Marknaden kan inte garantera allas rätt till bostad. Det förstod politikerna redan för hundra år sedan och tog ansvar för bostadspolitiken. Det var efter det, 1940, som kapitalisterna grundade Näringslivets Fond för att gå till motattack. Lars-Erik Lundmark, som var medlem av 1979 års Stadsförnyelsekommitté, reflekterar över ett sekel av bostadspolitik och kommer med en radikal appell.

I en intervju för tre år sedan sa Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson:  ”Vi vill inte ha Chinatowns i Sverige, vi vill inte ha Somalitown eller Little Italy, vi ska bo blandat med de olika erfarenheter som vi har”.¹ Det handlar alltså om segregation. Andersson vill att de som bor i så kallade miljonområden ska få fler svensktalande grannar; integrationen står och faller med att det pratas svenska i hela Sverige. Det kan bli till genom bostadspolitiska åtgärder, som att komplettera bebyggelsen med ”attraktiva bostadsrätter”.

Magdalena Andersson vill att de som bor i miljonområden ska få fler svensktalande grannar; integrationen står och faller med att det pratas svenska i hela Sverige. Det är helt fel beskrivning av problemen.

Det är helt fel beskrivning av problemen, invänder Ann Legeby och Lars Marcus i ett par artiklar i DN, båda professorer i stadsbyggnad.² Boendesegregationen kan inte brytas genom att några får en ny adress, menar de. Det finns för övrigt ingen forskning som visar att initiativ av det här slaget är välkomna för att främja integration och minska segregation.³

Vi har kommit ganska långt ifrån det som eftersträvats, allas rätt till en god bostad. Bostaden har blivit en fråga om vad man har råd med. Detta genom att staten resolut nyliberaliserat den sociala bostadspolitiken; jag ska följa upp det.

Bostadssociala utredningen, som drog igång 1933 och avslutades 1947, var en hållbar statlig utredning. Den hade en hög verkningsgrad, spåren efter den var synliga ända in på 1990-talet och den blev en bärande stötta i folkhemsbygget. Den har också kallats ”en av den svenska socialpolitikens märkligaste utredningar” då den satte bostadsfrågan i ett socialpolitiskt sammanhang.

Varför blev det ingen fortsättning på den inslagna vägen? Hur är det ställt med statens och kommunernas (den lokala staten) planeringsförmåga då det som genomförs inte stämmer med vad som beslutats? Vi ska närma oss svaren på dessa frågor.

Måste staden se ut som den gör?
Efterkrigstidens stort upplagda socialdemokratiska samhällsbyggnadspolitik inbegrep rivning av förslummade fastigheter. Det skedde med ett brett folkligt stöd. I mitten av 1960-talet tog rivning och omvandling av städernas centrala delar fart. Då uppstod en ny politisk situation. Byalag och aktionsgrupper bildades i städer runt om i landet. Almstriden i Kungsträdgården i Stockholm 1971 var en stor framgång för aktivisterna. Den blev markör för kraven på att gammal bebyggelse skulle bevaras, billigare bostäder byggas och för att det skulle finnas plats för sociala och kulturella aktiviteter. Ett tiotal år senare satte ett brett folkligt motstånd stopp för en brutal sanering av stadsdelen Haga i Göteborg. Haga blev efter ombyggnad en av de mest populära stadsdelarna i Göteborg – men gentrifierad.

Bostadssociala utredningen, som avslutades 1947, blev en bärande stötta i folkhemsbygget. Den har också kallats en av den svenska socialpolitikens märkligaste utredningar då den satte bostadsfrågan i ett socialpolitiskt sammanhang.

Under 1970-talet fick i den storskaliga bostadsproduktionens spår frågor om segregation, bondemiljö och boendemokrati undan för undan ökad aktualitet. I kommunerna blev det allt vanligare att informera och samråda med de boende. Skillnaderna mellan de verkliga och de önskade förhållandena förblev stora. Der visade sig svårare än förväntat att skapa områdesidentitet, kontakt och samarbete mellan grannar.

Det största problemet var nog inte segregationen i sig utan att de arbetarhushåll som först flyttat in drog vidare till andra områden och hus. De kom att ersattes av hushåll med sämre ekonomi, både invandrare och andra – inte så få från innerstäderna och omoderna lägenheter. Flera områden började visa upp fattigkulturella drag (ekonomiskt strandsatta, arbetslösa, trångbodda, missbruk, kriminalitet, män som inte lever upp till förväntningar, kollektiv delning av resurser, pojkar som går samman i gäng osv.).

