Våga möta det okända genom offentlig konst

Det senaste året har konst i det offentliga rummet blivit föremål för diskussion. Sara Edström, ordförande för Konstnärernas Riksorganisation berättar här om hur åsikterna om offentlig konst går isär mellan olika grupper i samhället, enligt en ny opinionsundersökning som de beställt.
Det är viktigt att mötas av det man inte själv valt.
Var och en av oss går in i våra allt mer intrikat utformade bubblor av det som för oss framstår som självklarheter och förnuftighet. Är inte detta vår tids största förbannelse?
Det sätt vi navigerar i flödet av information förstärker det vi redan var på väg emot. Våra nyhetskanaler och vårt digitala skvaller ger oss tillgång till all världens samlade information samtidigt som vår världsbild smalnas av allt mer för varje klick. Vi har blivit så vana att ha kontroll över vårt flöde. Ingenting kommer upp, ingenting kommer in, som inte är ett resultat av alla våra tidigare val och de bråkdelar av sekunder som vi stannat för länge på något klipp om doftljus eller chemtrails.
Det sätt vi navigerar i flödet av information förstärker det vi redan var på väg emot.
Denna av oss själva så totalt kuraterade värld ger oss en känsla av ordning i kaoset. Men det gör oss allt mer intoleranta mot vadhelst det är som kommer in och stör. Vi får allt färre gemensamma mötesplatser. Vi har lärt oss att ta fram högafflarna och gapa högt när vi ser sådant som ska jagas ut ur byn.
Den offentliga konsten erbjuder en möjlighet att möta det okända. Plötsligt står det någonting vi inte sett förr på torget på väg till bussen. Upprörda röster höjs. Vad är detta som tränger sig på? Jag har inte valt detta!
Vi får allt färre gemensamma mötesplatser.
När samtiden upplevs skrämmande och kaotisk, när vi lever i en tid då statsministern säger: “Sverige är inte i krig, men det råder inte heller fred”, så är det förståeligt att behovet av enkla förklaringsmodeller växer. Många orkar helt enkelt inte med att allt omkring oss är komplext och svåröverblickbart.1
Ibland tänker jag att det är här skiljelinjen går: hur en del av befolkningen går igång på det komplexa och ser det som utmaningar att lösa och lära sig av, och en del hatar det och skräms när det inte direkt går att kategorisera och stoppas in i förutbestämda boxar. Men är inte de förutbestämda boxarna exakt motsatsen till vad vi egentligen behöver? Om vi redan under goda förhållanden bara använder tio procent av vår hjärnkapacitet, bör vi inte i tider av kris anstränga oss att låsa upp än mer av vår kreativitet?
Är inte de förutbestämda boxarna motsatsen till vad vi behöver?
Trots att alla egentligen vet att inga nya, banbrytande tankar kommer ur inskränkthet och stelbent ordning, så rullar ändå mekanismerna igång som vill städa bort det olikartade. Konstens själva essens är ju att vara brokig och öppna upp för tankar och känslor som är nya för oss, så den borde i dessa tider istället lyftas och erkännas som en grundläggande samhällsfunktion och en omistlig del i vårt demokratiska samtal.
Offentlig konst står även väldigt iögonfallande på torget och symboliserar just kulturpolitiken. Här har det fattats oräkneliga demokratiska beslut som till slut har lett fram till att just den här skulpturen står just här. I Regeringsformen, som är en av våra fyra grundlagar, står det i kapitel 1, paragraf 2 att: “Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten.” Det är alltså stipulerat i grundlagen att kulturens roll i samhället inte bara ska ses som något extra eller frivilligt utan som en del av välfärden, likvärdig med vård, skola och omsorg.2
Konstens själva essens är ju att vara brokig och öppna upp för tankar och känslor som är nya.
Från grundlagen, via de statliga kulturpolitiska målen och den statliga konstnärspolitiken, via kommunala och regionala kulturplaner, via kulturskolor, via estetiska ämnen i skolan, via bildningsförbunden, via folkhögskolorna, via kollektivverkstäderna, via konsthögskolorna, via ateljéerna och produktionsplatserna, via konstkonsulenter, via kulturförvaltningar och kulturhandläggare, via ett mångfacetterat och livskraftigt fritt kulturliv i hela landet har vi kommit fram till den punkt då det plötsligt står en ny skulptur på torget.
