I Barcelonas gotiska kvarter har turismens framfart gjort det allt svårare att leva ett vanligt vardagsliv. Thomas Wedérus har träffat fotojournalisten José Manuel Villanueva, aktuell med en ny fotoutställning om Barri Gòtics sista invånare och tynande kultur.

Plats för intervju: Hotel Hespéria i Barri Gòtic, Barcelona. Drack/åt: Cafe con leche

Det är fullsatt inne på Hotel Hespéria i Barri Gòtic när jag kommer dit för presentationen av den nya utställning som snart ska öppna i hotellets lobby. Fotojournalisten José Manuel Villanueva, som under två år arbetat med sitt projekt ”Los últimos del Gòtico” – de sista i de gotiska kvarteren – berättar om sitt arbete i ett samtal med hotellets chef, Lucía Arroyo Díez.

I fokus för projektet är de få människor som fortfarande betraktar Barri Gòtic som sitt permanenta hem. Genom sina fotografier vill Villanueva synliggöra stadsdelens mänskliga historia och väcka frågor om minne, gemenskap, turism och stadsomvandling. Fotografierna kan läsas som ett slags dokumentation av ett vardagsliv som riskerar att bli osynligt i takt med att stadsdelen förändras, en dokumentation av människor som trängs bort när hyrorna höjs och varje yta kommersialiseras.

De som bor kvar i Barri Gòtic har ingenstans att handla livsmedel eftersom de få matbutikernas priser och utbud riktar sig till tillfälliga besökare. Villanueva brukar ta sin cykel för att handla i något av grannkvarteren. Men det är inte lika lätt för hans äldre grannar som behöver trängas bland turister och som förlorat sina sociala nätverk.

Det är inte bara människorna som trängs undan. Det handlar också om en kultur som försvunnit i takt med att engelskan blivit det dominerande språket, vilket får de boende att känna sig som främlingar i deras eget hemkvarter. Att bo i Barri Gòtic har blivit en motståndshandling, konstaterar Villanueva.

Presentationen på hotellet utgör ett sällsynt undantag. Samtalet är på spanska och övergår ibland till katalanska när någon i publiken ställer frågor. Inte en enda turist i sikte.

Jag och Villanueva stämmer träff ett par dagar senare på kaféet intill hotellet för en intervju. Utställningen har vid det laget öppnat för allmänheten – inte utan viss dramatik.

– Hotellets Instagram svämmades över av negativa kommentarer inför vernissagen. Folk tyckte inte om att ett hotell, som de menade är ansvarigt för att tvinga bort boende i området, skulle hålla en utställning om områdets invånare. Ett av inläggen sade att någon borde ge brandkåren arbete under dagen.

Med tanke på hotbilden bestämde hotellet för att hålla entrédörren låst under vernissagen – besökare fick trycka på en knapp för att bli insläppta. Men i slutändan kunde evenemanget genomföras utan incidenter. Reaktionerna visar dock på att även de som värnar om de boende i Barri Gòtic är splittrade, menar Villanueva.

– Om de bara hade frågat mig så hade jag kunnat berätta att jag själv bor här och att det fanns en tanke bakom att ha utställningen i ett hotell. Det finns inga direkta kulturcenter eller öppna platser för den här typen av initiativ i Barri Gòtic, det är en del av problemet. Det finns inga mötesplatser som inte kostar pengar, ingenstans att göra såna här saker.

– Så att ett hotell, en symbol för kommersialiseringen av stadsdelen, tar över det ansvaret och skapar en plats för en sån här utställning, gratis och öppen för alla, säger något om situationen.

José Manuel Villanueva växte upp i El Born, en annan del av gamla stan, inte långt från Barri Gòtic. När han återvände till Barcelona efter 15 år i New York föll det sig därför naturligt att bosätta sig i de gotiska kvarteren.

– Jag hade nog en romantiserad bild av området. Helt naiv var jag inte förstås, men när jag återvände blev jag besviken över hur allt hade förändrats. Och nuförtiden när jag berättar för andra Barcelonabor att jag bor i Barri Gòtic reagerar de med förvåning, ’Va? Kan man verkligen bo där?’ eller ’Jag skulle aldrig kunna flytta dit’.

