Planscherna är tidens tecken. De ska väcka känslor, locka köpare, värva röster. Stefan Arvidsson gräver i arkiven och tolkar politiska planscher från förr.

Första maj är vad påskdagen är för kristna och eid al-fitr för muslimer: en glädjens högtid. För inte så länge sedan var dagen vigd åt stora idéer och världsomfattande solidaritet.

Den här bilden från först maj i Österrike 1903 är målad i stilen socialistisk jugend. Numera förknippar man nog inte jugend, denna naturimiterande, organiska stil, med socialistisk kamp. Istället associerar vi den med Paris, med bensprattlande unga damer på affischer av Toulouse-Lautrec.

Men faktiskt var en av orsakerna till jugendstilens popularitet runt förra sekelskiftet den revolutionära socialisten William Morris konstnärskap. Om Morris visste vad han var känd för idag, och hur folk profiterar på hans genialitet, skulle han gråta blod. För honom, liksom för många av hans kollaboratörer, beundrare, och ja, väl, epigoner, var naturen en inspirationskälla och inte som hos mer jordnära, måhända, socialister ett djävla hinder.

Men även för en hantverksälskande person som Morris innebar förstår naturen visst motstånd – och även om jugend (franska art nouveau) ville låna och imitera naturens organiska former så behöver förstås saker och ting bearbetas: det vackra typsnittet på målaren Otto Friedrichs flygblad ser ut som om det är utskuret i träd. Smeden, en romantisk pars pro toto för industriarbetare, har i bilden fått sällskap av fredens budbärare. I bakgrunden vakar Pallas Athena, den kloka gudinnan, personifieringen av fronesis.

Källa: Austria-Forum.