Efter Sovjets fall har USA:s version av kalla kriget dominerat i väst. Den gick ut på att kalla kriget handlade om diktatur mot demokrati, ondska mot frihet. Men vad handlade kalla kriget egentligen om? Och kan man förstå Trumps väg till makten mot bakgrund av det? Gunnar Wall, aktuell med en ny bok, summerar.

Vad handlade kalla kriget om egentligen? Frågan är värd att ställa i synnerhet som svaret även nu, så många år efteråt, är dolt i mytbildning.

Den berättelse som dominerat i väst är att det startade för att Sovjetledarna planerade att ta makten över världen för att krossa den liberala demokratin.

Men den berättelsen är en propagandaversion som döljer en verklighet som inte är särskilt upplyftande varken när det gäller USA:s eller Sovjets agerande.

Många av oss minns avslutningen: Berlinmurens fall den 9 november 1989.

Murens fall var en konsekvens av ett beslut som den siste ledaren för Sovjetunionen, Michail Gorbatjov, tagit redan flera år tidigare, i samband med att han tillträdde på sin post. Han hade bestämt sig för att överge Brezjnevdoktrinen, den som handlade om att Sovjet skulle ingripa militärt i Östeuropa om Moskva riskerade att förlora kontrollen där.

Den berättelse som dominerat i väst är att kalla kriget startade för att Sovjetledarna planerade att ta makten över världen för att krossa den liberala demokratin. Men den berättelsen är en propagandaversion som döljer en verklighet som inte är särskilt upplyftande varken när det gäller USA:s eller Sovjets agerande.

Beslutet var ett led i hans försök att genomföra modernisering, demokratisering och militär nedrustning i det sovjetiska samhället. Hans ambitioner väckte förhoppningar runtom i världen. Men det gick inte som han hade önskat. Murens fall visade sig inleda en snabb process där de tidigare Moskvatrogna regimerna i Östeuropa föll samman en efter en. Och 1991 upplöstes också Sovjetunionen.

Ronald Reagan hade några år tidigare kallat Sovjet för ”ondskans imperium”. Det var hans sätt att beskriva detta kalla krig i rent existentiella termer och med uttalat religiösa övertoner. Det kalla kriget – som Reagan såg det – var Guds krig mot ondskan.

Och nu var ”ondskans imperium” borta. I USA och övriga västvärlden spreds uppfattningen att den liberala demokratin hade segrat för alltid och att världen just av det skälet stod inför historiens lyckliga slutpunkt. Den som tydligast satte de tankarna på pränt var den amerikanske nationalekonomen Francis Fukuyama. Och hans idéer haussades snabbt som geniala sanningar.¹

Om Reagan och Fukuyama haft rätt skulle Sovjets sammanbrott ha banat vägen för en värld i fred. Och USA:s ledare skulle för sin del ha kunnat ställa in sig på att skrota merparten av sina militära satsningar när till sist den stora fienden var borta. I stället skulle de ekonomiska resurser och den moderna teknik som intill dess ägnats åt militära syften nu kunna användas till fredliga lösningar på mänsklighetens stora problem.

Så blev det inte. Varför inte?

Vi backar bandet. USA:s storhetstid i världsskala började ungefär samtidigt som kalla kriget inleddes. Och det var också i USA som den västliga ideologiska versionen av detta kalla krig tidigt fick sin form.

Det började med Trumandoktrinen. Redan 1947 formulerade Förenta Staternas president Harry Truman tanken att USA måste ta sig rätten att ingripa var som helst i världen där kommunismen hotade att breda ut sig. Det ledde exempelvis till att USA gick in och finansierade Frankrikes kolonialvälde i Indokina – vilket blev början till USA:s eget Vietnamkrig.

Kalla kriget började med Trumandoktrinen. 1947 formulerade Harry Truman devisen att USA måste ta sig rätten att ingripa var som helst i världen där kommunismen hotade att breda ut sig. Det ledde till att USA gick in och finansierade Frankrikes kolonialvälde i Indokina – vilket blev början till USA:s eget Vietnamkrig.

1954 var det Trumans efterföljare på presidentposten, Dwight D. Eisenhower, som formulerade ”dominoteorin”, en hotbild med innebörden att om ett land föll i kommunisternas händer skulle också nästa falla och så ytterligare ett, ungefär som uppställda dominobrickor kan falla i en lång kedjereaktion. Vad som var kommunism bestämde de amerikanska ledarna själva – och organiserade störtandet av exempelvis de demokratiskt valda regeringarna i Iran 1953 och Guatemala 1954.

