Månadens känsla: Äckel
Månadens känsla: Äckel
“There is no such thing as absolute dirt: it exists in the eye of the beholder.” – Mary Douglas, 1966
Ett av mina första tydliga minnen av äckel är en igelkottunge. Jag hade försökt rädda den, burit den varsamt och trott att den kanske skulle klara sig. Jag hade matat den med blötlagd kattmat från Lidl och lindat in den i en ljusrosa handduk. Nästa morgon låg den död, och när jag böjde mig över den såg jag hur ett femtiotal vita maskar rörde sig i ögonhålorna. Likt en elstöt genom kroppen ryggade jag tillbaka, och den starka aversionen blandades med skräck och förtvivlan.
Äckel är en känsla som, precis som andra känslor, försöker säga oss någonting. Den är lite som en förlängd arm av vårt immunförsvar, behjälpligt för att vi ska avlägsna oss från det som hotar vår existens. Den är en hårt arbetande gränsvakt som skiljer på det farliga och det ofarliga; på krälande likmaskar och levande igelkottsungar.
Men vad händer egentligen när aversion börjar flirta med moralismen?
Skapandet av distans mellan människor är förmodligen politikens mest subtila och finpolerade gärningsman. Det som utmanar en etablerad ordning och maktstruktur måste åtskiljas. Resultatet är ett kosmos av Foodora-bud som kör runt i den rasifierande kapitalismens periferi.
För att inte tala om det kvinnoförakt som dragit sitt breda penseldrag över lagstiftningen, tills kvinnan knappt kunnat skiljas från den ordning som målats åt henne. Från häxprocesserna till botoxhysterin indoktrineras avskyn; vi får inte förändras, inte åldras, inte ta plats, inte finnas. Vi ska filtreras, retuscheras. Vi ska vara engagerade klassföräldrar och matlåde-morsor. Vi får absolut inte vara sura och motstridiga. Vi ska svälta oss och tillintetgöra oss. Vi ska aldrig onanera. Svaret på vår äcklighet är att vi ska konsumera mer, vi ska foga oss och inte minst: skämmas. Fan vad vi ska skämmas, med hela vår existens. Är äckel ett generationellt och kollektivt köttsår som vi medsystrar oavbrutet tvättar och skrubbar?
Förr samlades vi runt elden för att hålla mörkret och rovdjuret på avstånd. Idag samlas vi runt en slags renlighetsmanisk estetik, där föreställningen om att den som har råd att se ren ut också är en bättre, mer disciplinerad och mer godkänd människa. Rovdjuret har inte försvunnit; den har bytt päls.
Och klöser och river, gör den. Till slut är rovdjuret så långt in under huden att äckel uppfattas som en egenskap, och det främmande har på ett paradoxalt sätt flyttat in i jaget. Det blir en påtvingad underkastelse, där konsumtion utlovar en frigörelse från vår egen kroppsliga förgänglighet. Drömmen om att vara en så kallad ”clean girl” är nästan samma perversa strävan om perfektion som vid mätning av pannben, men förpackad i små glasflaskor med peptidserum.
Och det är någonting som äcklar mig med denna starka längtan efter det vackra, det estetiska, det tilltalande. Jag har försökt komma på varför. Kanske är det i den finaste estetik som vårt ego blir som störst? Oavsett om det är i konsten, i hudvården, i solnedgången. Människans lättvindiga förmåga att välja att titta på det vackra och inte på det fula. Att välja det vackra är att ha frihet i en värld som är orättvis. Att ha frihet är att hela tiden befinna sig i gränslandet mellan att vara en bra och dålig människa. Att klappa kinderna med nyponrosolja och somna till “Sex and the city” på Netflix efter att ha sett nyhetsuppdateringar från Nasser-sjukhuset om sönderbombade barns berövade liv. Och jag är inte utanför den värld jag äcklas av, jag är mitt i den. Jag är igelkottungens maskfyllda ögonhålor.
Ja, det finns liksom som en existentiell avsmak i att inse hur lite världen bryr sig om rättvisa. Jag tänker på Voltaire. I hans roman “Candide eller optimismen” var det ju inte orättvisans brutalitet i sig som väckte avsmak. Istället var det Pangloss rationaliserande om hur allt ändå var i sin ordning, trots att Candide utsattes för naturkatastrofer, krig, tortyr och svek. Och när jag sedan scrollar i mitt flöde ser jag honom: Vår tids Pangloss. Han är självhjälpscoachen och traumaexperten som menar att allt händer av en anledning och att “du är chauffören över ditt eget liv!”. Säg det till de mördade barnen.
Det finns liksom något förnuftsvidrigt i det utopiska tänkandet i existentialismen. Det exkluderar folk utan frihet, det låser fast folk med frihet. Det är individens fria val som förgör äcklets motgift: gemenskapen.
Den franska filosofen Emmanuel Levinas menade att det etiska är någonting som måste ske på trots. Det är ett ansvar som måste förverkligas på nytt, varje dag, och det genom mötet med andra som den enskilda människan bryter sin instängdhet i sig själv. Jag kan liksom pryda min lägenhet med hur många söta Marimekko-dukar som helst och vara månadsgivare hos Rädda Barnen. Det spelar ingen roll. Jag kommer att vara en kass människa ändå. För världen är inte god, och den kommer aldrig att bli det. Det är bara så världen är.
Och kanske borde jag nu äcklas av min egen text, för är det ens etiskt försvarbart att ha orden “clean girl” och “sönderbombade barn” i en och samma text? Förmodligen inte. Men jag gör det på trots. För rovdjuret finns redan där ute, i blicken som betraktar.
