Mot den väntande samhällskollapsen finns ingen bättre lindring än uppgivenheten. Dan Jönsson spårar influenserna från Michel Houellebecqs radikala pessimism i några yngre svenska författarskap.

Vi lever i en skymningstid. Hur polariserad den offentliga debatten än kan verka finns trots allt en insikt som förenar båda sidorna i kulturkriget: att samhället som vi känner det är på väg att falla sönder. Medan det krympande mittfältets liberala eliter krampaktigt surrar sig fast vid hoppet om att det bestående måtte bestå ännu en tid, pressar sig den oundvikliga dystopin allt närmare inpå. Från vänster: som en vision av skärpta inre konflikter där djupnande klassklyftor, geopolitisk oro och en skenande klimatkris får det demokratiska samhällskontraktet att gå i upplösning och människor att förskansa sig i sina reservat. Och från höger: som en storm av yttre hot där just förskansningen och inlåsningen ter sig som den enda återstående lösningen, enda hoppet att slå vakt om, som det brukar heta, vårt sätt att leva.

Eller för att citera Erika, huvudpersonen i Frans Wachtmeisters tredje roman Livsrum: ”Sverige rörde sig sakta men säkert mot ett Israel, ett land som med fog kunde kallas för världens största gated community. Omgärdade av en fiende vars hat och benägenhet till våld översteg fantasins gränser hade de rest murar och taggtråd i varje riktning. Trots det hade israelerna lyckats skapa en alldeles särskild atmosfär i sitt lilla land, inte alls resignerad, utan fylld av framåtanda och livsbejakande. De avlade till och med barn fortfarande. Israel var ett ypperligt bevis på att ett liv bakom höga murar inte nödvändigtvis innebar apati och meningslöshet. Den avgörande frågan var om Sverige skulle lyckas följa Israels exempel även här.”

en storm av yttre hot där just förskansningen och inlåsningen ter sig som den enda återstående lösningen, enda hoppet att slå vakt om, som det brukar heta, vårt sätt att leva

Romanens läsare inser förstås att den avgörande frågan inte alls är den, utan snarare när hela denna ohållbara illusion ska implodera. Vilket den mycket riktigt gör till slut. När Erika, som driver ett hotell för vita kvinnliga sexturister i den egyptiska badorten Sharm el-Sheikh, förlorar sitt beskydd från den korrupta militärregimen tvingas hon hals över huvud fly med både gäster och personal undan en våldsam islamistisk mobb som lägger hela hennes nykoloniala dröm i grus och aska. Kvar i landet lämnar hon inte bara sin unge egyptiske älskare utan hela idén om den privilegierade tillflykten undan vår röriga postkoloniala samtid.

Eller gör hon? Wachtmeisters cyniska civilisationskritik påminner inte så lite om den Michel Houellebecq serverade i Plattform från 2001 – en roman det också uttryckligen hänvisas till i Livsrum (av ren litterär självbevarelsedrift förmodligen). Även Plattform slutade som bekant med att en lukrativ affärsrörelse för global sexturism mejades ner av islamistiska våldsverkare; skillnaden är att om Houellebecq vid millennieskiftet kunde framstå som klarsynt i sitt illusionslösa blottande av sprickorna i den kapitalistiska globaliseringen – faktiskt rentav profetisk, med tanke på det terrordåd som kort efter romanens publicering inträffade på Bali i Indonesien (Houellebecq hade förlagt sin massaker till södra Thailand) – så ter sig samma vision ett kvartssekel senare snarare som en blaserad pose. Vi lever sedan länge i romanens värld. Och inte ens drömmen om kärleken, som i Plattform ändå kvarstår som en sista utopisk rest av mänsklighet i det perverterade marknadsekonomiska helvetet, tycks i Livsrum erbjuda någon förlösning.

Om tiden alltså ser ut att ha hunnit ifatt Houellebecqs romaner är det knappast förvånande att referenser till hans verk smyger sig in här och var i dagens yngre svenska litteratur. Caroline Ringskog Ferrada Nolis novellsamling Sex in the City innehåller till och med en berättelse med titeln La possibilité d’une île – det vill säga just som den roman av Houellebecq som följde efter Plattform, och som fick den svenska titeln Refug, I denna stora, mörka roman har en teknofascistisk sekt – inspirerad av de franska raëliterna – förverkligat odödligheten genom kloning, och vi följer ett och samma medvetande tjugofem generationer fram i tiden, in i en existens präglad av allt större fysisk isolering och existentiell tomhet.

Ringskog Ferrada Nolis novell befinner sig långt från den biotekniska tematiken, men jag tolkar ändå titeln som en läsanvisning. Inte enbart för just den här berättelsen – som faktiskt utspelar sig på en ö, någonstans i Medelhavet bland rotlösa turister, flyktingar och prostituerade. Kvinnan som för ordet tycks inte heller hon riktigt veta vad hon gör på denna plats: ”Det är inte mitt fel,” säger hon. ”Det är globaliseringens och Schengenavtalets.” Men detta rö för tidens vindar bär samtidigt på en stark, undertryckt saknad efter ett frånvarande ”du”. Också i samlingens övriga noveller är kontrasten skarp mellan denna oförlösta längtan och den tillkämpade, oberörda distans till världen de försöker upprätthålla. Inte minst i språket: precis som Wachtmeister uttrycker de sig med en avmätt ironi som verkar eftersträva minsta möjliga friktion.

de söker utvägar ur en moralisk och politisk ordning som tömmer tillvaron på mening, men tvingas inse att allt som återstår är återvändsgränder

Att en inflytelserik författare som Houellebecq lämnar spår hos kollegor och efterföljare är självklart. Även internationellt: författare som Christian Kracht och David Szalay är onekligen svåra att tänka sig utan fransmannens kyliga, kulturpessimistiska analyser av det senkapitalistiska västerlandet. Men influenser är sällan så uttalade och uppenbara; för det mesta anas de snarare som ett intresse för vissa teman, eller mer vagt, som en ton. I Sverige kan jag höra den eka i Tone Schunnessons roman Ultravåld exempelvis – när den cyniske filmregissören Jarl en period utsätter sig för en ”hjärntvätt” av intryck för att tömma sig på känslor: ”under några år utraderades betydelsen av allt”. Hans förhoppning om att åstadkomma skönhet ”kanske inte genom moralisk neutralisering, men genom uthållighet” påminner om hur Erika i Livsrum drar den livsfilosofiska slutsatsen att ”underkastelsen under ett genomgripande system var den enda vägen till lycka och meningsfullhet”.

Problemet är förstås att varken tomheten eller underkastelsen går att förverkliga inom ramarna för den västerländska konsumtionskulturen. De förblir fantasier – och som sådana reaktionära och destruktiva, vilket oundvikligt och brutalt kommer att visa sig. Vad som förenar gestalterna i dessa berättelser med Houellebecqs romanfigurer är att de söker utvägar ur en moralisk och politisk ordning som tömmer tillvaron på mening, men tvingas inse att allt som återstår är återvändsgränder. Det intressanta är kanske inte den pessimistiska analysen i sig – Houellebecq gjorde den som sagt redan för två, tre decennier sedan – utan att den nu utbreder sig i mainstreamlitteraturen som ett estetiskt virus. Någonstans anses vi uppenbarligen behöva den. Som en besvärjelse, kanske, inför undergången. En vaccination mot alla fantasier om en annorlunda värld.