Skandinavien är jämställt, påstås det – ändå får kvinnor alltid ge vika när andra intressen ska fram. I Norge kallar feministerna det för kvinnokampens väjningsplikt – att när två frågor möts i en korsning, är det underförstått att kvinnofrågan ska väja undan. Ane Stø introducerar här begreppet i svensk offentlighet.

Begreppet ”jämställdhetens väjningsplikt” lanserades av Hege Skjeie och Mari Teigen 2003 för att förklara varför jämställdhet ofta stöds i teorin, men offras i praktiken. Till exempel stöder ”alla” kravet på lika lön, men när löneförhandlingarna inleds är det hänsynen till de fria förhandlingarna som får företräde. Eller hur religionsfriheten prioriteras när trossamfund diskriminerar kvinnor.

Begreppet ”jämställdhetens väjningsplikt” lanserades av Hege Skjeie och Mari Teigen 2003 för att förklara varför jämställdhet ofta stöds i teorin, men offras i praktiken.

I de politiska prioriteringarna är det ofta andra hänsyn som väger tyngre eller uppfattas som mer ”legitima” än just jämställdhet. Skjeie och Teigen använde begreppet jämställdhetens väjningsplikt för att kritisera den norska jämställdhetspolitiken för bristande prioritering och undvikande av konflikter.
Den norska staten som jämställdhetsaktör är ett nationellt och internationellt varumärke. Men till skillnad från jämställdhet, ett könsneutralt begrepp inom statsförvaltningen där man kan föreställa sig en sorts vikt som ska balanseras eller jämställas, bygger kvinnorörelsens begrepp om kvinnokamp och kvinnlig frigörelse på en konfliktinriktad maktanalys, där vi definierar kvinnor som ett förtryckt kön.

Kvinnorörelsen är ofta välkommen för att bidra till varumärkesbyggandet av den norska staten som jämställdhetsaktör, men mindre välkommen som en kritisk aktör som ifrågasätter den glansfulla bilden av Norge som ett jämställdhetsparadis. Kvinnors frigörelse är ett bredare och mer radikalt begrepp än statens förståelse av jämställdhet. Om vi kan säga att jämställdheten måste väja undan i politiska processer, är kvinnokampens mer utfordrande och maktkritiska agenda ännu mer ovälkommen i det fina sällskapet.

Kvinnokampens väjningsplikt innebär att kvinnokampen ombeds att väja undan varje gång den avslöjar att ett ”gemensamt projekt” innebär kvinnors underordning.

Väjningsplikten uppstår när kvinnokampen stör maktordningar som andra politiska projekt är beroende av att upprätthålla. Kvinnokampen ombeds att väja undan varje gång den avslöjar att ett ”gemensamt projekt” innebär kvinnors underordning.

Vad är det som splittrar?
Kvinnokampen är global och mångfacetterad, och förs varje dag på personliga och politiska arenor. Vi kämpar mot könsroller, våld, tvångsäktenskap och sexindustrin, för att få utbildning, lön och makt. Och vi kämpar för att synliggöra och bryta ner de förtryckande strukturerna genom att påpeka att män som grupp har makt och privilegier på vår bekostnad. Därför är kvinnokampen ofta obekväm, både för kvinnor som vill slå vakt om den trevliga stämningen och snabbt släta över om någon talar illa om män, och för män som inte vill se vilka privilegier de har som könsklass. Det är uppenbart att kvinnokampen uppfattas som splittrande.

När det som betraktas som splittrande är kvinnors motstånd mot förtryck, och inte mäns förtryck av kvinnor, är det ett tydligt exempel på kvinnokampens väjningsplikt.

Men det rätta är att inse att förtrycket av kvinnor är det som splittrar. Det splittrar fackföreningsrörelsen att kvinnliga förtroendevalda utsätts för trakasserier, att kvinnor tjänar mindre än män och att manliga chefer tillåts agera hänsynslöst mot de kvinnor de har till uppgift att leda. Det splittrar samhället och solidaritetsbyggandet att män utsätter kvinnor för trakasserier, våld och våldtäkt. När det som betraktas som splittrande är kvinnors motstånd mot förtryck, och inte mäns förtryck av kvinnor, är det ett tydligt exempel på kvinnokampens väjningsplikt.

