Gabor Tiroler var nio år när Ungernupproret ägde rum. Det fick efterverkningar på hans familj och ledde till att han hamnade i Sverige. Här berättar han om de dramatiska veckorna och gör en dialektisk analys av förloppet.

Ungernupproret ägde rum för sjuttio år sedan i oktober-november 1956. Min far, Zoltan, läkare och min mor, Ferike, operationssjuksköterska, båda aktiva och övertygade kommunister, var direkt berörda. Två nära anhöriga, också aktiva kommunister, stred på motsatta sidor. Som nioåring tyckte jag det var spännande och gjorde trägevär med bästa kompisen. När upproret var över valde mina föräldrar att fly; de hade tappat hoppet om en förändring till demokratisk socialism i Ungern, det som upproret hade till utgångspunkt. Vad kan socialister lära av den historien?

Officiellt betecknades upproret som “Händelserna”, av en del kommunister ”Kontrarevolutionen” och av andra ”Revolutionen”. Jag har studerat förloppet och diskuterat med de olika sidorna många, många gånger. 

Det hela varade knappt tre veckor med början 23 oktober till kanske mitten av november. En fredlig studentdemonstration som växte med tiotusentals elitarbetare, intellektuella och unga officerare med sina manskap. De protesterade dels mot närvaron av ryska trupper och dels mot den kommunistiska maktapparatens tvångsmetoder och privilegier. De  ville ha ett socialistiskt men demokratiskt samhälle i samarbete med Sovjetunionen men på jämlik grund. De upproriska angrep speciellt säkerhetstjänsten och dess våldsmetoder. Efter ett par dagars våld drog sig de ryska trupperna tillbaka från Budapest och delvis från hela landet. En ny statsledning med en minister som varit regeringschef (Nagy) under två år efter Stalins död 1953 tillsattes.

Ungernupproret varade knappt tre veckor med början 23 oktober till kanske mitten av november. En fredlig studentdemonstration som växte med tiotusentals elitarbetare, intellektuella och unga officerare med sina manskap.

Nagy hade tidvis bekänt sig till kommunismen men var kanske snarast en vänstersocialdemokrat. Reaktionära grupper inom landet och utifrån gick till angrepp mot kommunistiska funktionärer och ämbetsmän liksom mot judar. De talade om att ansluta sig till NATO. Röda armén återvände med nya trupper och slog ned såväl progressiva som reaktionära upprorsmän. Strider fortsatte utanför Budapest mellan arbetarråd, partisangrupper, revanschister, ungerska militärförband och ryska styrkor. En ny, sovjetstödd statsledning tillsattes med Kadar som chef, medan Nagy försvann. Förtryck och våld befästes under sextio- och sjuttiotalet för därefter mildras alltmera. Den ryska militära närvaron blev kanske diskretare men snarast mera omfattande. Därefter öppnades Ungern allt mer för en intern debatt, yttrandefrihet och utbyte med Väst fram till murens fall och Warsawapaktens upplösning. 

Ett försök till revolution hade  ägt rum 1919 under ledning av Bela Kun. Det slogs brutalt  ner efter hundra dagar och bland de tusentals avrättade fanns en av min morfars bröder. Den andre kom undan men dukade under i straffarbete under andra världskriget. Någon egentlig revolution har således, tyvärr aldrig ägt rum i Ungern. 

Morfar själv var socialdemokrat i Masaryks Slovakien. Han betraktade sig som ungrare. Väldigt många ungrare betraktade honom och hans familj som judar.  Ungern deltog på Hitlers sida och femtekolonnen, pilkorsarna överträffade tyskarna i nazism. När den ungerska regeringen inte var tillräckligt nitisk i judeutrotningen tog Hitler över styret. Ungern befriades av Röda armén och mina föräldrar har den att tacka att de kom ur Auschwitz levande. En faster, sjutton år gammal, överlevde också och transporterades på bår till Sverige i en av de vita bussarna. Pappa hittade en läkarbefattning i Budapest  och mamma stod i matköer efter att överlevt en period så knappt att avdelningssköterskan hade kallat på prästen att ge sista smörjelsen. 

