Maktkampen är inte över i Israel efter valet. Två block står mot varandra utan att lyckas få ihop en parlamentarisk majoritet. De arabiska listornas mandat kan bli avgörande. Men trots maktkampen finns det inget som tyder på en förändring i Israel kring ockupationen, bosättningarna och en tvåstatslösning, skriver Mohammed Ouda.

Det israeliska valet den 27 oktober var inte bara en kamp om regeringsmakten utan blottlade också en djup politisk kris inom Israel och visar oförmågan bland de två konkurrerande blocken att genom ett val kunna avgöra kampen om makten. Blocket som leds av Benjamin Netanyahu fick 53 mandat och Gadi Eisenkots oppositionsblock 48 av Knessets totala 120 mandat. Inget av de två blocken lyckades nå den majoritet som krävs på 61 mandat. De arabiska listorna som fick 19 kan bli avgörande för att bilda en regering. Det innebär att bildandet av en ny regering kommer att präglas av komplicerade förhandlingar och av politiska överväganden som sträcker sig längre än att enbart samla ihop tillräckligt med mandat.

Valresultatet innebär inte slutet för Netanyahu. Dock står Netanyahus högerextrema och religiösa partier inför ett annorlunda politiskt landskap. Ett fortsatt maktinnehav på samma villkor som de senaste åren är inte längre garanterat.

Valresultatet innebär inte nödvändigtvis slutet på Netanyahus politiska karriär trots att hans block förlorade majoriteten i Knesset. Det som står klart är att Netanyahus koalition av högerextrema och religiösa partier står i dag inför ett annorlunda politiskt landskap. Ett fortsatt maktinnehav på samma villkor som han har styrt under de senaste åren är inte längre garanterat. Samtidigt har inte hans motståndare lyckats skapa ett tydligt och sammanhållet alternativ. Här ligger paradoxen. Netanyahu fick inte egen majoritet och hans motståndare fick inte tillräckligt med mandat för att kunna avlägsna honom från makten.

Valresultatet går inte att skylla på den 7 oktober 2023, eller på aggressionen mot Gaza eller på Israels krig mot andra fronter i regionen. Netanyahu försökte i valet, med hänvisning till de militära operationerna, framställa sig själv som ledaren som kan hantera krig och möta säkerhetshoten. Men han möttes av intern kritik för misslyckandet med säkerheten som föregick attacken den 7 oktober. Han kritiserades också för att ha förlängt kriget och för att inte ha uppnått de målen han från början hade ställt. Till detta kommer en allt djupare splittring kring vem som bär ansvaret för misslyckandena och debatten om landets framtida politiska utveckling och säkerhet.

Att Netanyahu förlorade majoriteten betyder inte heller nödvändigtvis att det israeliska samhället har börjat röra sig i riktning mot en grundläggande politisk förändring. Oppositionsblocket som leds av Eisenkot samlar krafter med olika politiska ståndpunkter. De förespråkar inte ett fullständigt brott med den israeliska säkerhetspolitiken. Inte heller innebär ett eventuellt makttillträde att ockupationen, bosättningarna eller frågan om en palestinsk stat automatiskt kommer att förändras. Kärnan i den nuvarande politiska krisen handlar snarare om kampen om ledarskapet och regeringsmakten i landet och hur de interna motsättningarna ska hanteras. Det finns ingen politisk vilja bland krafterna i oppositionen för att ompröva politiken mot palestinierna.

USA:s stöd undanröjer inte splittringarna inom Israel och inte heller garanterar en valseger för den som får det. Inte heller Trump-administrationens preferenser för hur en ny regering ska se ut kommer vara avgörande.

Vi kan inte heller bortse från USA:s president Donald Trumps inblandning i valet. Före valet uttryckte han öppet sitt stöd för Netanyahu och framställde honom som allierad i konfrontationen med Iran. Detta stöd gav Netanyahu ett politiskt kort som han använde i valkampanjen. Det visade också hur viktig relationen till Washington är i den israeliska ledningens politiska överväganden. Men det gav dock inte Netanyahu den parlamentariska majoriteten han behövde. USA:s stöd, oavsett hur starkt det än är, undanröjer inte heller splittringarna inom Israel och inte heller garanterar en valseger för den som får det. Inte heller Trump-administrationens preferenser för hur en ny regering ska se ut kommer vara avgörande.

De två arabiska listorna fick en betydande parlamentarisk representation med sina 19 mandat. Det kan ge dem en nyckelposition inför en kommande regeringsbildning. Men den parlamentariska styrkan omvandlas inte automatiskt till verkligt politiskt inflytande. Detta står och hänger på hur listornas samordnar sig och hur de lyckas etablera ett samarbete med blocket som leds av Eisenkot. Det beror också på de judiska partiernas vilja att acceptera att vara beroende av de två arabiska listorna. Krafter inom oppositionsblocket har förklarat att de motsätter sig ett regeringssamarbete med dem trots att listornas mandat skulle kunna bli avgörande för att få ihop en parlamentarisk majoritet. Detta är ett stort hinder för att bilda en alternativ regeringskoalition.

Den politiska polariseringen har ökat efter valet. Här framträder för det första motsättningen i det israeliska oppositionsblocket mellan det matematiska behovet av de arabiska rösterna och den politiska vägran att ge dem en roll i regeringsmakten. För det andra har debatten kring regeringsbildningen också kommit att handla om arabernas politiska deltagande och deras plats i det israeliska politiska systemet. Detta utnyttjas för att skrämma de judiska partierna från varje form av samarbete med dem. Samtidigt måste de arabiska partierna bolla med både idén om att det öppnar sig en möjlighet att kunna påverka beslutsfattandet och risken att hållas utanför den politiska ekvationen.

