fokuserar istället på skandaler och konflikter.

Victor Malm efterlyser alltså en ännu ofödd författare för att skriva en seriös biografi om Jan Myrdal. Men en sådan finns redan, gratis att läsa, publicerad online som Jan Myrdal: en utförlig biografi. Vad som saknas är inte författaren, utan kanske främst förläggare och tidningsredaktörer som vill prioritera litterärt djup framför sensationer.

Kanske är det, som Malm antyder, omöjligt att idag sälja in en biografi som möter de gamla idealen om objektivitet och sanning. Vårt postmoderna landskap premierar snarare det personliga och det snabbsmält provocerande. Om så är fallet är frågan om inte Myrdal redan fått den “biografi” han förtjänar – en produkt av den “journalism” han själv hjälpte till att skapa.