Femtio år har gått sedan Pinochet tog makten i Chile. Tortyr, mord och landsflykt blev vardag. Hans nyliberala experiment kom att exporteras till resten av världen och i Sverige lever vi än idag med konsekvenserna, skriver Mikael Wiehe. 

Den 11 september är det femtio år sedan general Augusto Pinochet tog makten i Chile genom en kupp stödd av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA och det amerikanska kylskåpsföretaget ITT.

Några tycker kanske att det finns viktigare saker att ägna sig åt femtio år senare. Själv menar jag att militärkuppen fortfarande i hög grad har präglat och fortfarande präglar den tid vi lever i.

En av de första saker general Pinochet gjorde efter sitt maktövertagande var att kalla in en grupp unga ekonomer – lärjungar till den då ännu förhållandevis okände Chicagoekonomen Milton Friedman – och låta dem testa hans ekonomiska idéer på Chile.

Idéerna går mycket kortfattat ut på att riva sönder de band som håller människor samman, från fotbollsklubbar, fackföreningar och politiska partier till gemensamt ägda skolor, sjukhus, järnvägar m.m. Försäkringar och sociala skyddsnät ska avlägsnas.

Man strävar helt enkelt efter att slå sönder medmänsklighet, kärlek och solidaritet och tvinga enskilda individer, reducerade till sina ekonomiska intressen, att likt gladiatorer slåss mot varandra på den obegränsade och avreglerade marknadens arena. 

Man kan se det som en klasskamp uppifrån mot de landvinningar som arbetarklassen i delar av den industrialiserade världen kämpade sig till efter andra världskrigets slut. Milton Friedmans “Chicago boys” fick fria händer.

De som satte sig till motvärn tog Pinochet och hans bödlar hand om: 3 000 mördade, 30 000 torterade, hundratusentals drivna i landsflykt. 40 000 bara till Sverige! Sveriges ambassadör i Chile, Harald Edelstam, lyckades, på ett sätt som påminner om Raul Wallenberg i Budapest 1944, slita ett par hundra människor ur dödens käftar. 

Nyliberalismen, som Milton Friedmans ekonomiska teorier kom att döpas till, föddes i fascism, mord, terror och tortyr!

1976 belönades Milton Friedman med Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Sveriges heder räddades av dem som trots hård polisbevakning protesterade, t.o.m. inne på Stockholms konserthus. 

Konservativa politiker betraktade Milton Friedmans ekonomiska politik som framgångsrik. USA:s president Ronald Reagan tog Milton Friedman till rådgivare och lät som en av sina första åtgärder avskeda 11 000 strejkande amerikanska flygledare. Här skulle inga fackföreningar komma och tro att de hade något att säga till om! Storbritanniens Margaret Thatcher var också förtjust.

Egoismen sattes i högsätet. Tydligare kunde kärnan i nyliberalismens budskap  inte formuleras.

En av hennes första åtgärder som premiärminister var att krossa de brittiska gruvarbetarnas fackföreningar och bussa poliser och hundar på de strejkande gruvarbetarnas svältande hustrur och barn. Som hon uttryckte det: “There is no such thing as a society.”

När hennes brutala metoder inte fick det folkliga stöd hon hade hoppats på tog hon till det nationalistiska kortet och gick i krig mot Argentina om Falklandsöarna/Malvinas för att försvara en gammal, unken kolonial dröm. Som någon av hennes svenska beundrare sa efter hennes död: “Hon gjorde det åter tillåtet att vifta med den brittiska flaggan.” Ja, till priset av drygt 900 unga engelska och argentinska pojkars liv!

Vid hennes begravning 2013 bar demonstranterna  plakat: “Iron Lady, rust in peace”. (Järnladyn, rosta i fred.) 

De nyliberala idéerna spred sig naturligtvis också till Sverige. I slutet av 1970-talet bildade Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, nuvarande Svenskt Näringsliv, en hemlig arbetsgrupp under ledning av Sture Eskilsson med uppgift att predika det nyliberala evangeliet.

Många minns fortfarande deras första kampanj “Satsa på dig själv” med ABBA:s Annifrid Lyngstad som främsta affischnamn. Egoismen sattes i högsätet. Tydligare kunde kärnan i nyliberalismens budskap  inte formuleras.

När Carl Bildt blev statsminister 1991 hyllade han nyliberalismen som “den enda vägen”. När han efter den borgerliga valsegern 2006 blev utrikesminister under Fredrik Reinfeldt lät han sig intervjuas i Dagens Nyheter. Där uttryckte han sin beundran för och glädje över att då och då få samtala med Henry Kissinger och ta del av hans erfarenheter.

Henry Kissinger som var mannen bakom kuppen i Chile och andra kupper i Latinamerika och världen! Mannen som inte vågade åka till Margaret Thatchers begravning av rädsla för att gripas för brott mot mänskligheten så som hände Augusto Pinochet när han 1998 besökte London! 

Sverige är det land i Europa som har gått längst när det gäller nyliberala “reformer”. Tar man utvecklingen inom t.ex. skola, vård, post och tågtrafik ser man tydligt inflytandet från Milton Friedman. Och politiker som Kristdemokraternas Ebba Busch, moderaternas förre partisekreterare Sofia Arkelsten, och Centerpartiets dåvarande ledare Annie Lööf, har alla uttryckt sin beundran för Margaret Thatcher. 

När biljettpriserna i Santiagos tunnelbana höjdes med 30 pesos hösten 2019, ledde det till miljonhövdade demonstrationer. “Det är inte de 30 pesona, det är de 30 åren (underförstått av nyliberal politik)”. Demonstrationerna ledde fram till valet av en ny president. Gabriel Boric, och en folkomröstning om en ny författning som vänstern förlorade mot Pinochethögern. Kampen om författningen är dock långt ifrån över.  

Uniformerade högerextremister marscherar på gatorna i Europas städer och sitter i parlamenten i Europas länder.

Efter det ekonomiska haveriet i Europa 2008, pandemin och storföretagens flytt till Asien är arvet efter kuppen i Chile för femtio år sedan i högsta grad levande! Högerextremismen växer sig starkare i Sverige, Europa och världen.

Uniformerade högerextremister marscherar på gatorna i Europas städer och sitter i parlamenten i Europas länder. Jag fruktar att nyliberalismen kommer att sluta som den började – i fascism, mord, terror och tortyr.