1945 var Ungern med nio miljoner invånare fortfarande ett halvfeodalt samhälle där en tredjedel av marken ägdes av adel och storgodsägare, en tredjedel av katolska kyrkan och resten av befolkningsmajoritetens småbönder, jordlösa fattigbönder och lantarbetare. Jordbruk var den huvudsakliga näringen men det fanns en industri baserad på kolgruvor och aluminium. Efter kriget var Ungern utarmat och sönderslaget med en inflation så jättelik att pengar inte räknades i tusenlappar utan i biljoner, triljoner och som mest en miljard biljoner fast det var ingen som räknade utan betalade med sedelfyllda säckar. 

Efter kriget var Ungern utarmat och sönderslaget med en inflation så jättelik att pengar inte räknades i tusenlappar utan i biljoner, triljoner och som mest en miljard biljoner fast det var ingen som räknade utan betalade med sedelfyllda säckar.

En vänsterkoalition tog makten. Quislingarna som haft höga positioner flydde men en del lyckades snabbt byta sida och nästlade in sig i den nya byråkratin eller till och med i statsledningen. 1944 hade Ungerns Kommunistiska Parti bara 3 000 medlemmar. Redan året efter var det 150 000 och 1947 hade det expanderat till 650 000. Hur ska en så stor grupp skolas in och medvetandegöras? Hur ska det undvikas att provokatörer och rena opportunister smiter in. 

Förutom att rensa ut pilkorsarna genomdrev kommunisterna en penningreform som återgav pengarna ett värde och en jordreform som innebar att alla lantarbetare och fattigbönder fick fem hektar att odla. Successivt förstatligades gruvorna, den tunga industrin och bankerna. 1946 blev Ungern folkrepublik. Sommaren 1948 slogs Kommunistpartiet ihop med Socialdemokraterna till Ungerska Arbetarpartiet med en bred arbetarbas. 

Jordreformen och förstatligandet av banker och industri hade starkt folkligt stöd. Penningreformen var lyckad och föräldrarna brukade tala om den med entusiasm. Kommunistpartiet blev populärt. Men införandet av kollektivjordbruk enligt sovjetisk förebild efter bara något år ändrades böndernas inställning för de blev ju, som de uppfattade det, av med den jord som de tidigare fått. Att gå in i kollektivjordbruket var oundvikligt. Vårt arbete med studien fortsätter.

1948 fick arbetarpartiet regeringsmakten. Men partiet kännetecknades av osjälvständighet, det slaviska följandet av varje påbud från Sovjetunionen, tilltagande opportunism, maktmissbruk med en allsmäktig hemlig polis och en svällande byråkrati. Det fanns en atmosfär av överhängande krigshot från USA och Västtyskland, som ju inte var utan grund (betänk vad som skedde i Grekland och Italien med kommunisterna), men det bidrog till ett kontrollsamhälle med utbredd osäkerhet och rädsla, vilket illustreras av det som beskrivs nedan.

Det fanns en atmosfär i Ungern av överhängande krigshot från USA och Västtyskland, som ju inte var utan grund, men det bidrog till ett kontrollsamhälle med utbredd osäkerhet och rädsla. Dessa fel och misstag bidrog till det som hände i oktober 1956.

Dessa fel och misstag bidrog till det som hände i oktober 1956. En delvis berättigad misstänksamhet, osäkerhet men också paranoia och direkta sabotage av de till synes mest nitiska partifunktionärerna resulterade i angiveri, fängelsestraff och avrättningar av verkliga eller inbillade fiender som skakade många kommunisters övertygelse och hängivenhet skakades, men om tåget går ska jag av. Den mest dramatiska händelsen var avslöjandet att Laszlo Rajk skulle ha varit en fientlig agent. Rajk hade varit kommunist från ungdomen, kämpat i Spanien, motståndsman mot nazismen. Han var en folkhjälte som kan jämföras med Che Guevara. Det var en chock för sådana som mina föräldrar att han erkände sig skyldig bland annat till hemligt samarbete med Titos Jugoslavien. Om Rajk var en förrädare vilken av alla ledare kunde man då lita på? En av dem, Andras Berkesi, blev på sjuttiotalet vän till vår familj vilket jag ska återkomma till.

