I Fred i Ukraina hävdar Jacques Baud att Europa gång på gång har missat möjligheten till fred i Ukraina genom att prioritera konfrontation framför diplomati. Enligt Baud riskerar de europeiska ledarnas bristande förståelse för motparten att förlänga ett krig där ukrainarna betalar det högsta priset. Lowe Forsman har läst den.

Hur många gånger har Europa slarvat bort, eller till och med saboterat möjligheten till fred i Ukraina? Alldeles för många gånger. Det menar Jacques Baud i Fred i Ukraina, som utkommit på Karneval förlag i översättning av Stefan Lindgren.

Författaren har en bakgrund som schweizisk arméöverste och Natorådgivare. Han har bland annat arbetat med uppbyggnaden av Ukrainas väpnade styrkor och är numera baserad i Bryssel som konsult inom underrättelse- och säkerhetsfrågor. I november 2025 belades Baud med sanktioner från EU, däribland frysta ekonomiska tillgångar och reseförbud, anklagad för att sprida “rysk propaganda” och “konspirationsteorier”. Under två månader kunde han inte köpa enkla livsnödvändigheter, tills EU i februari 2026 av humanitära skäl lättade på sanktionerna. Han fick då lov att använda ett bankkonto för att klara sina grundläggande livsbehov. Baud har i en rad böcker gjort sig känd för att gå rejält på tvärs med konventionellt västerländskt tänkande. Fred i Ukraina är inget undantag.

Europa har varje gång man ställts inför valet mellan en diplomatisk eller krigisk väg valt att rycka undan mattan för en möjlig fred i Ukraina.

Bokens centrala tes är att Europa, varje gång man ställts inför valet mellan en diplomatisk eller krigisk väg, valt att rycka undan mattan för en möjlig fred i Ukraina. Därtill menar författaren att våra ledare ständigt missförstår den ryska strategin samt underskattar sin motståndares uthållighet. Det är en sylvass kritik mot bristen på strategiskt tänkande i det kollektiva Europa, med Frankrike, Storbritannien och Tyskland i spetsen. Baud anser att européerna praktiskt taget lurat in ukrainarna i ett hörn genom att lova dem mer än vad som går att ge. Ukraina är därför fast i ett krig mot ett övermäktigt Ryssland. EU satsar mångmiljardlån på ett krig som enligt Baud kommer att sluta i en svidande ukrainsk förlust. Boken skildrar flera strategiska misstag från främst europeisk men också amerikansk sida, till viss del också sådana som skedde före och i samband med Krimkrisen 2014.

Europa påstår att Ryssland misslyckas i det nu pågående kriget med hänvisning till att framryckningarna på marken stundtals går trögt. Den ryska strategin handlar dock enligt Baud inte i första hand om territorium, utan om att förstöra Ukrainas militära potential, vilket förklarar varför de ryska framgångarna på marken sker långsamt.

I november 2025 belades Baud med sanktioner från EU, däribland frysta ekonomiska tillgångar och reseförbud, anklagad för att sprida rysk propaganda. Under två månader kunde han inte köpa enkla livsnödvändigheter.

Här kommer begreppen “demilitarisering” och “avnazifiering” in i bilden – Rysslands operativa mål enligt president Putin. Dessa tjänar i sin tur två strategiska mål. Det strategiska målet med demilitarisering är att eliminera det militära hotet från Ukraina så att landet aldrig kan gå med i Nato. Baud förklarar att avnazifiering tjänar det strategiska målet att skydda den ryska befolkningen i Ukraina från diskriminerande lagar, däribland Lagen om Ukrainas Ursprungsbefolkningar från 2021, som inte ger etniska ryssar samma rättigheter som ukrainare.

Redan första dygnet efter invasionen den 24 februari 2022 nådde Ryssland Kievs stadsgränser. Baud menar att den militära styrkan var alldeles för liten för att inta staden. Syftet var snarare att binda upp ukrainska styrkor avsedda för strider i Donbass, och att få Kiev till förhandlingsbordet, vilket lyckades. Ukrainas president Zelenskyj ville förhandla, även om EU redan den 27 februari lockade honom att fortsätta kriget genom att erbjuda vapen till ett värde av 450 miljoner euro. Förhandlingarna landade trots det i ett avtal i Istanbul i mars 2022.