Stadsförnyelsekommittén, som tillsattes 1979, fick i uppdrag att ge förnyelseverksamheten en ny inriktning. Dess ledmotiv markerades med orden kontinuitet, gemenskap och inflytande. Nya behov och önskemål skulle uppmärksammas, större vikt läggas vid områdesvis förnyelse. För att snabbt vinna kunskaper och erfarenhet till gagn för den nya inriktningen satsade kommittén på att stimulera försök och experiment. Jag deltog själv i kommitténs arbete med detta och med underlag till utredningen, som fick rubriken Hur växer gemenskapen?⁴

I min text kom jag att behandla grannskapsidéen som utvecklingsalternativ, både i en historisk och i ett samtida sammanhang. Det som gjorde grannskapet så attraktivt var att det skulle knyta ihop tankar om ett socialt liv i gemenskap med tankar om det fysiska rummets utformning.

Grannskapstankarna hade fått nytt liv i början av sjuttiotalet mot bakgrund av den massiva kritik som riktades mot förorterna och livet där: enformigt, kontaktlöst, höga hyror, trångbott, långa arbetsresor, dålig service etc.

Grannskapstankarna hade fått nytt liv ca ett decennium innan kommittén tog vid mot bakgrund av den massiva kritik som riktades mot ytterområdena och livet där: enformigt, kontaktlöst, höga hyror, trångbott, långa arbetsresor, dålig service etc. I ”förortslivet” kunde nästan alla samhällsutvecklingens baksidor observeras: avfolkningen i norr, storstädernas tillväxt och stadskärnornas kommersialisering, flytten av människor till städernas utkanter, bilplanerna, arbetslösheten, trångboddheten, individualismen, maktlösheten, kriminaliteten etc.

I slutet av 1980-talet drog ett statligt Stadsmiljöråd igång sin verksamhet. Det arbetade i 15 år med att stödja Boverket i arbetet med stadsplanering och urbanutveckling: ”för en helt ny förståelse av staden” genom att gå tillbaka till ”traditionellt stadsmönster” och sätta stopp för förfallet. I centrum låg fysisk mångfald, i mindre grad social mångfald. De förmoderna områdena sågs som förebilder. Förorten, ytterstäderna, saknade alla den traditionella stadens kvaliteter. De var torftiga och anonyma, inte ”attraktiva och levande” – något utan identitet. De hängde när allt kom omkring inte ihop med staden, dvs innerstaden.⁵

Urbanforskning har haft starkt fokus på innerstäderna: modernisering, gentrifiering, trafiklösningar, arkitektur, konst, kultur- och nöjesliv. Innerstaden sågs som själva kärnan i det urbana.

Stadsmiljörådet och Boverket såg den ”modernistiska” planeringen som orsak till stadens problem. De kom att tala sig varma för en ny planeringspraktik, som bars upp av lyssnande och kännande planerare, inriktade på dialog, samverkan, helhetssyn och gemensamma intressen; effekten blev knappast något att yvas över. (Tunström 2009, a.a.)

Privatiseringen av statsmakten
Stadsmiljörådet kom efterhand att bli varse att politiska idéer om hemmet och privatlivet hamnat i fokus, inte stadslivet. Det Stadsmiljörådet, Boverket och andra bevittnat var att uppdelningen mellan privat och offentligt förändrats: statens makt hade privatiserats. Den nyliberala marknadsidén hade, med den allmänna kritiken mot välfärdsstaten som fond, slagit igenom. Den hade skapat förväntningar, som vida översteg dem som tillgodosågs. Nya program och projekt, mer planering för ”urban utveckling” med effekter som skilde sig från motiven, skulle likväl dras igång.

Flera decenniers misslyckad ytterstadspolitik
Urbanforskning har haft starkt fokus på innerstäderna: modernisering, gentrifiering, trafiklösningar, arkitektur, konst, kultur- och nöjesliv. Innerstaden sågs som själva kärnan i det urbana. Sedan 1990-talet har uppmärksamheten i detta och i andra hänseenden förskjutits mot förorterna, ytterstäderna och mot segregationens geografi med stora skillnaderna mellan stadens olika delar. Begrepp som segregation, integration, utanförskap, parallellsamhällen, brottslighet och sociala rörelser tumlar idag runt i samhällsdebatten.