Måste fackföreningsrörelsen ge vika?
MeToo-rörelsen lyfte fram sexuella trakasserier i arbetslivet och inom fackföreningsrörelsen, men kvinnor inom fackföreningsrörelsen måste fortfarande kämpa för att riva ner patriarkala strukturer. När Jørn Eggum år 2025 nominerades till ny LO-ordförande i Norge skedde det trots många berättelser om hur han hade missbrukat sin roll som ledare i Fellesforbundet för att stöta på kvinnliga förtroendevalda och politiska allierade. Det tog många omgångar och alldeles för lång tid innan valkommittén kom fram till den uppenbara slutsatsen att han inte kunde väljas till ett så framträdande ämbete.

Både män och kvinnor stod redo att förklara hur hans eskapader var bagatellartade, och att LO inte skulle klara sig utan Eggums ovärderliga person. Kvinnorna ombads att träda åt sidan, men eftersom de vägrade att ge efter slipper LO nu att ha en ledare som går till attack mot kvinnor. Det är en styrka för fackrörelsen att ge kvinnokampen företräde framför mäktiga mäns ära och makt.

Även om fackrörelsen enligt sitt program är förpliktigad att främja lika lön råder det stor enighet, åtminstone inom LO, om att lönemodellen inte kan ifrågasättas. Kompletterande åtgärder för att höja kvinnornas löner är därmed politiskt uteslutna. En annan fråga där fackrörelsen ber kvinnorna att väja undan gäller kravet på egna omklädningsrum för kvinnor på byggarbetsplatser och arbetskläder som passar kvinnokroppen.

Den norska fackrörelsen är som bäst när den inte ber kvinnokampen att väja undan. I försvaret av välfärdsstaten, sjuklön, föräldraledighet och pappamånader har fackrörelsen verkligen visat vägen. Genom att kämpa för att även pappor ska ta sin del av omsorgsarbetet för barnen har fackföreningsrörelsen lyckats förena kvinnokampen och klasskampen. Sexköpslagen och avskaffandet av au pair-systemet är andra bra exempel på när fackföreningsrörelsen har prioriterat kvinnors rättigheter.

Måste vi ge vika för antirasismen?
Kvinnorörelsen är tydligt antirasistisk i sin grund, eftersom systerskap är en grundpelare i kvinnokampen. Kvinnor från minoritetsgrupper i Norge som kämpar mot patriarkatet i sin egen familj, mot hedersvåld och tvångsäktenskap, har goda skäl att förvänta sig solidaritet från resten av kvinnorörelsen.

Många inom den antirasistiska rörelsen fruktar att kvinnokampen kan undergräva det antirasistiska projektet genom att lyfta fram kvinnors förtryck i olika minoritetskulturer. Men vi kan inte acceptera en antirasism som kräver att kvinnor ska tiga om sitt eget förtryck.

Men även här möter vi krav på att kvinnokampen ska träda tillbaka. Många inom den antirasistiska rörelsen fruktar att kvinnokampen kan undergräva det antirasistiska projektet genom att lyfta fram kvinnors förtryck i olika minoritetskulturer, särskilt muslimska. Rädslan är att påpekanden om kvinnors förtryck i minoritetskulturer leder till ökad rasism mot just dessa minoritetskulturer. Svaret på detta kan inte vara att hindra kvinnor från minoritetsgrupper från att göra den absolut nödvändiga uppgörelsen med det förtryck de upplever i sina liv.

Den antirasistiska rörelsen är avgörande för att motverka rasismens gift i samhället och en viktig allierad till kvinnorörelsen. Men vi kan inte acceptera en antirasism som kräver att kvinnor ska tiga om sitt eget förtryck – rasism och kvinnors förtryck måste bekämpas samtidigt.