Avtalet i Istanbul i mars 2022 uppfyllde enligt författaren Rysslands båda strategiska mål fast med diplomatiska medel. Ryssland och Ukraina var i princip överens om ett färdigt avtal. Det innefattade:
– garantier om att Ukraina skulle stå utanför Nato
– en särskild status för Donbass-regionerna Donetsk och Luhansk inom Ukrainas gränser
– förbud mot utplacering av utländska trupper på ukrainskt territorium
– försvarsgarantier för Ukraina från en rad länder
– planer för en ukrainsk väg in i EU

Boris Johnson meddelade Zelensky den 9 april 2022 att han inte var beredd att stötta ett avtal mellan Ukraina och Ryssland. EU och Storbritannien hotade med att dra in militärt stöd om ett avtal tecknades.

Storbritanniens premiärminister Boris Johnson meddelade den 9 april Zelenskyj att han inte var beredd att stötta ett avtal mellan Ukraina och Ryssland. EU och Storbritannien hotade med att dra in militärt stöd om ett avtal tecknades. Johnsons och västvärldens inblandning i att stoppa Istanbulavtalet bekräftas bland annat av David Arachamia, den ukrainska delegationens ledare för förhandlingarna i Istanbul, och tidningen Ukrainska Pravda. Det kollektiva väst såg en öppning att fortsätta kriget eftersom Ryssland inte verkade övermäktigt. Detta var, förklarar Baud, en felkalkyl som kostade Ukraina Donbass. Zelenskyj följde Johnsons uppmaning om att inte teckna ett fredsavtal. Därefter fortsatte kriget med löftet från väst att hjälpa Ukraina “så länge det behövs”.

Redan i augusti samma år ryckte Johnson ut igen och uppmanade Zelenskyj att inte förhandla efter att Turkiet återigen erbjudit sig att medla. Ryssland övergick till att försöka uppnå sina strategiska mål med militära medel. Operativt innebar detta att Moskva nu riktade in sig på att förstöra Ukrainas militära potential med våld. För att skydda den ryska befolkningen i Ukraina skulle numera Donbass i öster införlivas med Ryssland. Detta kom snart också att gälla Cherson och Zaporizjzja i söder.

I juni 2022 hade Ryssland förstört Ukrainas sovjetiska vapenarsenal. Att kriget ändå fortsatt beror enligt Baud på västerländska vapenleveranser. Ju längre kriget fortsätter, desto mer territorium kommer Ukraina förlora, tror Baud. Detta eftersom Ryssland, som lutar sig mot sin långsiktiga personella och militära överlägsenhet, går långsamt men metodiskt fram i en utnötningsstrategi, samtidigt som man anser att den egna förhandlingspositionen stärks allteftersom Ukraina försvagas. Europa å andra sidan missförstår det ryska strategiska tänkandet. Européerna har därtill svårt att förklara sin egen strategi. Som författaren själv uttrycker det: “de börjar långsamt inse att det inte kommer att bli någon ukrainsk “seger” och söker istället efter ett ryskt “nederlag”. Eftersom de inte kan definiera dessa båda begrepp exakt har de inget tydligt mål och följaktligen ingen strategi för att uppnå det”.

I juni 2022 hade Ryssland förstört Ukrainas sovjetiska vapenarsenal. Att kriget ändå fortsatt beror enligt Baud på västerländska vapenleveranser.

Rysslands diplomatiska försök den 15 december 2021 speglar enligt Baud det ryska strategiska målet om att Ukraina ska stå utanför Nato (ukrainsk neutralitet). Ryssland presenterade två förslag på avtalstexter om en ny säkerhetsordning i Europa, riktade till USA och Nato. Ömsesidiga säkerhetsgarantier och ukrainsk neutralitet var viktiga punkter. Moskva förordade en återgång till grundakten för förbindelserna mellan Ryssland och Nato från 1997, vilken gör gällande att de euroatlantiska relationerna ska bygga på principen om odelbar säkerhet. Med andra ord, stater ska inte öka sin egen säkerhet på andras bekostnad. Europas Natoländer och USA vägrade att ens betrakta förslagen som en utgångspunkt för vidare förhandlingar.

Baud menar att Rysslands andra strategiska mål, försvaret av den ryska minoritetens rättigheter i Ukraina, kom till uttryck i de diplomatiska ansträngningarna kring avtalet Minsk 2. Grundpelarna i avtalet, undertecknat i februari 2015 av Kiev och företrädare för de självutropade folkrepublikerna Donetsk och Luhansk, handlade om att dessa områden skulle förbli inom Ukraina men med en autonom status som garanti för dess kulturella särställning. Kiev skulle återuppta utbetalning av pensioner och sociala förmåner till Donbass. Tyskland och Frankrike stod som garanter för Kievs åtaganden.