Ytterligare en konflikt är Netanyahus anklagelser om att valet präglats av oegentligheter och systematiskt valfusk utan att presentera några bevis. Valmyndigheten har avfärdat anklagelserna och menar att det inte finns grund för att påstå att valet utsatts för systematisk skada.

Det finns fem huvudsakliga scenarier för den kommande perioden:

Det första scenariot: Netanyahu lyckas locka över ledamöter från oppositionsblocket eller till och med att övertala oppositionspartier och oppositionspolitiker att ansluta sig till en ny koalition. Dettat skulle göra det möjligt för honom att få ihop en majoritet. Han kan här utnyttja säkerhetsrelaterade farhågor, motsättningar inom oppositionen eller locka med ministerposter. Detta alternativ är inte omöjligt i ett politiskt system där allianser ofta förändras, men det kräver att tilltänkta oppositionspolitiker och partier är beredda att frångå sina vallöften och bära den politiska kostnaden inför sina väljare.

Ett scenario är att Eisenkot bildar en regering som bygger på stöd från de arabiska listorna men utan att formellt inkludera dem i regeringen. Detta möter dock motstånd från krafter inom hans eget block.

Det andra scenariot: Eisenkot lyckas bilda en regering som bygger på stöd från de arabiska listorna men som står utanför koalitionen. Det vill säga att med deras mandat få en majoritet men utan att formellt inkludera dem i regeringen. Denna lösning möter dock motstånd från krafter inom hans eget block som avvisar samarbete med de arabiska partierna. Dessutom finns det meningsskiljaktigheter om vilken typ av stöd som krävs och på vilka villkor. Framgången beror inte heller enbart på mandatfördelningen, utan på Eisenkots förmåga att övertyga sina samarbetspartner om att ett beroende av externt arabiskt stöd inte kommer att hota regeringens sammanhållning eller leda till att den faller vid den första parlamentariska omröstningen.

Det tredje scenariot: Bildandet av en nationell samlingsregering som förenar Netanyahu och Eisenkot, och eventuellt alla de viktigaste krafterna i de båda blocken. Det under trycket av behovet av politisk stabilitet och säkerhet och säkerligen under påtryckningar från USA. En sådan regering skulle kunna bli möjlig som ett svar på en period som präglas av turbulens i regionen fyllt av säkerhet- och ekonomiska utmaningar. Men den skulle möta ett grundläggande problem i form av bristande förtroende mellan partierna. Det finns stora meningsskiljaktigheter om Netanyahus politiska framtid, ansvaret för misslyckandena den 7 oktober, relationen till de extremistiska partierna samt krigs- och förlikningspolitiken. Vägen dit är inte enkel och partierna är just nu inte helt villiga att acceptera en sådan lösning.

Det fjärde scenariot: Förhandlingarna fortsätter utan att någon överenskommelse nås. Detta skulle innebära att Netanyahu sitter kvar som ledare för en övergångsregering och öppnar för möjligheten att ge andra kandidater uppdraget att försöka bilda regering enligt de gällande förfarandena. Om de efterföljande försöken misslyckas med att skapa en stabil majoritet kan Israel stå inför ett nytt val. Men en återgång till valurnorna garanterar inte nödvändigtvis en förändring av maktförhållandena. Ett nytt val kan troligtvis resultera i samma splittring, förlänga osäkerheten och lämna de frågor som utlöste krisen olösta.

Det femte scenariot: Misslyckandet med regeringsbildningen utvecklas till en bredare politisk och social konfrontation. Detta särskilt mot bakgrund av den skarpa polariseringen som redan finns, den växande högerextrema makten och meningsskiljaktigheterna kring rättsväsendet, religionen och staten samt palestiniernas framtid i de ockuperade områdena. Frågan om beväpningen av bosättare, som Itamar Ben-Gvir har drivit på, gör detta scenario ännu känsligare och väcker farhågor om en utvidgning av våldet. Detta betyder inte att en inbördes konfrontation har blivit oundviklig, men fortsatt uppvigling och splittring, i kombination med tillgången till vapen och spridningen av en exkluderande retorik, kan öka kostnaderna för varje politisk kris och göra den svårare att stoppa.

Netanyahu har ett större block än sin motståndare, men saknar majoritet. Eisenkot kan utmana honom, men har ingen enkel väg till regeringsmakten.

Sammanfattningsvis är valresultatet inte viktigast i sammanhanget. De kommande förhandlingarna kommer att blotta det israeliska politiska systemets karaktär och dess förmåga att hantera sina interna splittringar. Netanyahu har ett större block än sin motståndare, men saknar majoritet. Eisenkot kan utmana honom, men har ingen enkel väg till regeringsmakten. De arabiska listorna har en betydande parlamentarisk tyngd, men möjligheten att omvandla denna till verkligt politiskt inflytande möter tydliga partipolitiska och ideologiska hinder.

Frågan är inte bara vem som till slut tar över premiärministerämbetet, utan vilken politik den kommande regeringen kommer att driva. Krisen kan leda till en omprövning av orsakerna till splittringen och misslyckandena eller att bara bli ännu en omgång av maktkamp utan någon grundläggande förändring av den rådande politiska linjen. Mandaten ger sina innehavare en plats i den politiska ekvationen, men de skapar inte i sig någon politik och tvingar inte heller fram förändringar. Det som kommer att avgöra betydelsen av valresultatet är de politiska krafternas förmåga att omsätta det i tydliga beslut och åtaganden, i stället för att nöja sig med att använda dem i ännu en kamp om regeringsmakten.