Han var också en hängiven kommunist sedan ungdomen, blev efter kriget hög officer i armén och sedan i säkerhetspolisen. Berkesi fängslades samtidigt med Rajk som han kände personligen. Rajk hängdes men Berkesi släpptes ur fängelset efter Stalins död och blev Ungerns mest lästa författare, jämförbar med Henning Mankell (deckare med samhällsengagemang och en klar vänsterideologi). Berkesi berättade för oss att Rajk hade bekänt fast han var helt oskyldig för att det var bäst för partiet. Både han och Rajk fick full upprättelse 1954. 1956 öppnades graven och Rajk fick en offentlig, högtidlig återbegravning inför omkring 200 000 människor. Det var en av faktorerna i händelserna som följde, fast för Berkesi och för andra gammelkommunister handlade det om en kontrarevolution redan från början. 

Den mest dramatiska händelsen var avslöjandet att Laszlo Rajk skulle ha varit en fientlig agent. Rajk hade varit kommunist från ungdomen, kämpat i Spanien, motståndsman mot nazismen. Det var en chock för sådana som mina föräldrar att han erkände sig skyldig bland annat till hemligt samarbete med Titos Jugoslavien.

Rajk var jude men det var Ungerns statschef Rakosi också. Liksom rörande Stalin cirkulerade rykten (underblåsta av västpropaganda) även om den kommunistiska apparaten att den misstänkte och övervakade judar mer än andra medborgare. På närmare håll till oss försvann en dag en bekant till mina föräldrar och det var en hög polischef som råkade vara jude. Pappa frågade partisekreteraren helt naivt eller idealistiskt om denne kunde ge någon upplysning om polischefen. Svaret löd: ”Jag råder kamrat Tiroler att inte ägna sig åt denna sak framöver.”Långt senare, efter att polischefen frigivits och återfått sin befattning, skrev han ett långt tackbrev till Sverige där han berättade att han fått en bättre behandling i fängelset efter att doktorn hade frågat efter honom. 

1949 var pappa i fokus för ett partimöte. Ordföranden kritiserade honom för att hysa borgerliga tänkesätt. Pappa gjorde självkritik och redogjorde för sin bakgrund som trasproletär. Han hade förlorat sin egen far i första världskriget, blivit övergiven av sin mor och levt i yttersta misär med sin mormor. Han hade alltid varit den fattigaste i klassen och kämpat för att kunna utbilda sig. Han hade lyckats skrapa ihop någon materiell trygghet som läkare men blivit av med allt under andra världskriget. Mot den bakgrunden var han fäst vid att få en säker tillvaro, det erkände han, men han skulle göra sitt bästa att tillägna sig ett kommunistiskt medvetande.

Ordföranden nöjde sig inte med detta utan föreslog att pappa skulle suspenderas från sitt medlemskap under en tid och ställde frågan till de närvarande kamraterna. De flesta röstade för att ge honom chansen att bättra sig. Ordföranden invände då att församlingen uppenbarligen blivit påverkad av  Tirolers kontrarevolutionära tankar och att det vore bättre att rösta en gång till. Alla röstade för att medlemsboken skulle tas ifrån honom. Sedermera fick han reda på att ordförandens brorson behövde den post på det stora sjukhuset i Budapest som pappa innehade och som han nu förflyttades ifrån. 

1949 var pappa i fokus för ett partimöte. Ordföranden kritiserade honom för att hysa borgerliga tänkesätt. Pappa gjorde självkritik och redogjorde för sin bakgrund som trasproletär. Alla röstade för att medlemsboken skulle tas ifrån honom. Sedermera fick han reda på att ordförandens brorson behövde den post på det stora sjukhuset i Budapest som pappa innehade och som han nu förflyttades ifrån.