Väjningsplikt i krig och konflikt?
I en dramatisk geopolitisk situation är det inte lätt att hitta rätt balans i internationella frågor. När vi diskuterar Palestina, Iran och andra konfliktområden blir skyldigheten att väja undan återigen tydlig. Argumentet lyder så här: ”Nu är det folkmordet, och inte din lilla kamp, som gäller.” Men kvinnors frigörelse har aldrig varit ett lyxkrav. Om kvinnokampen alltid ska vänta till ”efter kriget”, ”efter revolutionen”, ”efter befrielsen”, kommer den i praktiken att vänta i evighet.

Samtidigt används kritiken mot förtrycket av kvinnor i Iran som förevändning för sanktioner och krig, och västvärlden använder ”kvinnors rättigheter” som en fasad för imperialistiska ingripanden. Kampen för jämlikhet, frihet och solidaritet måste vara utgångspunkten för vårt politiska projekt, oavsett om förevändningar kopplade till dessa principer har missbrukats för att rättfärdiga imperialistisk exploatering på västvärldens vägnar. Det måste innebära solidaritet med kvinnorörelser i andra länder, utifrån premisser om kvinnors frigörelse, inte imperialism.

Imperialistisk feminism måste avvisas, men det måste även antifeministisk anti-antiimperialism.

Solidariteten med Palestina är inte villkorad av att palestinska kvinnor lever i ett feministiskt paradis. Solidaritet visas därför att folkmord och militär ockupation är oacceptabla enligt folkrätten och enligt alla politiska måttstockar. Imperialistisk feminism måste avvisas, men det måste även antifeministisk anti-antiimperialism. I tider av krig och konflikt ökar mäns våld mot och kontroll över kvinnor. Samhället blir våldsammare. Den manlighet som hotas och utsätts för nederlag och förnedring riktas mot kvinnor och barn. Nedbrytningen av rättssystemen drabbar kvinnor och barn hårt.

Avslöjandena från Epstein-filerna visar att konfliktzoner, präglade av kaos och korruption, blir en grogrund för internationella nätverk som utnyttjar kvinnor och barn. Parallellt växer de mest brutala marknaderna: ekonomiska kriser skapar nya migrationsströmmar som i sin tur matar prostitutionsmarknaden.

Väjningsplikt för HBTQ-rörelsen?
Samtidigt säljs kvinnokroppen som aldrig förr. Surrogatindustrin flyttar från oroliga områden, från Ukraina till Georgien och Colombia. Sexindustrin etablerar sig där det finns utsatta kvinnor och barn att sälja. I kampen mot försäljningen av kvinnokroppen möter kvinnokampen också krav på att ge vika från HBTQ-kretsar som försvarar sexköp och surrogatmoderskap i frigörelsens namn. Men en rörelse som vill vara frigörande kan inte ställa ut kvinnors kroppar och reproduktion till försäljning.

Kvinnornas kamp för frigörelse har inte bara lett till fler rättigheter för kvinnor, utan har också öppnat upp utrymme för andra grupper. Rätten till preventivmedel och abort har lett till att samhället värdesätter barn i större utsträckning än tidigare, och vårt avståndstagande från snäva könsroller har lett till att även mansrollen har breddats. Kvinnorörelsens avslöjande av att kvinnor har en sexualitet och att vissa av oss föredrar sex och kärlek med andra kvinnor har banat väg för lesbisk och homosexuell frigörelse. Queer-rörelsen är på många sätt ett barn av kvinnokampen.

Queer-rörelsen är på många sätt ett barn av kvinnokampen. Idag finner vi ofta en skarp oenighet mellan stora delar av queer-rörelsen och kvinnorörelsen i frågor som rör surrogatmoderskap, prostitution och porr.