Zelenskyj, den förre franske presidenten François Hollande och Tysklands förra förbundskansler Angela Merkel har senare berättat om att Tyskland och Frankrike underlåtit att implementera Minskavtalet, och att avsikten snarare var att köpa tid åt Kiev att rusta militärt. Enligt avtalstexten i Minsk 2 skulle Ukraina få tillbaka kontrollen över Donbass territorium efter att konstitutionella reformer påbörjats. Att vända på ordningen blev enligt Baud européernas och Kievs förevändning att aldrig ens påbörja dessa reformer.

När USA försökt väcka liv i förhandlingar mellan Ryssland och Ukraina har Europa presenterat orealistiska fredsplaner inte framstå som akterseglat. I slutet av 2025 utformade USA en 28-punktsplan för fred. Frankrike, Tyskland och Storbritannien kontrade med en egen reviderad version av samma 28 punkter.

Vidare beskriver Baud hur Europa saknar verkliga diplomatiska ambitioner. I stället för att sondera med Moskva för att initiera verkliga fredsförhandlingar föredrar man att presentera kravlistor på Ryssland, som fredstoppmötet i Bürgenstock, juni 2024. Amerikanerna framstår som mer pragmatiska. När USA gått före och försökt väcka liv i förhandlingar har Europa å sin sida presenterat orealistiska fredsplaner för att, som Baud beskriver det, inte framstå som akterseglat. I slutet av 2025 utformade USA en 28-punktsplan för fred. Frankrike, Tyskland och Storbritannien kontrade med en egen reviderad version av samma 28 punkter, vilka minskades i omgångar. Viktiga skillnader mellan de amerikanska och europeiska förslagen var att det europeiska inte uttryckligen uteslöt ukrainskt medlemskap i Nato. Det europeiska förslaget satte taket för antalet ukrainska soldater till 800 000 man i fredstid. Motsvarande siffror i det amerikanska förslaget var 600 000 soldater, vilket i sig skulle innebära att Ukraina disponerade Europas största armé.

Vad anser då Baud om Rysslands diplomatiska ambitioner under det nu pågående kriget och hur förklarar han Moskvas återkommande ovilja att gå med på en vapenvila? Här kan det låta som att författaren lägger hela ansvaret för fred på Ukraina och väst. Baud utgår som alltid från de ryska strategiska målen och menar att Ryssland redan förgäves har försökt att förverkliga dessa genom tidigare nämnda exempel på förhandlingslösningar. Moskva anser således att västvärlden och Ukraina hittills använt förhandlingar som ett sätt att köpa tid för att rusta militärt. De ryska strategiska målen måste därmed säkras innan förhandlingar kan börja. Därför kräver Putin att Ukraina officiellt överger målet om Natomedlemskap, samt drar sig tillbaka från Donetsk, Luhansk, Cherson och Zaporizjzja som ett första steg. Sedan kan man börja förhandla om ett fredsavtal. Baud menar att det enligt Ryssland är “uteslutet att överlämna ryska befolkningsgrupper till Ukraina när det är känt att deras rättigheter inte kommer att tillgodoses på ett rättvist sätt”.

Europa börjar långsamt inse att det inte kommer att bli någon ukrainsk seger och söker istället efter ett ryskt nederlag.

Det går med lätthet att kritisera boken för att inte presentera en balanserad analys av alla sidors perspektiv i Ukrainafrågan. Fokus ligger på att lyfta fram Ukrainas och västvärldens klandervärda ageranden snarare än Rysslands. Här hade författaren troligen tjänat på att framstå som mindre selektiv. Baud själv menar att hans syfte inte är att peka på vem som är ond eller god. Som han själv formulerar det: “Idén är att fred, vare sig vi gillar det eller ej, måste bygga på förslag som tar hänsyn till de båda huvudaktörernas respektive uppfattningar”. Här hade han möjligen tjänat på att förekomma frågan huruvida han ägnar båda sidor samma uppmärksamhet. Bauds professionella meriter och sakkunskap ska dock inte förringas.

Källmaterialet består till allra största del av öppna källor, officiella dokument och journalistiskt material producerat i västvärlden och Ukraina. Man måste inte köpa alla Bauds resonemang för att konstatera att det rör sig om ett gediget och relevant material. Boken kan mycket väl betraktas som en värdefull motvikt till de mycket snäva perspektiven på Ukraina som dominerar medieutrymmet i vår del av världen.