Många års statliga satsningar för att minska boendesegregation och främja social integration har inte nått de resultat som politiken har önskat. Tvärtom talar mycket för att utvecklingen mot socioekonomiskt segregerade städer har accelererat på senare år.

Omfattande nationella satsningar gjordes för att komma tillrätta med problemen – med och utan EU-medel. Storstadssatsningen med start 1999 pågick längst och med stora resurser i sju kommuner och 24 stadsdelar. Den lyckades inte, vilket var ett av flera mål, att minska segregationen, skapa tillväxt eller förbättra levnadsvillkoren för de boende i de berörda bostadsområdena. I flera områden hade ändå situationen förbättrats för många människor – som då flyttat.⁶

Boverket summerade på sin hemsida 2015 en treårig satsning på urbant utvecklingsarbete i nio kommuner och 15 stadsdelar så här: “Många års statliga satsningar för att minska boendesegregation och främja social integration har inte nått de resultat som politiken har önskat. Tvärtom talar mycket för att utvecklingen mot socioekonomiskt segregerade städer har accelererat på senare år. Från 2012 ska det urbana utvecklingsarbetet i landet bedrivas genom s k lokala partnerskap där kommun, privata aktörer och statliga myndigheter m fl ingår. Utvecklingsarbetet under 2010-talet i storstädernas ”utsatta eller ”särskilt utsatta” områden har heller inte lyckats öka den sociala blandningen.”

Varför detta upprepningstvång?
Avståndet mellan vad som under decennier sagts att politiken ska åstadkomma och vad som uppnåtts har alltså snarare ökat än minskat: livsvillkoren har inte blivit mer jämlika och tillgången till stadens resurser har inte utjämnats. Det är inte en följd av okunskap. Forskare och andra med dem bidrar till ansvarsdrift och legitimerar orättvisor och ojämlikhet när de framhåller kunskapsbrist som grundproblemet. Det får också till följd att ingen ställs till svars för de handlingsvägar som valts. Men de lokala satsningarna kan ändå ha haft sina förespråkare.

Avståndet mellan vad som under decennier sagts att politiken ska åstadkomma och vad som uppnåtts har alltså snarare ökat än minskat: livsvillkoren har inte blivit mer jämlika och tillgången till stadens resurser har inte utjämnats.

Uppfattningen att stadsutveckling ska sätta press på städer att konkurrera med varandra om investeringar och på det sättet främja urban tillväxt har blivit norm, hävdar bl a forskaren Nazem Tahvilzadeh.⁷ Den offentliga inblandningen i planeringen välkomnas då de kan göra investeringarna mindre sårbara och locka finanskapital och riskkapitalister.

Vem har kontrollen?
Det går inte att bygga ut välfärdsstaten utan tillväxt – det har varit ett politiskt credo i åtminstone femtio år. Det är en skapad ”sanning”, som har potential att bli uppfattad som fakta. Detta slags tänkande favoriserar tillväxt i arbetet med stadsutveckling framför social och ekologisk ”hållbarhet”. Det offentligas företrädare har på denna ideologiska grund kommit att delta i planeringen i entreprenöriell anda.

Det går inte att bygga ut välfärdsstaten utan tillväxt – det har varit ett politiskt credo i åtminstone femtio år. Staden blir på så sätt en aktör för den nyliberala utvecklingen av staden.

Så finner Jon Loit i sin avhandling att det är nyliberala föreställningar snarare än sociala ambitioner som i Stockholm styrt såväl planeringens villkor som inriktning: ”Staden har de verktyg som behövs för att ställa krav på involverade aktörer, detta genom planmonopol, markinnehav och bostadsbolag, men de används inte när det kommer till socialt ansvarstagande.”⁸ Staden blir på så sätt en aktör för den nyliberala utvecklingen av staden, anser han.

Marknaden börjar ta för sig
År 1991 drogs en omfattande avreglering igång av en borgerlig regering. I och med att statliga bostadslån avskaffades förlorade kommunerna i inflytande över bostadsproduktionen. Länsbostadsnämnderna avvecklades, likaså kraven på kommunernas planering av bostadsförsörjningen. Begreppet allmännytta försvann från lagen och utförsäljningen av allmännyttan, hyresrätter, tog fart – och pågår än.⁹

År 1991 drog borgarna igång en omfattande avreglering av bostadspolitiken. Statliga bostadslån avskaffades. Länsbostadsnämnderna avvecklades, likaså kraven på kommunernas planering av bostadsförsörjningen.