Under 50-talet nådde den politiskt underblåsta kommunistskräcken snabbt toppnivåer i USA. När det visade sig att tillfångatagna amerikanska soldater under Koreakriget visat ånger för vad de gjort spreds idéer om att de utsatts för avancerad kommunistisk ”hjärntvätt”. Och den amerikanska inrikespolitiken präglades samtidigt av senator Joseph McCarthys kampanjer för att spåra kommunistiska infiltratörer hos myndigheter och i Hollywood.

Religion var ett återkommande inslag i USA:s kalla krig, ibland uppenbart cyniskt. En av de amerikanska planerna i den hemliga krigföringen mot Kuba under 60-talet gick ut på att på den karibiska ön sprida ut att Jesu återkomst var nära och att han då skulle besegra Antikrist, som var identisk med Kubas ledare Fidel Castro.²

Vad som var kommunism bestämde de amerikanska ledarna själva – och organiserade störtandet av exempelvis de demokratiskt valda regeringarna i Iran 1953 och Guatemala 1954.

Också i det sekulära Sverige fanns det flera perioder då bilden av hotet från Moskva satte stark prägel på människor, i vårt land dock utan religiösa övertoner.

En av topparna var under 80-talet då media rapporterade om en rad påstådda observationer av ubåtar från Warszawapakten i svenska vatten. Den bild som målades upp var att Sverige stod inför en snar sovjetisk invasion.

Svenska Dagbladets dåvarande försvarsreporter Sune Olofson skrev senare att han och andra journalister på den tiden förvandlats till ”okritiska patrioter” som låtit sig ”besmittas av Försvarsmaktens uppskruvade informatörer”. Han noterade också att de som reste frågor ”stämplades som näst intill landsförrädare”.³

I efterhand är det tydligt: kalla kriget skapade en sorts hypnos som präglade västvärlden, inklusive Sverige, under årtionden.

Förvisso fanns det under denna tid kusliga exempel på sådant som sovjetledarna gjorde sig skyldiga till – exempelvis nedslåendet av Ungernrevolten 1956 och invasionen i Tjeckoslovakien 1968.

Det förekom också ett antal politiska rättsprocesser som ibland kunde rikta sig mot oppositionella – men som i vissa fall bara tycktes motiverade av att påminna om behovet av lojalitet med Moskva.

Men dessa invasioner och skådeprocesser var snarare tecken på sovjetregimens svaghet, rädsla och oförmåga att entusiasmera anhängare. De väckte avsky och förakt, såväl i Sovjet och Östeuropa som i väst. De var definitivt inte verktyg för att sprida något budskap från Moskva över jordklotet.

I efterhand är det tydligt: kalla kriget skapade en sorts hypnos som präglade västvärlden, inklusive Sverige, under årtionden.

Förvisso hade de ryska revolutionärerna från 1917 haft djärva internationella målsättningar. De hade sett framför sig hur världens arbetare skulle ta makten från kapitalet och inleda omvandlingen till en jämlik och klasslös jord utan krig och utplundring.

Det hade inte framstått som så verklighetsfrämmande då, den tidens borgerlighet var förvisso skakad.

Men efter oktoberrevolutionen följde snart ett blodigt inbördeskrig där den vita sidan backades upp av invasionsstyrkor från en lång rad stater. Upprorsvågen i Europa avstannade. Och snart hade en diktatorisk apparat tagit makten i Sovjetunionen. Den formulerade sin egen doktrin. Vad som ansågs angeläget var inte längre att bidra till att få bort kapitalismen internationellt. Nu handlade det om att befästa den egna regimens ställning, och att helst göra det i bästa möjliga samförstånd med de kapitalistiska staterna runt omkring. Formeln kom att heta ”socialism i ett land”.

Under 30-talet – medan Stalins inrikespolitiska terror pågick som mest – blev Sovjetunionen salongsfähigt i ganska vida kretsar i Västeuropa och USA. Sovjetstaten sågs av många som ett intressant modernt experiment och inte som ett hot mot den bestående ordningen i världen.

Under 30-talet – medan Stalins inrikespolitiska terror pågick som mest – blev Sovjetunionen salongsfähigt i vida kretsar i Västeuropa och USA. Sovjetstaten sågs av många som ett intressant modernt experiment och inte som ett hot mot den bestående ordningen i världen.

