Vad innebär egentligen grismetaforen? Horace Engdahl menar att han identifierar sig med grisen i sin boktitel. Men får grisen vara annat än metafor? Pelle Strindlund läser Engdahl utifrån ett djurrättsperspektiv och blir inte övertygad.

År 2016 utgav akademiledamoten Horace Engdahl boken Den sista grisen, en samling livsfilosofiska reflektioner i kortform. Vid tiden för publiceringen var det författarens hemlighet vad titeln syftade på men i den fem år senare utkomna boken Op. 101 blir gåtan löst. Tevejournalisten Malou von Sivers förde titelns innebörd på tal när hon 2016 intervjuade Horace Engdahl, men han var ovillig att röja dess mening.¹ Engdahl identifierar sig med grisen som den antike författaren Plutarchos gör till huvudperson i dialogen Gryllos.

Plutarchos tar fasta på en episod i den grekiske diktaren Homeros verk Odysséen. Under sin irrfärd över Medelhavet når Odysseus skepp trollkvinnan Kirkes ö; lömskt bjuder hon några av besättningsmännen på en häxdryck som förvandlar dem till grisar. I Homeros ursprungliga berättelse förmår Odysseus Kirke att återställa matroserna till mänsklig form.

Är grisens existens att föredra framför vår? Är livet bäst som djur eller människa? Horace Engdahl påtalar att dessa frågor inte bara sysselsatte Plutarchos utan även Jonathan Swift, som i sin satiriska roman.

Men i Plutarchos version betraktar en av männen, Gryllos, artbytet som en välsignelse snarare än förbannelse. Han vill förbli i sitt djuriska tillstånd och i en dialog med Odysseus hävdar han att grisens liv är bättre än människas: Djuren står moraliskt sett över människan – de uppvisar större mod och måttfullhet – men lever dessutom mer behagliga liv. Gryllos avfärdar Odysseus mänskliga njutningar, att låta sig omslutas av eleganta kappor och fina tyger, som underlägsna svinens leromhöljda middagslur: ”ingenting kan vara ljuvligare än att mätt och belåten få lägga sig väl till rätta i djup, mjuk gyttja och ligga där och dåsa”.²

Att djuren är mer måttfulla än människan märks i deras födoval, hävdar Gryllos i en originell argumentation. De äter inte allt de kommer över utan varje art håller sig till sin egen föda. Lejonen måste då och då ta en medlem av hjortflocken, men rovdjuren går inte så långt att de även äter upp hjortarnas mat utan låter dessa ha gräset för sig själva.

Men människan leds i sina njutningar av sin glupskhet på avvägar till allt ätligt och prövar och provsmakar allting, som om hon ännu inte har förstått vad som är gagneligt för henne, och har på så sätt blivit den enda av alla varelser som är allätare.

Kött har kommit att bli synonymt med folklighet. När Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman vill korrigera bilden av sig själv som en dödsallvarlig politisk moralist anför han bland annat sitt köttätande: Jag är en vanlig kille från södra Stockholm som håller på Hammarby i fotboll, gillar att dricka öl, äta wienerschnitzel och dra ett skämt.

För det första är det inte på grund av brist eller rådvillhet som människan äter kött, hon som vid alla årstider kan skörda och ta till vara och plocka alla olika slags grödor i sådan mängd att hon nästan blir uttröttad. Men av lyxbegär och leda vid de nödvändiga livsmedlen går människan över till onödiga födoämnen, som är orena genom att hon dödar djur på ett mycket grymmare sätt än de mest brutala av de vilda djuren. Blod och blodiga slamsor och rått kött är rätt föda för glador och vargar och ormar, men för människan är det överflödig mat. Vidare äter hon kött från alla slags djur och avhåller sig inte från de flesta sorter, såsom djuren gör, vilka ligger i fejd med endast ett fåtal arter på grund av att de måste ha föda. Inget djur, vare sig flygande eller simmande eller marklevande, har undgått era så kallade kultiverade och gästfria bord.³

Att äta växtbaserad kost innebar enligt Plutarchos anspråkslöshet, men kan i vår tid uppfattas som motsatsen: att vara petig med maten. Veganer och vegetarianer tar inte tacksamt mot vad som bjuds utan kräver ”specialkost”, likt bortskämda barn fordrar de att omgivningen ska ta särskild hänsyn till deras kostpreferenser. Enligt samma karnivora betraktelsesätt upplevs inte köttkonsumtion som ”glupskhet” och ”lyxbegär” utan folklighet. När Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman vill korrigera bilden av honom som en dödsallvarlig politisk moralist anför han bland annat sitt köttätande: ”Jag är en vanlig kille från södra Stockholm som håller på Hammarby i fotboll, gillar att dricka öl, äta wienerschnitzel och dra ett skämt.”⁴

Av de karnivora livsmedlen har inte minst korven blivit en symbol för en vardagsnära och inkluderande livsstil.

