Ève Guerras debutroman Repatriering handlar om Annabella, som växer upp med sin europeiske far i Kongo. Efter att ha misshandlat hennes kongolesiske mor börjar han utnyttja andra flickor och kvinnor. Ändå står hon vid hans sida. Ulla Alfredsson har läst.

Eve Guerras debutroman Repatriering är en hjärtskärande skildring av hur ett barn håller på att gå sönder av motstridiga känslor. Annabella, bokens berättarjag, slits mellan kärleken till och avståndstagande från sin kvinnomisshandlande och alkoholmissbrukande pappa och saknaden efter sin frånvarande mamma. Pappan är en vit europé och mamman en svart flicka från Kongo Brazzaville, där fadern arbetar som reparatör i skogsbolag. Därmed får Annabellas familjehistoria en nykolonial inramning och förstärker hennes bundenhet till fadern tack vare den makt han äger som vit man i en före detta fransk koloni.

Den såriga historien berättas med ett febrilt och korthugget språk som lyckas ge en trovärdig bild av Annabellas upprivna och kaotiska känsloliv.

Annabella växer upp i Kongo Brazzaville, Gabon och Kamerun. Fadern, Giovanni, är från början murare och kommer från en fattig fransk italiensk släkt. Han lämnade tidigt sitt hem efter att ha råkat i slagsmål med sin far när han försökte skydda sin mor och systrar mot faderns raseriutbrott. I Afrika arbetar han som mekaniker för olika skogsbolag och han reser runt i tidigare franska kolonier. Jämfört med lokalbefolkningen är hans tillvaro oerhört priviligierad med (åtminstone periodvis) kock, trädgårdsmästare och chaufför men samtidigt långt ifrån det luxuösa liv som ministrar, ambassadpersonal och företagsledare lever. I Afrika återskapar han sin egen fars våldsamma beteende mot mamman med raseriutbrott mot och misshandel av de inhemska unga kvinnor han själv har förhållanden med.

Annabellas mamma förblir namnlös romanen igenom. Giovanni har, som han uttrycker det vid ett upprört tillfälle, hittat henne barfota vid vägrenen. ”jag tvättade dig, räddade dig ur fattigdomen, du fick tvätta ditt lusiga hår här, din smutsiga rumpa och din stinkande mun; jag gav pengar till din familj, till dina bröder, dina systrar, din farbror.” Mamman är 16 år när Annabella föds.
När Annabella är sju år lämnar mamman familjen efter att pappan slagit henne medvetslös. Annabella väljer att stanna hos pappan. Hon säger själv att hon dras till hans makt.

Vita, västerländska män, som utnyttjar svarta, fattiga flickkvinnor i de afrikanska länderna är på intet vis något ovanligt. Det är en del av det koloniala förtryckets mekanismer och den vuxna Annabella är medveten om att det är en anledning till att europeiska män kommer till Afrika.

Vita, västerländska män, som utnyttjar svarta, fattiga flickkvinnor i de koloniala och nykoloniala afrikanska länderna är på intet vis något ovanligt. Det är en del av det koloniala förtryckets mekanismer och den vuxna Annabella är medveten om att det är en anledning till att europeiska män kommer till Afrika. De vill ”leva ut sina perversioner, allt yngre kvinnor i famnen”. Men samtidigt hittar Annabella både som vuxen och tonåring försvar för faderns utnyttjande av de många unga flickor han har kortare eller längre relationer med sedan mamman lämnat dem. Framför allt menar hon att det är alkoholen som triggar igång våldshandlingar mot kvinnorna och att detta i sin tur är anledningen till att de lämnar honom. Hon klamrar sig fast vid det av faderns ansikten som utstrålar kärlek till henne och försöker bortförklara raseriet han visar sina flickvänner.