Pappa var besviken och diskuterade saken med sin fru, men hon var bättre ideologiskt skolad och sa emot honom att partiet säkert visste vad som var bäst i denna sak. Pappa började att hålla med henne. Men det som följde gjorde att han blev allt mer tvivlande. Han blev nämligen kallad till vice hälsoministern ett halvår senare och underrättad: ”Kamrat Tiroler har blivit utnämnd till provinsöverläkare i Szombathely (en av de största städerna)”. Han påpekade då, med viss bävan, att han inte kunde åta sig ett sådant ansvar om han inte hade partiets förtroende. Ministern hade tydligen inte haft reda på uteslutningen. När han nu förstod det sade han kort: ”Det kan vi ordna”, kallade på sin sekreterare och gav några diskreta order. Denna återkom inom loppet av någon eller några timmar med partiboken, som ministern formellt överräckte till pappa. Familjen flyttade till Szombathely där pappa organiserade toraxkirurgisk verksamhet, mest lungor, och programmet för tuberkulosbekämpning.  

Någon gång 1951 inträffade detta som min far berättade: ”Om jag minns rätt var det 1951 som en bil stannade utanför vårt hus en tidig morgon och jag fördes till, vad som visade sig vara, säkerhetspolisen, AVH:s högkvarter. (AVH är förkortning för Statsskyddsmyndigheten.) Samtidigt befann sig min hustru i Budapest på en vidareutbildning för sjuksköterskor. Jag lämnades ensam i ett tomt rum från sex till ungefär halv åtta, varefter en AVH-man kom in lekande med en revolver. Han kastade en blick på mig och lämnade rummet igen utan ett ord. Min hjärnas propeller snurrade med ett flygplans hastighet och sökte en möjlig orsak till arresteringen, men jag kunde inte komma på något; kunde inte komma på vilket fel jag kunde ha begått.” 

”Senare trädde en officer av högre rang in, han lät mig sitta på en stol och betraktade mig länge.  Jag tog mod till mig och anmärkte att en patient låg beredd på operationsbordet i väntan på min operation, varpå han tog upp telefonen, frågade om avdelningens nummer och meddelade operationssköterskan att denna dags operationer var inställda, lade på luren och satte sig på nytt. Han bjöd mig på en cigarett men jag förklarade att jag inte rökte. Därpå försjönk han i en längre tystnad och betraktade mig stelt. Med bultande hjärta inväntade jag hans fråga.”

”Till slut tog han till orda och sa följande: ’Vi är inte nöjda med kamrat Tirolers arbete.’ På detta genmälde jag följande: ’Ha vänligheten att förklara i vilket avseende ni är missnöjda.’ På detta meddelade officeren att de inte var belåtna med det förhållandet att jag hyste en reaktionär kollega på avdelningen. Jag förstod omedelbart vem han syftade på, nämligen sjukhusets tidigare överläkare dr. Lajos Smidt som nu arbetade hos mig som biträde. Mitt svar var följande: ’För det första var det inte jag utan direktionen som utnämnt honom. För det andra utförde han allt det jag bad honom om, och jag hade aldrig noterat någon form av sabotage från hans sida eller att han på något sätt hindrat mig i mitt arbete, ej heller att han skulle ha spridit någon som helst partifientlig propaganda. Jag respekterar Smidt med hänsyn till hans långvariga anställning och erfarenhet.’ Vid mitt svar hoppade officeren ursinnig upp från sin stol, gick fram och tillbaka framför sitt bord en stund varpå han stormade ut.

Ytterligare en halvtimme fick jag vänta och till slut blev jag utsläppt. Jag var i ett sådant chocktillstånd att jag tog min lille son, som bör ha varit omkring tre år gammal och reste upp till Pest för att uppsöka min hustru, Ferike, och tala igenom det som hänt. Då hon hörde vår lille sons gråt tittade hon ut genom fönstret och fick syn på oss. Efter att ha hört min berättelse sade hon bara: ’Se här, res lugnt tillbaka för du kan ändå aldrig komma undan AVH. Dessutom kan det ligga något i deras kritik.’ Följaktligen åkte jag tillbaka och fortsatte arbeta som vanligt.”

Själv hade jag en bild av Stalin över min säng och jag kallade honom Lillefar. När han dog i mars 1953 grät jag och vi dagisbarn deltog på ett lastbilsflak i en sorgmarsch omgiven av svarta fanor.  Fortfarande undviker jag färgen svart i kläder och skor.