Tysklands angrepp på Sovjetunionen öppnade för en allians mellan Moskva, London och Washington. USA:s president Franklin D. Roosevelt kom lite kärvänligt att kalla Josef Stalin ”Uncle Joe”. Och Winston Churchill prisade Stalin som ”en man med en enastående personlighet”, ”en försonande känsla för humor” och en ”djup och klarsynt visdom”.⁴

Stalin och Churchill gjorde före krigsslutet en överenskommelse om uppdelningen av Europa. Churchill var villig att släppa de stater i Östeuropa som sovjetiska Röda armén ändå kontrollerade. Men ett av de länder som han verkligen ville ha under brittisk kontroll var Grekland. Stalin gick med på det. Det fanns bara en part som inte var tillfrågad, grekerna själva.

När brittiska trupper landsteg i Grekland hösten 1944 hade den grekiska motståndsrörelsen där kommunisterna spelade en central roll redan tagit kontroll över nästan hela landet. Men britterna gick snart till attack mot motståndsrörelsen. Snart hade de fått till stånd en lydregim där de som kämpat mot Hitler blev dödade, misshandlade eller fängslade. Grekland blev det enda landet vid andra världskrigets slut där samarbete med nazisterna blev ostraffat samtidigt som deltagande i motståndet kriminaliserades.

De brittiska ockupanterna hade dock inte kunnat lyckas med sitt projekt utan passivt samarbete från ett viktigt håll – från Moskva. Så fort Stalin kunnat hade han skickat en ambassadör till Aten för att visa sin vänskaplighet med den nyinstallerade grekiska regeringen.

Grekland blev det enda landet vid andra världskrigets slut där samarbete med nazisterna blev ostraffat samtidigt som deltagande i motståndet kriminaliserades.

Förbittringen hos det grekiska folket över det nya förtrycket var så stor att redan 1946 bröt det ut ett inbördeskrig. Nu var det USA som drog i trådarna på regimens sida, britterna hade inte råd att fortsätta. Med napalmbombningar och tvångsförflyttning av civilbefolkningen såg Washington till att motståndsrörelsen krossades. Och Stalin gjorde ingenting för att hjälpa de upproriska grekerna.⁵

Ett annat land som enligt överenskommelsen med Stalin tillhörde västsidan var Italien. Inför parlamentsvalet 1948 såg det dock ut som om en enad front bestående av socialistpartiet och kommunistpartiet skulle gå mot en avgörande seger. Inblandning i andra länders valrörelser brukar ses som en kränkning av deras suveränitet, men Washington inledde nu en gigantisk och delvis hemlig kampanj för att stoppa vänstersidan.⁶

Moskva höll för sin del på regelboken och gav inga former av stöd till de italienska partikamraterna. Det hela slutade med att kristdemokraterna vann en övertygande valseger.

Ett ytterligare exempel på Stalins hållning hittar vi när det gäller Kina. Landet hade under andra världskriget invaderats av Japan. På den kinesiska sidan konkurrerade Mao Zedongs kommunister med Chiang Kai-shek, en korrupt diktator som tidigare visat beundran för Hitler.

I krigets slutskede, i juni 1945, lovade Stalin Chiang Kai-shek stöd mot de kinesiska kommunisterna om Chiang gick med på ett antal villkor som var fördelaktiga för Moskva, bland annat sovjetisk tillgång till en flottbas i Kina.⁷

Problemet för Stalin var att åren efter kriget gick Chiang steg för steg mot nederlag.

Stalin gav sig inte. I början av 1949, nära revolutionens seger, lanserade han ett sista fåfängt försök att visa västmakterna sin samarbetsvilja: han ville få Mao att gå med på att Kina skulle delas längs med Yangtzefloden så att Chiang skulle få behålla kontrollen över en stor del av landet.⁸

I början av 1949, nära den kinesiska revolutionens seger, lanserade Stalin ett sista fåfängt försök att visa västmakterna sin samarbetsvilja: han ville få Mao att gå med på att Kina skulle delas längs med Yangtzefloden så att Chiang skulle få behålla kontrollen över en stor del av landet.

Även det försöket föll platt. Men Stalin hade gjort sitt för att visa västmakterna att kapitalistiska regimer – även ruttna sådana, som Chiangs – var OK för Moskvas del så länge Sovjetunionen lämnades i fred. Mot väst hade Stalin linjen leva och låta leva. Gentemot kritiker i den egna befolkningen hade han en helt annan regel.

Det finns ingen anledning att betvivla de varma känslorna för Stalin som till exempel Churchill gett uttryck för. Men realpolitik är en annan sak. Och i London och Washington var de politiska makthavarna redan innan kriget var slut inne på att det gällde att förbereda sig på en konflikt med Sovjetunionen.