Professorerna Carina Listerborn & Irene Molina (2022, a.a.) visar hur de statliga bostadslånens konstruktion redan i mitten av 1970-talet synbart påverkade både den rumsliga och klassmässiga fördelningen av nybyggda bostäder: arbetarna hos kommunala allmännyttan, medelklassen i områden med en blandning av flerbostadshus, villor och radhus eller med bara radhus eller bara villor; inte på alla håll helt oönskat. Till detta kom sedan avregleringarna, en knappt existerande bostadspolitik och marknadsanpassningarna, som ytterligare ökat segregationen.

En mycket stor del av produktionen och konsumtionen hänger ihop med de former som boendet har tagit. Svårigheterna att ändra på detta är inte bara politiska och ekonomiska – de är kulturella och psykologiska.

Den rådande ordningen
Kampen för ett marknads- och konkurrensstyrt Sverige tog inte sin början på 1980-talet. Planerna på att få till stånd en politisk kamporganisation för näringslivet i Sverige kan spåras tillbaka till 1940-talets första år och till Näringslivets Fond, som en grupp svenska företagare skapade.¹⁰ Med hjälp av den lades grunden för stödet till nyliberala idéer på bekostnad av socialliberala och korporativistiska. Fondens pengar användes bl a till kampanjorganisationer och tankesmedjor för att propagera för marknadsekonomins förtjänster i nyliberal anda, för privata utförare och vinster inom välfärden.

Kampen för ett marknads- och konkurrensstyrt Sverige tog inte sin början på 1980-talet. Planerna på att få till stånd en politisk kamporganisation för näringslivet i Sverige kan spåras tillbaka till 1940-talets första år och till Näringslivets Fond.

Förändringsambitionerna var av revolutionärt slag. Sture Eskilsson klargjorde i sitt uppmärk- sammade PM 1971, skriver professor J. Andersson (2024 a.a), att motståndet inbegrep en ”kulturell och mental förskjutning” i samhället. I vilken riktning kulturen har vridits ska strax behandlas.

Nyliberalismen är inte statsfientlig, den är fientlig mot välfärdsstaten Det finns visserligen ingen sammanhängande nyliberal planeringsstrategi, som kan tillämpas i alla väder (Loit 2014, a.a.). Likväl har den nyliberala ideologin fått breda ut sig som om den vore lösningen på alla problem även om den har mått bättre än den gör idag.

Näringslivets fond, inte minst dess skötebarn Timbro och andra sammanslutningar, gjorde som ideologiproducenter grovjobbet för att nyliberalismens idéer skulle få fäste i Sverige – och andra hakade på. Liza Jakobsson (2024) har i sin avhandling studerat svenska bankers reklam, bostadsföretags och mäklare agerande, bostadsutställningen H99 i Helsingborg m fl. Hon visar med exempel hur kommersiella aktörer och andra skapat en finansialiserad hemägarideologi, som förändrat människors föreställningar om hemmet. Hemmet har laddats med marknadens språk och logik, gjort det snarare till ett investeringsobjekt än en plats för boende. Det kopplas ihop med vad och vem man är, till handlingskraft och ansvarskänsla, normalitet och trygghet och med hyresgästen som motbild.¹¹

Borgerlig propaganda laddar hemmet med marknadens logik, gör det till ett investeringsobjekt mer än en plats för boende. Det kopplas ihop med vad och vem man är, till handlingskraft och ansvarskänsla, normalitet och trygghet – och med hyresgästen som motbild.

Med detta offensiva arbete har aktörerna inte bara lyckats framställa ägande som önskvärt utan också hyresbostäder och även de som bor i dem som mindre önskvärda. Segregation, som fick extra bränsle genom avregleringarna, förstärktes och formades genom hemägarideologin.