– Här händer allt. Man kan på en och samma dag se någon stå och kissa på gatan, någon som sniffar kokain och någon som sprejar graffitti på en husfasad. Det sker droghandel mitt på öppna dagen, och folk blir bestulna på sina mobiler och väskor.

För mig många Barcelonabor är Barri Gòtic och gamla stan områden att undvika – särskilt platserna runt La Rambla, Barcelonas mest kända promenadstråk. Det är områden med högljudda turister, turistfällor, smuts och kriminalitet. Men Villanueva visar med sitt projekt att där också finns verkliga människor, och under ytan en kulturskatt och en historia värd att bevara.

– Det är en väldigt vacker stadsdel egentligen, och det finns mycket man skulle kunna göra för att det ska bli en plats att leva på i stället för bara en kuliss utformad för att besökas och konsumeras.

– När jag är ute och går med min hund stannar turister upp och tar kort på mig. Det är som att till och med en så enkel vardagshandling blir till en konstinstallation här, en performance.

Villanueva nämner flera små, konkreta förändringar som skulle kunna göra vardagen lättare. Barerna, som ibland håller öppet dygnet runt, skulle kunna sätta upp skyltar som uppmanar gästerna att visa hänsyn till grannarna. Saluhallen La Boqueria skulle kunna reservera vissa tider för dem som bor i området. Men det behövs också mötesplatser, hundrastgårdar, sittbänkar och grönområden, platser där människor kan vistas utan att behöva spendera pengar eller trängas med stora turistströmmar.

När La Rambla nu genomgår en omfattande ombyggnation med den uttalade målsättningen att återerövra promenadstråket för invånarna låter det som att en sådan förändring är på väg. Men José Manuel Villanueva låter sig inte imponeras av planerna.

– De breddar gångbanorna, men det är mest bara cement. Inga sittbänkar, ingenting för invånarna. Det kommer se ut som en flygplatsterminal i slutändan, till för att ännu fler turister ska få plats med sina rullväskor.

Det vore lätt att lägga skulden för Barri Gòtics förändring på turisterna och välbärgade utländska expats. Men Villanueva menar att ansvaret är mer komplicerat än så.

– Jag brukar säga att området är som en enda stor affärsverksamhet. En del av det är lagligt, en del är olagligt, och en del sker i gränslandet mellan dem. Vi som bor här är osynliggjorda för att vi har för lite att säga till om, för att Barcelona stad prioriterar fel saker och för att det uppenbarligen finns många som tjänar på att behålla status quo.

– Det här är ingen plats man stannar länge på, det är inte ett ställe man flyttar till för att skaffa familj. Många äldre här går inte ens ut om kvällarna för att de är rädda. Men så behöver det inte vara.

Villanueva är tydlig med att betona att han inte menar att området ska vara bara för personer med rötter i Katalonien eller Spanien. Men han hoppas att det ska bli mer inbjudande så att fler ska vilja bosätta sig där permanent, och att de som väljer att göra det är medvetna om konsekvenserna av sina val.

– Tidigare tänkte jag att expats var roten till all ondska, men inte längre. Fler borde bosätta sig här, oavsett varifrån man kommer eller vad man har för förutsättningar, men man får göra det med ansvar. Fundera över vad som händer om du bara går till engelskspråkiga restauranger och äter dina avokadotoasts och inte bryr dig om att lära dig språket. Fler borde tänka på att ge något tillbaka, att engagera sig i vad som händer i kvarteret och försöka lämna ett bra avtryck.

Att intervjun kommer hamna i en svensk nättidning välkomnar Villanueva. Eftersom många av turisterna i gamla stan är svenskar – en av hans grannlägenheter ägs dessutom av 30 danska familjer som turas om att bo där – är det viktigt att nå ut till de nordiska länderna.

– Jag hoppas att fler ska få upp ögonen för den här sidan av Barri Gòtic. Inte minst i Skandinavien, säger José Manuel Villanueva.