Vad gäller dr Smidt var han lågadel, en hängiven katolik och djupt konservativ. Fram till krigsslutet hade han varit överläkare då han blev avsatt och så småningom ersatt på posten av Zoltán. De behöll en god relation och träffades i Sverige många år senares och då hade dr Smidt blivit en celebritet i staden med ett museum av som visade hans samlingar av frimärken, s och spårvagnar bland mycket annat.

Själv hade jag en bild av Stalin över min säng och jag kallade honom ”Lillefar”. När han dog i mars 1953 grät jag och vi dagisbarn deltog på ett lastbilsflak i en sorgmarsch omgiven av svarta fanor.  Fortfarande undviker jag färgen svart i kläder och skor. 

Självklart ackumulerades sådana incidenter  till en ökande misstro och misstänksamhet mot systemet. Många förlorade sin tro på kommunismen liksom andra hade gjort tidigare vid ”avslöjanden” och kursändringar av det slag som Molotov-Ribbentroppakten eller utpekandet av Jugoslavien som fiende till kommunismen. Den största omvälvningen efter kriget kom ändå med SUKP:s (Sovjetunionens kommunistiska parti) tjugonde kongress på våren 1956. Det var då som terrorn tillkännagavs och den glorifierade ledaren Stalin förklarades ha varit en grym skurk. Avstaliniseringen bidrog till oroligheter i Polen där en ny, reformvänlig ledning tillsattes. Detta var också en del i de händelser som följde i Ungern samma år. 

Ungern hade på femtiotalet blivit en välfärdsstat trots den totala förstörelsen och utarmningen i världskriget. Adelns herresäten hade gjorts om till semesterhem för arbetare och mitt första barndomsminne är från tvåårsåldern då min mamma hade fått en betald ledighet med helpension på en herrgård och plaskade med mig i storgodsägarens simbassäng.

Liksom de andra öststaterna hade Ungern på femtiotalet blivit en välfärdsstat trots den totala förstörelsen och utarmningen i världskriget. Hälsovård, utbildningsväsende, mycket billiga statliga kommunikationer, kultur, böcker, skivor, teater, musik, arbete för alla. Adelns herresäten hade gjorts om till semesterhem för arbetare och mitt första barndomsminne är från tvåårsåldern då min mamma hade fått en betald ledighet med helpension på en herrgård och plaskade med mig i storgodsägarens simbassäng. Tyvärr hade de här enorma förändringarna och förbättringarna inte uppfattats eller förståtts av folket i gemen och definitivt inte tillgodoräknats kommunismens eller Sovjetunionens inflytande. På liknande sätt rådde ett relativt välstånd för den stora majoriteten av kubanerna på åttiotalet tack vare samarbetet med Sovjetunionen. Men delvis på grund av bristande undervisning och delvis på grund av den effektiva propagandan från väst hade detta inte kunnat inlemmas i det allmänna medvetandet. 

Under hösten 1956 uttalade sig studenter och intellektuella allt mera öppet för att de sovjetiska trupperna skulle lämna landet, att det ekonomiska samarbetet skulle bli mera jämlikt mellan länderna, att vanligt folk skulle möjlighet att påverka politiken att partikadrernas privilegier skulle avskaffas. Unga officerare och eliten i arbetarklassen, dvs. gruvarbetare och de i tung industri, anslöt sig, alltså de mest välutbildade och medvetna i folket. De fick stöd och inspiration av den gamle marxistiska filosofen Georg Lukacs och flera av dem var hans studenter. Upproret började 23 oktober. Det är ingen tvekan om att det från början hade karaktären av en revolution, kulturrevolution. Det framkom tydligt, förutom de tidigare nämnda aktivisterna, av de tidningsartiklar och flygblad som maken till min moster hade sparat i en resväska gömd under sängen och som jag fick läsa 1975 med löfte att inte berätta för någon utanför familjen. 

Under hösten 1956 uttalade sig studenter och intellektuella i Ungern allt mera öppet för att de sovjetiska trupperna skulle lämna landet, att det ekonomiska samarbetet skulle bli mera jämlikt mellan länderna, att vanligt folk skulle möjlighet att påverka politiken att partikadrernas privilegier skulle avskaffas.