Under 1970- och 80-talen uppstod flera splittringar inom det som då kallades homorörelsen, särskilt mellan lesbiska feminister som såg sin kamp som en del av kvinnokampen, och manliga homosexuella. I många länder bildades egna organisationer för lesbiska, i protest mot att lesbiska förväntades underordna sig männen i rörelsen.

I denna splittring finner vi ofta en skarp oenighet mellan stora delar av queer-rörelsen och kvinnorörelsen i frågor som rör surrogatmoderskap, prostitution och porr. Inflytelserika delar av queer-rörelsen, särskilt där mäns sexuella intressen har tolkningsföreträde, betraktar porr och prostitution som sexuell frigörelse och att hyra en kvinna och hennes livmoder som en rättighet för homosexuella män. Kvinnors rätt till skydd mot utnyttjande måste därmed vika för mäns behov, här liksom på så många andra håll.

Under de senaste decennierna har konflikten mellan kvinnorörelsen och delar av queer-rörelsen skärpts. Den organiserade HBTQ-rörelsen anser kvinnokampen vara ett egoistiskt projekt, som bör ge vika för den viktiga kampen – den för sexuella minoriteter. I Oslo mobiliserar föreningen Fri till parollmöten inför 8 mars varje år, med krav på att inga paroller ska antas mot sexindustrin, för lesbiskas(!) rättigheter eller andra specifika kvinnokampfrågor.

Hbtq-rörelsen anser att kvinnokampen ska väja undan den enda dagen på året då kvinnors krav uppmärksammas, medan de själva har många temadagar under året och en hel månad till Pride.

Angreppen på 8 mars-rörelsen är internationella; hbtq-rörelsen anser att kvinnokampen ska väja undan den enda dagen på året då kvinnors krav uppmärksammas, medan de själva har många temadagar under året och en hel månad till Pride. Kravet från den queer-rörelsen att kvinnors värdighet och skydd mot utnyttjande måste underordnas sexuella minoriteters kamp för erkännande är ett tydligt exempel på kravet på att kvinnokampen ska vika.

Kvinnokampen bygger civilisationen
Den organiserade kvinnokampen har pågått under en period som präglats av vetenskapliga framsteg och ekonomisk tillväxt. Vi står inför en tid där upplysning och resurstillväxt inte längre kan tas för givet. I västvärlden nedprioriteras forskning, statistikmiljöer underfinansieras, utbildningen urholkas och informationsflödena fragmenteras till parallella verkligheter. Vi ser en ökning av konflikter över hela världen och ett sammanbrott i det som för några decennier sedan framstod som en stabil världsordning.

Kvinnor har banat väg för viktiga samhällsreformer; som samhälle tar vi bättre hand om barn, sjuka och äldre när kvinnor är med och bestämmer.

I ett sådant landskap är det frestande att tro att kvinnokampen är en lyx i en otrygg värld. Men det är precis tvärtom: i tider av omvälvningar och kriser ökar behovet av kvinnokamp, eftersom obetald omsorg, våld, fattigdom och osäkerhet tilltar. Vi vet att kapitalstarka krafter utnyttjar kriser som goda möjligheter att forma världen efter sitt eget beläte. Vi måste kunna mobilisera starka motkrafter mot detta.
Kvinnor har banat väg för viktiga samhällsreformer; som samhälle tar vi bättre hand om barn, sjuka och äldre när kvinnor är med och bestämmer. Kvinnor är inte av naturen fredligare än män, men ett system som ger kvinnor frihet måste vara ett system som också skyddar liv. Kvinnors frigörelse är ett tecken på civilisation. Det är en av de få politiska krafterna som faktiskt försvarar mänsklig värdighet.

Kvinnokampen är inte någon prydnad, inte något tillägg och inte något moraliskt alibi. Det är ett krav på rättvisa. Uppfattningen att kvinnokampen måste väja undan för att samhället ska överleva är ett erkännande av ett gigantiskt misslyckande. Ett livskraftigt samhälle måste kunna tåla att hälften av befolkningen kräver sin frihet.