Av de karnivora livsmedlen har inte minst korven blivit en symbol för en vardagsnära och inkluderande livsstil. Jan Scherman – prisbelönt journalist och tidigare VD för TV4 – hyllar i boken Den svenska korvresan (2020) detta livsmedels förmåga att knyta samman människor.⁵ Med ett motto sammanfattas hans vurst-filosofi: ”Inför korven är vi alla lika.”⁶ Till stöd för sin uppfattning skulle Scherman kunna åberopa kulturjournalisten Björn Werners erfarenhet. Denne provsmakar korvar på en korvfestival i Stockholm och märker hur en självklar kontakt uppstår mellan besökarna. ”Slås av hur lätt det är att prata korv.”⁷

Sin tes att korven förenar skulle Scherman också kunna styrka med Horace Engdahls vana att i Berlin äta den populära tyska snabbmaten korv med curryketchupsås. Ett reportage i Svenska Dagbladet visar att denne intellektets aristokrat och själva sinnebilden för högkultur inte anser sig alltför ädel för folklig utspisning utan kan tala med korvgubbar på korvgubbars vis och demokratiskt inta sin måltid jämsides vem som helst.

Vi är framme vid Eckert’s Currywurst, ett enkelt gatukök med röd markis i korsningen Zillerstrasse-Wilmersdorfer Strasse.

Horace Engdahl småpratar en stund med mannen bakom disken. Det blir en Currywurst normal idag också; här är den lagom stark och dessutom friterad till fin krispighet.⁸

”Normal” betyder att såsen har sin vanliga styrka och att korven består av det traditionsenliga fläskköttet; veganska eller vegetariska varianter klassas inte normala utan ”alternativa”. En krispig Wurst läggs på en papptallrik och äts stående mitt i brusande innerstadstrafik. Anspråkslöst? I en mening kanske, men inte i en annan. Den som beställer finhackat griskött förpackat i en avlång form bär på ett oerhört krav, även om detta inte tydligt uttalas. Det gäller rätten att få äta djur, trots den grymhet som uppfödning och slakt innebär. Men denna aspekt, som engagerade Plutarchos, tycks Engdahl finna föga relevant.

Den filosofiska ståndpunkt som Plutarchos framför i Gryllos, att djuren står över människan, har kommit att kallas theriofili (av grekiskans ord ”therion”, djur, och ”filos”, vän). Engdahl tar sig an Plutarchos verk begeistrad – i sådan grad att läsningen ger honom uppslag till en boktitel – men den gamle grekens djuretiska patos och theriofili hittar inte in akademiledamotens eget skrivande.

Den ovanciterade passagen, där Gryllos fördömer den grymma och köttfrossande mänskligheten, lämnas helt obeaktad i Op. 101. Inte ett ord spills på ämnet. Och att Engdahl hamnat ur kurs framgår när han redogör för vad han menar är Gryllos vilja: ”Han vill hellre förbli en stolt gris än att återgå till att vara ett mänskligt… ja, svin.”⁹ Den annars språkkänslige Engdahl har tappat kontakten med texten han diskuterar. Hela poängen med Gryllos är ju theriofilin: att svinet står över människan.

I vårt språk fungerar grisen ofta som en symbol för det föraktliga. Sexistiska män kan benämnas ”svin” och ”mansgrisar”. Horace Engdahl delar detta av artchauvinism präglade språk. Men för Plutarchos kunde inget uttryck vara mer främmande. Man kan höra Gryllos grymta: Sluta använda ”svin” som en förolämpning!

Ett djuriskt levnadssätt
Horace Engdahl läser inte dialogen Gryllos som en förkastelse av mänskliga översittarmanér, utan som ett avståndstagande från den rådande tidsandan. Han utnämner den fyrbente artdesertören till sin livsstilsförebild. Att idag leva likt Gryllos – ”den sista grisen” bland Odysseus besättningsmän, den som inte vill veta av den mänskliga civilisationen – innebär för Engdahl att han undviker samtidsdebatter, aktuella böcker, tidningssidor och sociala medier (att läsa klassiker är dock lämpligt för vad han kallar ”ett nutida djuriskt levnadssätt”).

Horace Engdahl läser inte dialogen Gryllos som en förkastelse av mänskliga översittarmanér, utan som ett avståndstagande från den rådande tidsandan.