Många av de ryska soldaterna hade lärt sig ungerska och hade ungerska vänner. Vi hade en officer med fru inackorderade hos oss och jag var ofta i deras del av huset och lekte och fick godsaker av frun. De skulle inte ha skjutit på ungrarna och det kunde ha varit en av orsakerna till att de sovjetiska trupperna drogs bort.Fängelserna öppnades och politiska fångar blev fria men inte bara de utan en stor mängd förbrytare och brottslingar. En del av dessa passade på att lämna Ungern och andra sällade sig till upprorsmännen för att ta revansch. Gränserna öppnades och många gick över till Österrike eller Jugoslavien. 

Någon av de allra första dagarna beordrades högsta beredskap på kirurgavdelningen där mamma var föreståndare. Ett passagerarplan hade försvunnit på väg från Budapest till vår stad i västra Ungern. Meddelandet var att planet kunde ha störtat. Obetänksamt uttalade mamma: ”Planet kanske har avvikit till Österrike”. De som stod bredvid henne blev skräckslagna. Kommentaren kunde uppfattas som partifientlig propaganda och det innebar omedelbar arrestering. Säkerhetspolisen hade dock redan information om händelserna i Budapest och visste att de själva nu var i riskzonen att tas fast och straffas av upprorsmännen så de avvaktade och kort därpå kunde någon i personalen som lyssnat på kortvågsradion bekräfta att det faktiskt förhöll sig som mamma hade gissat. 

Folkets indignation var inte riktad mot ryssarna utan mot AVH. Det förekom summariska avrättningar och rena massakrer på säkerhetspoliser. Stämningen var optimistisk att en äkta demokratisk socialism skulle förverkligas. Det bildades arbetarråd i många industrier och studenterna liksom intellektuella höll stormöten för att diskutera hur man skulle gå tillväga. 

Men enligt ett mönster som vi sett många exempel på från arabländerna till Jugoslavien bombarderades Ungern av propaganda från Radio Free Europe finansierad av CIA och sänd från dåvarande Västtyskland samt från Voice of America från Washington. Förutom att hetsa befolkningen mot allt vad socialism hette eggade de kanalerna emigranterna att återvända och återta sina egendomar och privilegier. Efter någon vecka kom de tillbaka: storgodsägare, storkapitalister och gamla fascister-pilkorsare från den tioåriga exilen i Tyskland och Österrike och de hade med sig vapen.

En natt fick vi ett ovälkommet besök av en grupp berusade och aggressiva upprorsmakare. De ville föra bort pappa. Mamma försökte tala lugnande. En av dem råkade se det röda korset i bakrutan på vår bil och en annan verkade veta att husägaren var läkare och han ropade ”låt honom vara, vi tar grannen istället.” De släpade ut honom, pappan till våra lekkamrater, och sköt honom.

I upprorets andra vecka fick pappa följa med ett Rödakorsteam till Budapest med sjukvårdsmaterial och första hjälp till de sårade på bägge sidor. Då hade de sovjetiska trupperna återvänt och det pågick blodiga strider. Han kom tillbaka starkt påverkad av hemskheterna han hade sett. Konstigt nog berättade han inte så mycket i motsats till sitt år i koncentrationslägret som han t.o.m. höll lektioner om i gymnasieskolor. En natt fick vi ett ovälkommet besök av en grupp berusade och aggressiva upprorsmakare. De ville föra bort pappa. Mamma försökte tala lugnande till de högljudda männen utanför vår grind. En av dem råkade se det röda korset i bakrutan på vår bil och en annan verkade veta att husägaren var läkare och han ropade ”låt honom vara, vi tar grannen istället.” De släpade ut honom, pappa till våra lekkamrater, och sköt honom.

De politiska toppkadrerna hade flytt men partifunktionärer på lägre nivåer och trogna kommunister som trodde på en förändring i likhet med mina föräldrar stannade. Det var dessa som tillsammans med judarna (många ungrare var både kommunister och judar) var särskilt förhatliga för kontrarevolutionärerna. De hängde eller misshandlade till döds några hundratal. I detta skede blev katolska kyrkan genom påvens representant i Ungern, kardinalen, en av dem som högljutt förespråkade en anslutning till Väst. Men det judiska rådet i Ungern kom senare att tacka Sovjetunionens regeringschef Chrusjtjov att Röda arméns ingripande hade stoppat de summariska avrättningarna. 