Det är inte någon hemlig klubb eller bortskämd elit som sitter i sitt elfenbenstorn och dikterar spelreglerna, det är så här vi gemensamt har bestämt att vi ska göra. “Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund. Alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling” som det står i de kulturpolitiska målen.3
Ändå väcks samma diskussion varje gång ett offentligt konstverk ska uppföras. Högljudda röster protesterar för att det inte faller just dem i smaken. Men de starkaste rösterna är inte majoritetens röst. Konstnärernas Riksorganisation har låtit Verian (före detta SIFO) undersöka svenska folkets inställning till offentlig konst och det visar sig att hela 50 procent av befolkningen tycker att det är viktigt eller mycket viktigt med offentlig konst i de miljöer de vistas i. 32 procent säger att de vill se ännu mer konst på offentlig plats. Det är endast 17 procent som tycker det finns för mycket offentlig konst.4
50 procent av befolkningen tycker att det är viktigt eller mycket viktigt med offentlig konst.
När vi bryter ner siffrorna i detalj ser vi hur det så kallade moderna könsgapet visar sig. 58 procent av kvinnorna tycker att det är viktigt eller mycket viktigt med offentlig konst i närmiljön, samtidigt är det endast 41 procent männen som håller med om det. Det speglar gapet som växer mellan könen i hur vi röstar politiskt. Vår undersökning visar att 68 procent av de svarande som säger sig skulle ha röstat på oppositionspartierna om det vore val idag rankar offentlig konst som viktigt eller mycket viktigt, men bara 31 procent av de som stöder regeringspartierna och deras stödparti Sverigedemokraterna.5
Andra former av konst och kultur måste man själv söka upp och bestämma sig för att betala biljett till eller helt sonika ta klivet över tröskeln för att ta del av. Den offentliga konsten står där, tillgänglig för alla. Om du genom din skolgång, dina fritidsaktiviteter och dina nyhets- och informationskanaler vant dig att möta olika konstnärliga uttryck, vant dig att vrida och vända på de intryck och reaktioner som kultur väcker så kan du gå förbi konsten på torget och antingen förundras över den för egen del eller glädjas över att andra kan förundras. En kvinna som intervjuades av Kulturnytt i P1 i januari 2025 säger först med eftertryck att hon inte alls gillar det “kludd” som konstnärer gör, men säger i nästa andetag att det är självklart att det ändå ska finnas eftersom “det finns ju de som tycker om det, då ska det väl finnas för dem tycker jag. Vi är ju olika alla”. Åh, vad jag kände att jag saknat röster som hennes. Låt oss leva här tillsammans, visa lite fördragsamhet med varandras olikheter och förståelse för varandras livssituationer.6
Om just detta konstverk inte tilltalar just dig så behöver du inte bli så arg för det.
Om det dessutom vore så att enprocents-regeln följdes överallt där det byggs om eller byggs nytt, så skulle det runt nästa hörn finnas ytterligare konstverk med helt andra konstnärliga uttryck. Så om just detta konstverk inte tilltalar just dig så behöver du inte bli så arg för det. En kulturell mångfald borde vara det samhället eftersträvar, både vad gäller konstnärliga och andra mänskliga uttryck. Men det är väl just detta som retar gallfeber på vissa. Sverigedemokraterna utmärker sig i vår undersökning som mest avogt inställda till konst i det offentliga rummet. Drygt 82 procent av de svarande med SD-sympatier säger att det är oviktigt eller mycket oviktigt. Det är också det parti som ifrågasätter principen om armlängds avstånd och tycker att politikernas uppgift är att styra det konstnärliga innehållet. De vill också frångå den demokratiska ordningen och låta medborgarna rösta fram vilken konst som ska uppföras.7
Men jag har svårt att se framför mig hur en sådan folkomröstning skulle premiera konstnärlig kvalitet och därmed långsiktiga samhälleliga, konstnärliga och mänskliga värden för en stad och dess utveckling. För hur ska man kunna rösta på det som inte ännu finns, det man inte tidigare sett, det man inte visste att man saknade?
Det är ju viktigt att mötas av det man inte själv valt.
Fotnoter
- https://www.regeringen.se/tal/2025/01/statsministerns-tal-pa-folk-och-forsvars-rikskonferens-i-salen/[↩]
- https://lagen.nu/1974:152[↩]
- https://www.regeringen.se/regeringens-politik/kultur/mal-for-kultur/[↩]
- https://kro.se/pressmeddelande/svenskarna-vill-ha-mer-offentlig-konst/[↩]
- https://www.dagensarena.se/innehall/allt-storre-skillnader-i-hur-man-och-kvinnor-rostar/ och https://www.gu.se/nyheter/kvinnor-och-man-rostade-mer-olika-i-valet-2022-an-nagonsin-tidigare[↩]
- https://www.sverigesradio.se/artikel/sa-manga-vill-ha-mer-konst-i-vardagen-lyser-upp-tillvaron[↩]
- https://partiprogram.se/sd/2014/vid-alla-former-av-stadsplanering-och-uppforande[↩]