Är grisens existens att föredra framför vår? Är livet bäst som djur eller människa? Horace Engdahl påtalar att dessa frågor inte bara sysselsatte Plutarchos utan även Jonathan Swift, som i sin satiriska roman Gullivers resor (1726) porträtterar en fiktiv ras av högintelligenta hästar. Men därefter tar Engdahl adjö av theriofilin och avfärdar som tämligen ointressanta Plutarchos och Swifts påståenden att djuren lever bättre liv än människorna. ”Det intressanta är inte om det verkligen förhåller sig på det vis som dessa författare hävdar, vilket kan vara svårt att avgöra, särskilt med hänsyn till att ingen har någon dokumenterad erfarenhet av tillvaron som gris eller häst.”⁹

Inte nog med detta. Enligt Engdahl står ett avgörande hinder i vägen för den som idag likt Plutarchos och Swift vill göra tankeexperiment och sätta sig i grisarnas och hästarnas ställe. Hur skulle man, frågar han sig, kunna ”genomföra motsvarande tankeexperiment idag när det knappast längre finns någon opåverkad natur”.¹⁰

Återigen gör Engdahl, i mina ögon, en omotiverad gir. Till att börja med placerar han djuren i ”naturen”, den natur som människan påverkat med sin kalhuggning av skogar och förorening av vattendrag. De vilda djuren har onekligen drabbats av detta, men diskussionen gäller ju de domesticerade djuren, Plutarchos och Swifts grisar respektive hästar. Dessa varelser lever som bekant inte i naturen, utan i människans närhet.

Vidare, det verkliga skälet till att vi inte kan göra Plutarchos tankeexperiment idag är att behandlingen av grisarna förändrats drastiskt, våldsamt, brutalt. I gamla tider levde grymtarna relativt fria existenser. Deras syfte var att äta och öka i vikt, och de kunde följaktligen, som Gryllos förklarar, ”lägga sig väl till rätta i djup, mjuk gyttja och ligga där och dåsa”, eller med Engdahls ord, njuta ”lata dagar då man rullar sig i gyttja och kalasar på skulor”.¹¹ Dessa goda levnadsvillkor utgör själva förutsättningen för Gryllos argumentation.

Men hur är grisarnas liv idag? Inget kalas. Nästan alla svenska grisar – 99 procent – hålls inomhus på betonggolv och heta sommardagar rullar de sig inte i gyttja utan i sin egen avföring.

Men hur är grisarnas liv idag? Inget kalas. Nästan alla svenska grisar – 99 procent – hålls inomhus på betonggolv och heta sommardagar rullar de sig inte i gyttja utan i sin egen avföring; förekomsten av dessa naturvidriga vältringar har gett upphov till branschtermen ”gödselbad”.

Ifall vi under antiken hade ställts inför frågan om vi ville reinkarneras som gris eller människa i nästa liv kanske några av oss skulle ha sagt gris: vi såg framför oss en svalkande gyttjepöl, och husmor som kom till oss med skulor, matrester.

Ifall vi idag skulle tillfrågas om vi vill reinkarneras som gris eller människa i nästa liv skulle ingen av oss välja grisalternativet. Vi vill inte utsätta oss för risken att hamna i gödselbadet.

Korvätarens distansering
Horace Engdahl skriver att han vill leva som en gris, men håller sig i sina reflektioner på avstånd från verkliga grisars faktiska förhållanden. Han är sannerligen inte ensam i Sverige om att ha förpassat djurindustrins obehagliga sidor från sitt medvetande och levande samvete. Grisarna skriker av ångest när de bedövas av koldioxid på slakteriet.¹² Men Jan Scherman bygger sin korventusiasm på grundantagandet att grisarna som förvandlas till det älskade livsmedlet behandlas tillräckligt bra och att slakten – ”den snabba döden” som han kallar den – innebär en lugn och stilla process.¹³

Horace Engdahl skriver att han vill leva som en gris, men håller sig i sina reflektioner på avstånd från verkliga grisars faktiska förhållanden.