Det är inte bara Annabellas inre som är förvirrat utan hennes och pappans yttre liv är kaotiskt med flytt till olika arbetsplatser och länder. Kongo Brazzaville måste de lämna 1998 på grund av inbördeskriget. De kommer till Gabon, till ett område som är präglat av den miljöfarliga brytningen av mangan. Flera olyckor sker i gruvan, arbetare strejkar och till slut upphör gruvdriften. Grannarna klagar över att det inte längre går att ”hitta kattmat i butiken” och samhället avfolkas.

Överallt dit hon och fadern kommer känner Annabella sig utanför och klamrar sig fast vid fadern. Hon står ”på sin fars sida mot alla andra, mer än någon annan.” När hon är 21 år, och alla kvinnor lämnat honom, beslutar hon sig för att nu ska hon ta hand om pappan för resten av livet, hon ska bli den som aldrig sviker honom. Han och litteraturen ska bli hennes livsuppgift. Det fungerar ända tills att hon får reda på att hennes mamma, som pappan sagt vara död, lever. Då brister allting för Annabella igen, hon lämnar pappan och flyttar till Lyon i Frankrike och börjar studera litteratur. Hon säger till alla att hennes pappa är död.

Hon ser sin pappas missbruk av kvinnor men också hur han älskat och tagit hand om henne själv. Ett dilemma som kan vara svårt nog i sig men som blir nästan oöverstigligt i ett kolonialt sammanhang.

Romanen börjar med att Annabella nås av budet att hennes pappa verkligen dött. Han har omkommit i en arbetsplatsolycka i Kamerun, där han arbetade för ett skogsavverkningsföretag. Hennes första reaktion är att det är hennes fel; det är hon som tagit livet av sin pappa.

Annabella har inga pengar så nu börjar kampen att få hem pappans kropp, att repatriera honom. Det visar sig vara svårt eftersom hon inte har några pengar och bolaget han jobbat för är genomkorrupt.

Annabellas livshistoria kan läsas ut av de fragmentariska minnesbilder som dyker upp i samband med i samband med hennes sorgebearbetning. Det är ett skickligt romanbygge där berättelsens intensitet förhöjs av författarjagets sorg. Hon ser sin pappas missbruk av kvinnor men också hur han älskat och tagit hand om henne själv. Ett dilemma som kan vara svårt nog i sig men som blir nästan oöverstigligt i ett kolonialt sammanhang. Faderns utnyttjande av svarta flickor sker i ett samhälle där europeiska gruvbolag håller på med rovdrift. Tillräckliga säkerhetsanordningar saknas med allvarliga olyckor och miljöförstöring som följd: ”Vi inte fick äta frukten av träden eftersom jorden var full av mangan och de som bodde där satte ungar utan armar till världen.” Skogen skövlas av korrupta skogsföretag som det, där pappan var anställd, när han dog.

Under hela Annabellas kaotiska uppväxt har fadern funnits där hela tiden, han har älskat henne och hon har älskat honom. Samtidigt har hon sett vem han är och vad han gjort mot andra kvinnor. Hon själv är en produkt av två motsatta världar, både av exploatörens och av den som utnyttjats.

Under hela Annabellas kaotiska uppväxt har fadern funnits där hela tiden, han har älskat henne och hon har älskat honom. Samtidigt har hon sett vem han är och vad han gjort mot andra kvinnor.

Repatriering hade kunnat bli fullständig outhärdlig att läsa om historien inte hade berättats med en hel del humor. Annabellas blick på omvärlden är knivskarp och företeelser och personer beskrivs med några få dräpande rader. Hela den absurda kamp hon tvingas föra mot byråkrati och korruption för att få hem sin fars döda kropp ger berättelsen en ton av svart skröna. Hon lyckas med repatrieringen och övertygar också läsaren om att hon är tillräckligt stark för att kunna leva vidare med sina kaotiska minnen och sitt motstridiga inre.

Hela romanen utspelar sig mot en bakgrund av mammans frånvaro. För mig blir den kanske viktigaste frågan: Hur kommer hennes liv att utveckla sig när hennes förtryckande make återbördats till hemlandet?