General Leslie Groves hade under kriget varit chef för Manhattanprojektet, arbetet med att ta fram en amerikansk atombomb. I mars 1944 hade han på en middag för sina forskare uttryckt vad han ansåg att det egentligen handlade om: ”Ni förstår givetvis att hela syftet med projektet är att besegra ryssarna.”⁹

Och det var inte bara i USA som tankarna gick i de banorna. Under våren 1945 vände Churchill sig till cheferna inom den brittiska militären och bad dem att utarbeta en plan för hur britter och amerikaner skulle invadera Sovjetunionen sedan Hitler besegrats – helst med hjälp av trupper från Tredje rikets sönderfallande militärmakt. Projektet fick kodnamnet Operation Unthinkable men blev aldrig verklighet.¹⁰

Under våren 1945 vände Churchill sig till cheferna inom den brittiska militären och bad dem att utarbeta en plan för hur britter och amerikaner skulle invadera Sovjetunionen sedan Hitler besegrats – helst med hjälp av trupper från Tredje rikets sönderfallande militärmakt. Projektet fick kodnamnet Operation Unthinkable.

Vad Washington däremot gjorde i samband med krigsslutet var att rekrytera gamla toppnazister, militärforskare och underrättelsefolk, inför en kommande konfrontation med Sovjet.

Förenta Staterna hade gått genom andra världskriget utan egentliga angrepp på den egna infrastrukturen och utan civila förluster. Det här var tiden för att expandera och ta kontroll över jordklotet. Redan innan USA gick in i kriget hade landets kanske viktigaste opinionsbildare, tidningsmagnaten Henry Luce, skrivit en uppmärksammad artikel i Life Magazine där han talade för att USA måste rusta sig militärt och ställa in sig på att leda världen. Det var enligt honom ”Amerikas – och enbart Amerikas – uppgift” att se till att ”ett system med fri företagsamhet” skulle ”dominera detta århundrade”. Och efter kriget var det dags att på allvar realisera den visionen.¹¹

I Moskva fanns inte så storslagna ambitioner. Stalins formel var enkel. Han ville ha en buffertzon mellan Sovjet och Västeuropa som skulle fungera som ett skydd mot nya invasioner. Allt annat kunde förhandlas bort.

Det var för att säkra denna buffert som Stalin drog i trådarna i samband med Pragkuppen 1948, då kommunisterna i Tjeckoslovakien under märkliga former tog full politisk kontroll över landet. Till dess hade de ingått i en koalitionsregering med andra partier.

Pragkuppen var förvisso en smutsig historia. Och den brukar ofta i västlig historieskrivning framställas som en startpunkt för det kalla kriget. Men det hade alltså börjat mycket tidigare. Däremot var denna kupp användbar för att motivera det ideologiska och militära korståg som Washington nu satt igång: det gällde att pränta in att Moskva hade en plan för att ta över världen och göra den kommunistisk.

Under de följande årtiondena skulle människor på många håll i världen ge uttryck för socialistiska strävanden och också protestera mot USA:s ekonomiska och militära dominans. Folkliga uppror bröt ut exempelvis ut i Vietnam, på Kuba och i södra Afrika. Men det var sådant som växte fram ur levnadsvillkoren för dem som bodde där, det var inte Moskvas verk.

Folkliga uppror bröt ut exempelvis ut i Vietnam, på Kuba och i södra Afrika. Men det var sådant som växte fram ur levnadsvillkoren för dem som bodde där, det var inte Moskvas verk.

Under en tid vann Sovjetunionen inflytande i stora delar av världen genom den prestige som socialistiska idéer hade. Och under samma tid gjorde verkligen Sovjet framsteg inom olika tekniska områden, inte minst i rymdkapplöpningen med USA.

Men till sist gick det inte längre. Sovjetunionen som drabbats av stor materiell förstörelse och fasansfulla dödstal under andra världskriget hade hela tiden varit ekonomiskt svagare jämfört med USA. Landet hade förvisso rest sig efter kriget men fortsatte att släpa efter USA i de flesta avseenden. En väsentlig orsak var den amerikanska kontrollen över stora delar av världsmarknaden. Och under det sena 1900-talet tillkom en ytterligare faktor: den toppstyrda, tröga och auktoritära maktstrukturen i Sovjet var inte anpassad till den explosiva utvecklingen av den nya informationsteknologin.

