Vid det senaste toppmötet tvingades Trump-Xi att söka lösningar på krisen för den USA-ledda världsordningen genom handels- och affärsöverenskommelser, skriver Emiliano Brancaccio.

De ekonomiska förutsättningarna för fred, eller åtminstone för vapenvila var i grund och botten den enda punkten på dagordningen vid toppmötet i Washington mellan Xi och Trump. Mötet ägde rum mot bakgrund av tilltagande diplomatisk spänning mellan Kina och USA och handlade om allt från sällsynta jordartsmetaller till oljetransportleder, från microchip till artificiell intelligens.

Trump och Xi tvingas söka en lösning på krisen för den USA-ledda världsordningen genom handels- och affärsöverenskommelser. Målet är en ny internationell kapitalistisk jämvikt utan ytterligare blodsutgjutelse och utan att förlora mer pengar.

De två ledarna tvingas söka en lösning på krisen för den USA-ledda världsordningen genom handels- och affärsöverenskommelser. Deras mål är att skapa en ny internationell kapitalistisk jämvikt utan ytterligare blodsutgjutelse och, framför allt, utan att förlora mer pengar.

Det främsta hindret kan kokas ner till ett enda ord: obalans. Kina är världsledande när det gäller köpkraftskorrigerad BNP, tillväxt, produktivitet och ackumulerade utländska fordringar. USA däremot kämpar med svag produktivitet, skör tillväxt och en utlandsskuld av aldrig tidigare skådat slag som göder en enorm spekulationsbubbla.

Uppbackade av stärkt självförtroende och snabb tillväxt vill kineserna lösa allt genom frihandel. Den paradoxala ”frihandelskommunismen” är trots allt i linje med kommunistpartiets pragmatiska natur. Samtidigt riskerar de att cementera USA som en stat på nedgång och därmed en nation som frestas att lösa sin skuldkris genom aggressiv protektionism och krigisk piratverksamhet. Detta kommer i sin tur irritera den kinesiska jätten som via mer eller mindre indirekta kanaler finansierar Irans och Rysslands militära insatser och nu i otvetydiga ordalag förklarar sig redo att ”försvara intressena” hos Kinas allierade som befinner sig i krig.

Kina vill lösa allt genom frihandel. Den paradoxala ”frihandelskommunismen” är trots allt i linje med kommunistpartiets pragmatiska natur. Samtidigt riskerar det att cementera USA som en stat på nedgång som frestas att lösa sin skuldkris genom aggressiv protektionism och krigisk piratverksamhet.

Det borde nu framgå tydligt att verkligheten inte lämnar utrymme för de moderna och infantila narrativen om ”de goda” och ”de onda” som kämpar om världsherravälde. Det enda som finns är brutal krigsdynamik för kapitalistiska intressen, ett klassiskt exempel på imperialistisk uppdelning av världen, för att använda Lenins begrepp. Hans insikter står sig bättre än sista skrikets uppmärksammade geopolitiska kommentatorer och teorier som försöker tunna ut den kapitalistiska förklaringsmodellen genom att tillskriva krigens orsaker luddiga ”statsnationalistiska” motiv.

Zelenskyj frågar sig varför Ryssland, med sina enorma landmassor, kräver ännu mer territorium. Ett enkelt svar på den retoriska frågan är att det främsta målet med de nu pågående krigen är inte territorium, utan snarare att uppnå en ledande hierarkisk position i den framtida kapitalistiska världsordningen.

Sedan Keynes kom med sina planer för att motverka krigen har vi vetat hur man hanterar en så farlig utveckling som vi befinner oss i nu. Det som krävs är politiska, snarare än marknadsbaserade, regleringar av internationella obalanser som annars oundvikligen kommer leda till blodsutgjutelse. Tyvärr är vi långt ifrån ett sådant samarbetsinriktat klimat.

Om Trump och Xi enas skulle det tvinga andra aktörer att revidera sina krigsscenarier. Av finansiella och handelspolitiska skäl kan deras krig nämligen bara hållas i gång så länge som de två jättarna tillåter det.

Vi får nöja oss med bilderna av de två ledarna tillsammans i Washington smuttande på sitt te. Ju dystrare tiderna är, desto mer benägna är vi att begå misstaget att nöja oss med lite. Och ändå hänger allt annat i världen på om denna ”G2”-dynamik lyckas eller inte. En spricka mellan Xi och Trump skulle elda på krigsstämningarna. Om de två nyckelaktörerna däremot skulle enas, skulle det tvinga andra aktörer, från Al Saud till Khamenei, och till och med Netanyahu och Putin, att revidera sina krigsscenarier. Av finansiella och handelspolitiska skäl kan deras krig nämligen bara hållas i gång så länge som de två jättarna tillåter det.

Med ett undantag hälsas fredstrevarna mellan USA och Kina som något positivt. Den så kallade ”de villigas koalition” i Europa, med Italien som villig aspirant. Om kriget i Ukraina drar ut på tiden i all oändlighet, och om EU håller fast vid associeringsavtalet mellan EU och Ukraina, det som utlöste kaoset, kan vi tacka dem lika mycket som Kreml för detta. EU är faktiskt den enda grupp av nationer som skulle ta emot en potentiell fredssignal från toppmötena mellan Kina och USA utan entusiasm. Det är inte en historisk slump. Även här är frågan i grunden kapitalistisk: lockelsen hos en ny, utåtriktad militarism, avsedd att motverka den inhemska vinstnedgången, är starkare i Europa än någon annanstans.

EU har reducerats till sötsliskiga sabotörer av internationell diplomati. Krigslusten är ännu mer utbredd på den europeiska kontinenten än vad som syns på ytan.

EU-grundarnas förhoppningar var att EU skulle vara ”fredsfrämjare i världen”. Istället har EU nu reducerats till sötsliskiga sabotörer av internationell diplomati. Krigslusten är ännu mer utbredd på den europeiska kontinenten än vad som syns på ytan. Om vi ​​inte inser detta beror det på att vi har nått en punkt av vansinne där vi betraktar framväxande nyfascister, militarister, rasister och personer som sympatiserar med massakrer på muslimer, som ”Putins vänner” och därmed fredsförespråkare.

Om den amerikanska kapitalismen är på nedgång, har dess europeiska motsvarighet sjunkit ner i ett tillstånd av fullskaligt, irrationellt vanvett.

Inte ens när ledarna inom G2, Xi och Trump, visar sig oväntat upplysta skulle det kunna lösa allt. Europas krigshetsande ambitioner måste krossas genom tydligt demokratiskt motstånd, särskilt från vänstern. Vi måste inse att föreställningen om ”fascistisk pacifism” bara är en skräckfilmsfantasi.

I detta avseende skulle även en kursändring i utrikespolitiken hos ett land i periferin, som Italien, vara till hjälp. När det gäller resurser, logistik och viljan att militarisera handelsleder har den hållning som intagits av Meloni, Tajani och Crosetto varit bland de mest underdåniga gentemot det militärindustriella komplexets krigshets i hela republikens historia. Att göra bättre ifrån sig borde inte vara omöjligt, att göra sämre ifrån sig skulle kunna visa sig ödesdigert.

Översättning: Göran Drougge