Man måste inte köpa alla Bauds resonemang för att konstatera att det rör sig om ett gediget och relevant material. Boken kan mycket väl betraktas som en värdefull motvikt till de mycket snäva perspektiven på Ukraina som dominerar medieutrymmet i vår del av världen.

Som läsare kan man notera att Baud aldrig uttryckligen slår fast att den ryska invasionen är olaglig eller i strid med FN-stadgan. Men genom att fokusera på vad han inte säger riskerar man att missa det viktiga i det han faktiskt säger. Man kan instämma i att han har en poäng vad gäller principen om odelbar säkerhet, alltså att Nato genom att flytta militär infrastruktur närmare Ryssland stärkt sin egen säkerhet på ryssarnas bekostnad, utan att för den skull dra slutsatsen att invasionen av Ukraina var laglig.

Författaren ger flera argument för varför Ukraina kan anses ha försummat sin egen befolknings säkerhet i samband Kievs intensifierade beskjutning av Donbass i februari 2022, före Rysslands ingripande. Baud talar om principen “responsibility to protect” (R2P), och möjligheten för en extern part att ingripa när en stat, i frånvaro av hjälp från världssamfundet, inte förmår att skydda sin egen befolkning. Han nämner dock inte att den externa partens ingripande är beroende av ett mandat från FN:s säkerhetsråd. Resonemanget kring R2P är långt ifrån avgörande för Bauds övergripande argumentation, men att ens antyda att Rysslands invasion skulle kunna ha något med internationell rätt att göra riskerar att leda till att diskussionen om sakfrågan ersätts av anklagelser om rysk propaganda.

Utan att lyfta fram något specifikt ryskt uttalande där Moskva åberopar R2P konstaterar Baud följande: “Vissa kommer att säga att R2P bara var en förevändning för Ryssland. Det är möjligt, men vi gjorde allt vi kunde för att ge dem den”. I denna formulering ryms en av författarens verkligt viktiga slutsatser. Baud lyfter fram belägg som han menar tyder på att USA:s nationella säkerhetsrådgivare Jake Sullivan, och president Joe Biden, var väl medvetna om att Ukraina planerade en intensifierad beskjutning av Donbass dagarna före invasionen, och att amerikanerna kände till vad det ryska svaret skulle bli.

Baud ägnar ett visst utrymme i boken åt att diskutera hur EU straffat honom med sanktioner. Inom EU är sanktioner en del av den gemensamma utrikespolitiken. De kan därför beslutas med stöd av EU-rätten. Sanktionerna mot Baud är alltså inte beslutade av en domstol. Därför menar Baud att EU beter sig som att politiken står över lagen, vilket är motsatsen till hur en rättsstat ska fungera. Detta ger styrka åt en annan tes som författaren ägnar ett mindre utrymme åt, nämligen att Europas geopolitiska förfall går hand i hand med dess moraliska regression.

Sanktionerna mot Baud är alltså inte beslutade av en domstol. Därför menar Baud att EU beter sig som att politiken står över lagen, vilket är motsatsen till hur en rättsstat ska fungera.

Europas politik gentemot Ukraina drivs enligt Baud av önsketänkande och narrativ såsom att mer vapen till Ukraina kommer leda till en rysk förlust, istället för av realism. Här jämför han kalla krigets ledare i Europa med våra nutida ledare: “Om vi vill bekämpa Ryssland, låt oss göra det med våra värderingar, vilket vi gjorde mot Sovjetunionen under kalla kriget. Det som gjorde att vi kunde segra då var inte ett ”narrativ”, utan den enkla verkligheten, som vi inte behövde skydda med censur. Diplomati var vårt sätt att visa vår önskan om öppenhet”.

Med Fred i Ukraina bidrar Jacques Baud till att föra fram viktiga kritiska perspektiv på västvärldens och särskilt Europas vägval i Ukrainafrågan. Han varnar för att våra ledares oförmåga att förstå sin motståndare kan fortsätta att leda till ett utdraget krig, för vilket ukrainarna betalar det högsta priset, med liv och territorium. Det tydligt västkritiska perspektivet kan verka ensidigt, men boken som helhet lyckas på allvar väcka frågan om inte Europa drivs mer av en vilja att se ett ryskt krigsnederlag än av en vilja att göra gott för Ukraina. Det råder ingen tvekan om att Bauds argumentation, som ibland bygger på att dra resonemang till sin spets, kommer att provocera vissa läsare. Något som kanske borde provocera betydligt mer i sammanhanget är att författaren har straffats för att ha använt sin yttrandefrihet. Har sanktioner blivit EU:s vapen mot oliktänkande?