Vad var det då som upprorsmakarna krävde? Universitetsstudenter hade formulerat fjorton punkter som gick ut på att de sovjetiska trupperna skulle lämna Ungern och att relationerna mellan de två länderna skulle göras jämlika. Stalinismen och dess terror skulle elimineras och demokratiska val hållas. Imre Nagy skulle återinsättas som regeringschef. Ungern skulle bli neutralt och alliansfritt och behålla en vänskaplig relation till Sovjetunionen. En omfattande analys och rapport 1957 från FN:s speciella kommitté om Ungern återges och hänvisas till av USA:s utrikesdepartement (State department) som en pålitlig bedömning nämligen att ”The focus of the demands of the demonstrators, … was democratic socialism (min markering).”

Ett passagerarplan hade försvunnit på väg från Budapest till vår stad i västra Ungern. Meddelandet var att planet kunde ha störtat. Obetänksamt uttalade mamma: ”Planet kanske har avvikit till Österrike”. De som stod bredvid henne blev skräckslagna. Kommentaren kunde uppfattas som partifientlig propaganda och det innebar omedelbar arrestering.

Det var när upproret urartade till klappjakt på kommunister eller förmenta kommunister och när de inresta, nya ledarna förordade en anslutning till väst som de sovjetiska trupperna återvände och i flera avseenden upprättade den gamla ordningen. Det var en massiv invasion och det förekom skjutande även i vår stad. Pappa tog oss till det skyddsrum som fanns under sjukhuset. Genom en glugg i gatuplanet kunde jag se stridsvagnarnas larvfötter och höra deras buller under en lång tid. 

Mina föräldrar insåg att det inte fanns hopp om att förverkliga en äkta socialism och bestämde sig för att fly. Det var inte ryssfientlighet och inte heller antikommunism som drev dem. När de slutligen hade bestämt sig i november var upproret slut, gränserna hade stängts igen och omkring tretusen hade människor mist livet. Sverige var det närmaste de kunde komma till sitt ideal, alltså Sverige som det var eller som det framstod då på femtitalet, absolut inte som det har blivit. 

Det som hände var alltså en revolution som förvandlades till en kontrarevolution och därefter en syntes av dessa. Ungern blev det öppnaste landet och den av folkrepublikerna som hade högst levnadsstandard under sjutti-, åttitalet under regeringschefen János Kádár men efter 1990 urartade det till något nästan karikatyrmässigt nyliberalt och EU-USA-NATO-troget. 

En dialektisk analys ger vid handen att ledarna, partimedlemmarna kan ha börjat med de bästa goda avsikter och en ärlig idealism (att de arbetade och uppoffrade sig för folkets, de utsugnas bästa) men att de blev allt mer beroende av sin makt och sina privilegier, vilket i sin tur föranledde oärlighet, historieförfalskningar och motstånd mot all kritik. Detta skulle kunna karakterisera själva partiordföranden och regeringschefen Rakosi som hade ett hjältemodigt förflutet som revolutionär 1919 och aktiv kommunist under mellankrigstiden. Han var politisk fånge i många år innan han blev utväxlad och skickad till Sovjetunionen 1940. Där han blev Stalinanhängare och imitatör (min beteckning). I Ungern blev han en envåldshärskare som levde i lyx. 

Det som hände i Ungern 1956 var alltså en revolution som förvandlades till en kontrarevolution och därefter en syntes av dessa.

En liknande bedömning av Trotskij visar att han tveklöst var en av oktoberrevolutionens främsta ledare och säkert inte någon fientlig agent från början, vilket den officiella sovjetiska historieskrivningen påstod. På liknande sätt behandlades Tito och det Jugoslavien som han kom att leda. Tito var i själva verket en kommunist och revolutionär som deltog i oktoberrevolutionen och det efterföljande inbördeskriget och en partisan i kriget mot Hitlertyskland. Men både Titos land och han själv gjordes till huvudfiende och påstods vara USA-allierad. Den sovjetiska uppfattningen översattes i princip ordagrant och gällde i Ungern. Bara att ha brevkontakt med någon i Jugoslavien blev ett brott i Ungern. Det hör till saken att i norra delen av Jugoslavien, som gränsar till Ungern, bodde fem hundratusen magyarer medan det i Ungern levde omkring fyrtiotusen människor med härkomst från Jugoslavien. 