Hur vi fostras att tänka staden
På 2000-talet har nya stadsdelar tillkommit utan tillräckligt med rum för skolor och barnomsorg, rekreation, lek och sport. I Liljeholmen i Stockholm har 1000 lägenheter planerats ”på världens minsta markyta”. Det finns ingen mark mellan husen för barnen. De åtta inplanerade förskoleavdelningarna får två små markplättar där den ena är ´inomhus´ med glastak och den andra ligger utomhus uppe på ett tak med hårdgjorda gummimattor”, säger arkitekten Suzanne de Laval.¹² Landskapsarkitekten Emelie Brunge fann att på en förskola i Hagastaden i Stockholm kunde inte alla barn vara ute samtidigt.¹³ Det utrymme som reserverats för barnen motsvarar en parkeringsplats och den ska rymma tolv barn.

I Liljeholmen i Stockholm har 1000 lägenheter planerats på världens minsta markyta. Det finns ingen mark mellan husen för barnen. De åtta inplanerade förskoleavdelningarna får två små markplättar där den ena är ´inomhus´ med glastak och den andra ligger utomhus uppe på ett tak med hårdgjorda gummimattor.

Varför relateras segregation bara till invandring? I dagens Djursholm är åtskillnad något att eftersträva, en kvalité. Att misslyckas med att distansera sig från andra grupper skulle tära på de sociala och kulturella kapital de boende slår vakt om.¹⁴

Varför inte förtäta villaområdena i större omfattning än vad som sker nu? Segregationen har ju ökat både i fattiga och i välbärgade områden. Ska man stadsplanera med tanke på klimatet är småhus och trädgårdsstäder knappast lämpliga.

Nyliberalismen som politiskt projekt
Segregationen är sammanvävd med fördelningen av välfärdsresurser och möjligheter. I de områden där detta underskott blir kännbart växer de ekonomiska och sociala problemen och de boende stämplas. Det finns, som också Åse Richard erinrar om i sin essä i Parabol 5-2025, en historisk kontinuitet i de processer som skapat uppdelningen av stadsrummet; idag gynnar politiken konsekvent dem som äger sin bostad. Natalio Barzán, Parabol 1-2025, tar de höga priserna för nya bostäder som exempel på hur segregationen fördjupas – de är för dyra för unga och resurssvaga grupper.

De sociala och politiska värden, som låg till grund för 30-talsvisionen av det goda samhället stod inte rycken när näringslivet övergav ”den svenska modellen” och med hjälp av ”halvhemlig organisation” (se ovan) började bygga upp en politisk kapacitet för en nyliberal rörelse i Sverige. Den arbetade under täckmantel för att inte synas utifrån och dra på sig uppmärksamhet från huvudmotståndaren, socialdemokraterna; den höll även de konservativa och liberala partierna och vissa företagare på armlängds avstånd. Efter 1978 är Timbro fanbäraren bland Näringslivets många s k tankesmedjor.

Det finns inga organiserade politiska revoltörer som haft det så lätt att göra sig synliga utan att behöva redovisa hur de vill omforma stat, marknad, människors syn på sig själva, på sina drömmar och sin omvärld.

Anställda inom statsförvaltningen har verkat i medborgarnas tjänst – så har de sett på sig själva och på sina uppgifter. Nu har de alltmer kommit att beskrivas som verksamma i näringslivets tjänst.

Anställda inom statsförvaltningen har verkat i medborgarnas tjänst – så har de sett på sig själva och på sina uppgifter. Nu har de alltmer kommit att beskrivas som verksamma i näringslivets tjänst, anser professorerna Shirin Ahlbäck Öberg & Göran Sundström.¹⁵ Sak samma har skett inom inom kommunerna. Marknadsidéerna har av inflytelserika aktörer inordnats i staten genom olika organisatoriska initiativ, dokument, författningar och språk; nya sätt att tala om vad det innebär att vara tjänsteman. Och de har fått en närmast hegemonisk ställning i staten, menar professorerna.

Nyliberalismen är ett radikalt projekt, som tar den statliga förvaltningen i anspråk för att få kontroll över framtiden och för att hindra att den tänks på andra sätt. Socialdemokraterna kan knappast sägas ha satt sig emot detta företagsinspirerade sätt att tänka, styra och leda politik och förvaltning; de blev en del av det nykapitalistiska samförståndet. De förändrings- och förbättringsförsök jag redogjort för vittnar om oförmågan att få det gjort som skulle göras.

En iakttagelse kan generaliseras: det går inte att bygga en stad för alla där marknad och kapital har utslagsrösten. Varför inte gå vidare med arvet från 1930-talet som grund?