Pressen på den sovjetiska ekonomin ökade genom USA:s ledning i kapprustningen. Till det kom det kostsamma Afghanistankriget där Moskva försökt säkra en lojal buffertregim men kört fast i en blodig konflikt till synes utan slut.

När Michail Gorbatjov tog över i Sovjetunionen 1985 insåg han svårigheterna och beslutade sig för att reformera landet. Han tog initiativ till att dra Sovjet ut ur Afghanistan och till en avveckling av den kärnvapenkapplöpning som pågått i årtionden. Och han bestämde sig för att börja reformera och demokratisera det stora landet.

Gorbatjovs initiativ ledde till slutet på det kalla kriget. Men när han ruckade på den stela maktstrukturen föll Sovjetunionen sönder. Och i dess ställe trädde den snabba utbredningen av en ren plundrarkapitalism.

Hans initiativ ledde till slutet på kalla kriget. Men när han ruckade på den stela maktstrukturen föll Sovjetunionen sönder. Och i dess ställe trädde den snabba utbredningen av en ren plundrarkapitalism. Det skedde under vägledning av västliga ekonomiska experter och gick under namnet chockterapi. Somliga ryssar blev rika, de flesta blev mycket fattigare. Samhället upphörde mer eller mindre att fungera.

Hur snabbt systemet säckade ihop var ett av bevisen på hur falsk den amerikanska hotbilden med det expansiva kommunistiska imperiet hade varit.

Och här i Sverige gick luften raskt ur militärens ubåtskampanj när Sovjetunionen föll samman. De följande åren var det dessutom lätt att konstatera en sak: om det hade funnits någon sanning i föreställningarna om en nära förestående sovjetisk attack mot Sverige så skulle fakta om den saken med all säkerhet kommit fram under de kaotiska år som följde. Gamla KGB-män och militärer som plötsligt var i desperat behov av pengar till sin försörjning skulle ha läckt.

Och vad hände i USA efter kalla kriget?

Där var det nu som om den relativa försiktighet som präglat den amerikanska utrikespolitiken bara släppte. Det fanns ingen riktigt farlig motståndare längre. Drömmen om Amerika som världens ledare fick fritt spelrum.

Plötsligt blev det tydligt att USA:s tidigare rustningar i djupare mening inte varit kopplade till att besegra Moskva. De hade varit kopplade till en föreställning om USA som den utvalda nationen, USA som världens härskare, precis det som Henry Luce talat om.

Efter kalla krigets slut blev det tydligt att USA:s tidigare rustningar i djupare mening inte varit kopplade till att besegra Moskva. De hade varit kopplade till en föreställning om USA som världens härskare. Det som följde var en period av fler militära insatser från USA:s sida runtom i världen än under kalla kriget.

Det som följde efter Sovjetunionens fall var en period av fler militära insatser från USA:s sida runtom i världen än under kalla kriget. Och den upptrappningen skedde redan före 11 september. Men det var ändå så att majoriteten av USA:s befolkning inte var särskilt benägen på krig, som exempelvis en ny amerikansk invasion av Irak.

11 september-attacken förändrade allt det. Kretsen kring president Bush tog snabbt tillvara den möjlighet som öppnats och proklamerade ett ”krig mot terrorn”. I praktiken innebar det att all världens stater som inte ville bli betraktade som fiender skulle underordna sig USA och att amerikanska ledare tog sig rätten att upprätta hemliga fängelser i andra länder, kidnappa och mörda motståndare över hela världen, tortera fångar och hålla dem inlåsta i åratal utan rättegång, fängsla visselblåsare – och att föra de storskaliga krig de ville.

En anonym medarbetare till George Bush den yngre uttryckte sig så här 2004 i New York Times Magazine: ”Vi är ett imperium nu, och när vi agerar skapar vi vår egen verklighet. /…/ Vi är historiens aktörer och ni, allihop, finns kvar bara för att studera vad vi gör.”¹²

I dag kan vi se att den generationens USA-ledare levde i en dröm. De drev igenom en utveckling som kombinerade amerikansk militär närvaro över större delen av jordklotet kombinerad med en dramatisk ökning av inkomstklyftorna inom USA. De styrande gick mot en maktställning och rikedom som sällan skådats. Men det var ett kalas som kom till stånd till priset av ett sönderfall för stora delar av nationen. Och till sist måste kalaset betalas. Den framtidstro som majoriteten av amerikanerna känt hade försvunnit. USA hade blivit en stormakt på dekis.

Förutsättningarna för en demagog som Donald Trump hade skapats.