Den demokratiska centralismen blev till centralism utan demokrati och alla ifrågasättanden, all kritik kom att uppfattas som hot, som fientliga angrepp på partiet. Partimötena inleddes ofta med frasen ”vi ska diskutera hur vi ska agera i frågan …” åtföljd av partisekreterarens, ministerns utläggning och slutsatser.  Om det över huvud taget fanns utrymme för frågor i slutet av mötet blev de allt mera smicker och fjäsk och stående applåder som då inleddes av de på nivån nedanför i hierarkin. Verklig demokratisk centralism skulle kunna förklaras som att diskussioner hålls i demokratisk ordning där alla kan föra fram sina synpunkter. De beslut som därefter fattas är alla förbundna att följa oavsett om de håller med eller inte. Det är viktigt att alla kommer till tals och särskilt de som mest är berörda, vilket inte alls behöver vara en ordförande, en sekreterare eller en minister. Sådana arbetssätt och samarbetsformer hade jag erfarit i FNL-rörelsen (DFFG) som i sin tur hade inspirerats och vägletts av de tidiga skedena i oktoberrevolutionen, arbetarråden, och av det som betecknades Mao Tse-tungtänkandet eller det som var vår tolkning och förståelse av dessa. 

En dialektisk analys ger vid handen att ledarna, partimedlemmarna i Ungern kan ha börjat med de bästa goda avsikter och en ärlig idealism (att de arbetade och uppoffrade sig för folkets, de utsugnas bästa) men att de blev allt mer beroende av sin makt.

De fel och missförhållanden som nämnts här ovan hade kritiserats internt och i hemlighet liksom av besökande kommunister från väst och även lett till rättelser redan 1953-54. AVH:s makt och våldsmetoder hade minskat och begränsats något men ändå fortsatt att skrämma och kontrollera. Partiets och statsledningens sammansmältning och självsvåld hade tillfälligt modifierats när Imre Nagy blev regeringschef men den tidigare Rákosi, trogen stalinist, återtog sin position efter ett år. De höga kadrernas privilegier och företräden –nepotism, korruption, godtyckligheter— befästes under åren fram till 1956. I juli det året avgick Rákosi. Han gjorde en grundlig självkritik mot sin egen personkult, mot korruptionen och toppstyrningen av landet. 

Hela händelseutvecklingen varade inte längre än tre veckor oktober-november. Under de närmast följande åren, som resultat av upproret, gjordes en del en del öppningar och uppmjukningar, ett friare klimat, mera yttrandefrihet och förbättrad levnadsstandard. AVH avskaffades. Ungrare kunde resa till västländer på besök vilket hade varit omöjligt för vanliga medborgare före 56. Den sovjetiska närvaron blev mera diskret och direktiven från Moskva mindre påträngande. Det styrande partiet bytte namn från Ungerska arbetarpartiet till det Ungerska socialistiska arbetarpartiet.

Men vilka slutsatser kan vi då dra av Ungern 1956? Jo, inom vår rörelse, inom en autentisk vänster, måste vi skapa och tillämpa en verklig demokratisk centralism grundad på folkmakt.

Det råder ingen tvekan om att flera av upprorets mål förverkligades helt eller delvis, men ledarna för det som Imre Nagy och Pal Maleter fick inte uppleva det. De hade dömts för landsförräderi och avrättats. 

Att fienden är välorganiserad och har både vapenmakten och pengarna det visste vi redan. Men vilka slutsatser kan vi då dra? Jo, inom vår rörelse, inom en autentisk vänster, måste vi skapa och tillämpa en verklig demokratisk centralism grundad på folkmakt. Vi behöver sträva efter att bli starkare och med det menar jag framför allt medvetna, osjälviska, ärliga, kamratliga. En förtrupp. Förebilder. De nya människorna sådana som Ernesto Che Guevara och László Rajk.