Möjligen märks detta distanserings- och förträngningsfenomen även i boken Mejl (2024), en elektronisk brevväxling mellan två kvalificerade kulturarbetare: översättaren och skribenten Michael Larsson och författaren Ludvig Köhler. Den 11 april 2022 skriver Larsson:

Jag har precis varit i köket och gjort en kopp te, och nallat lite salami från kylskåpet. Numera tänker jag alltid på Sopranos när jag äter chark direkt ur kylen, ett återkommande inslag i serien. För Tonys del bottnar charkätandet i hans trassliga relation med sin labila mamma, men också insikten om, på ett undermedvetet plan, att det som familjen livnär sig på är död och lidande. Jag vet inte vilka associationer salamin väcker i mitt undermedvetna.¹⁴

Rent intellektuellt vet Michael Larsson detta: chark innebär död och lidande för djuren; det är denna obehagliga realitet som bildar utgångspunkten för hans tolkning av maffiabossen Tonys ätbeteende. Larsson tycks emellertid inte låta den vetskapen beröra honom på ett känslomässigt eller moraliskt plan. Det var förmodligen grisar som maldes ner till ingredienser i korven – salami görs vanligtvis av fläskkött – och till dessa grisar upprätthåller författaren en mental distans. Kopplingen mellan charkvaror och djurens öde begränsar sig till en analys av en annan salamiälskare, Tony Soprano. Larssons egen relation till köttätande hålls utanför diskussionen.

Det är en, i all sin vardaglighet, engagerande köksscen som Michael Larsson återger. Den inbjuder till psykologiska tolkningsförsök och spekulationer. Har huvudpersonen tryckt ner insikten om sin delaktighet i djurindustrins grymhet långt ner i själens bottenregion, det undermedvetna? Han skriver att han inte vet vilka associationer salamin väcker där. Man får lust att framkasta förslag. Man vill liksom ropa till charksnattaren vid kylskåpet: ”Kan det vara så att du förtränger något? Väcker inte din salamiskiva några som helst associationer till grisarnas lidande och död?”

Retorikens djur
Texterna av Engdahl, Scherman och Larsson har det gemensamt att författarna inte låter djurens verkliga läge angå dem; djuren utesluts från moraliska överväganden. Och samtidigt är djuren i den karnivora kulturen högst närvarande i andra avseenden, som tuggor i munnen förstås, men också som retoriska verktyg. Djur kan jämte sin användning som currykorv och salami nyttjas som litterära gestalter, symboler, liknelser och metaforer.

Liksom gastronomin präglas retoriken av artnarcissism. I boken Meteorer (1999) bjuder Engdahl på följande poetiska stämningsbeskrivning: ”Mulna dagar, när himlen är ett starrblint öga, och ljuset bedövat som en fisk man slagit mot relingen.”¹⁵ Fisken används till att skildra den mänskliga berättarens upplevelse, utan något intresse för djurets. Det konkreta våldet omvandlas till en estetisk bild. Syftet med ”djurspråket” är sällan att förstå djuren eller förbättra deras situation utan handlar om oss själva och medmänniskorna.

Syftet med Horace Engdahls djurspråk är sällan att förstå djuren eller förbättra deras situation utan handlar om oss själva och medmänniskorna.

Detta bruk exemplifieras av Horace Engdahl i Op. 101. Grisen Gryllos ger honom inspiration, som vi har sett, till vad Engdahl uppfattar som ett nödvändigt självförsvar mot samtidskulturen. Låt oss även lyssna till författarens kritik av den svenska kriminalpolitiken och fängelseanstalternas villkor.

Inspärrningssystemet är vår blinda fläck, som slaveriet var den tidigmoderna världens blinda fläck. Vi vet att anstalterna finns där ute någonstans, med sina rymningssäkra barriärer, sitt utspekulerade tvång, sin förnedring. Tanken på de mänskliga villkor som råder där får oss att rysa, så snart vi anstränger vår fantasi det allra minsta, men de flesta ser ändå ett berättigande i fängelsernas existens – ”Man sitter väl inte inne om man inte har gjort någonting” – ungefär som det överväldigande flertalet i det gamla Europa såg ett berättigande i slavhandeln.¹⁶

Till denna historiska parallell fogar Engdahl ytterligare en likhet mellan då och nu: offren berövas sin mänsklighet och klassas som djur. De svarta slavarna ansågs vara obildbara ”halvdjur”, skriver han, och män dömda för sexuella övergrepp kallas i engelsktalande länder ”predators”, ”rovdjur”. När djur omnämns i Op. 101 är det för att rikta uppmärksamheten mot företeelser som drabbar människor.

Denna studie av intellektuella karnivorer mynnar ut i insikten att korven kan ses från två håll. Å ena sidan kan den förena människor i gemenskap; vi möts vid innerstädernas korvkiosker eller kring den glödande klotgrillen i radhusträdgården. Å andra sidan förutsätter köttkorven en skarp åtskillnad mellan människor och andra varelser; det var denna åtskillnadslära som Horace Engdahl nyss illustrerade i sin diskussion om slavar och sexförbrytare. Det anses vara höjden av moralisk skandal att behandla oss människor ”som djur” (det vill säga förnedrande) men helt i sin ordning att behandla djuren ”som djur”. Trots det blodiga våld som detta innebär.