I Trägårdhs kanontider är vi väl många som har börjat fundera på vilken litteratur, musik, film och konst som har odödliga kvalitéer. Men Parabol ville gå vidare så vi tog hjälp av religionshistorikern Stefan Arvidsson för att luska ut: vilken är – egentligen – världens bästa religion? Han sammankallade en hemlig jury, som (nästan) lyckades komma överens om vilka kriterier som ska gälla för den lära som vill knipa första platsen.

Som musik- eller filmkritiker bör man veta en hel del om musik respektive film. Därtill förväntas men bedöma vad som är bra och dålig musik respektive film. Jag är religionsvetare. Jag förväntas veta mycket om religion. Ska jag också förmedla vad som är dålig och bra religion? Nej, det ingår inte i mitt uppdrag.

Religionen måste för det första ge sken av att vara urgammal. Den kan inte, likt scientologin, ha skapats av en science fiction-författare i en tid då folk skakade loss till Elvis Presleys ”Jailhouse Rock”.

Visserligen ska jag också vara kritisk i den bemärkelsen att jag inte enfaldigt upprepar pastorns ord om att kyrkan i byn alltid är full på söndagar på grund av att alla känner att de blir så stärkta i anden av att vara där, utan jag kanske med en kritisk blick föreslår att människorna är där av rent sociala skäl. En kritisk blick i betydelsen: Jag tar mig rätten att berätta en annan berättelse än vad religiösa företrädare och individer själva tänker och säger.

Skulle jag emellertid, likt musik- eller filmkritikerna, börja rangordna världens religioner – ”I år hamnar hinduismen på sjätte plats…” – skulle många av mina kollegor höja på ögonbrynen och anse att jag helt tappat min professionalitet. Och det skulle de göra och tycka med rätta! Ändock: så lockande att ta fram ”världens bästa religion”, inte sant? För det ändamålet bildades för en tid sedan en liten jurygrupp. Den har jobbat med att ta fram kriterier på vad som utgör en verkligen bra religion. Arbetet ska nu – äntligen – presenteras: Så, Sverige, nu kör vi!

Religionen måste för det första ge sken av att vara urgammal. Den kan inte, likt scientologin, ha skapats av en science fiction-författare i en tid då folk skakade loss till Elvis Presleys “Jailhouse Rock”. Nej, minst ett par tusen år tillbaka i tiden bör uppenbarelsen ligga.

Ritualer och ceremonier ska vara ursnygga. Men inte liksom Kalifornia-ursnygga, utan såklart med en högtidlig air.

Personligen tycker jag att det ska vara en uppenbarelse från en gud eller gudinna. Andar, änglar och förfäder gören sig icke besvär: de är för lättviktiga. Kanske till och med opålitliga. Varför har de annars inte klarat av att klättra högre upp i den gudomliga hierarkin?

Ritualer och ceremonier ska vara ursnygga. Men inte liksom Kalifornien-ursnygga, utan såklart med en högtidlig air. Juryn rekommenderar dämpade, jordiga eller mörka färger, rökelse och sparsamt med inbrytande solljus. Musiken: monoton, meditativ, manlig. I normalfallet ger blodiga offerritualer inga höga poäng.

Ett intrikat problem utgör de som leder ritualerna. Dessa är nämligen sällan ursnygga. Ofta är de inte heller speciellt karismatiska. Så även om en bra religion är en religion som arbetar med högtidliga och vackra kulthandlingar, tänk papisterna, får den gärna kombineras med lite mer livfulla och originella präster, tänk frikyrkopastorer. Och medan hierarkier gör sig så himla bra i liturgiska sammanhang – hen med högst mörkröd hatt i mitten, de med mindre senapsgula hattar på sidorna – är hierarkier i andra sammanhang, såväl religiösa som sekulära, väldigt tråkiga. Så det måste bedömas.

”Narrativ” heter det nu för tiden när folk menar myter, det vill säga berättelser som med fantasins hjälp skapar identitet. Detta är en tung bedömningspunkt.

En del bedömare skulle hävda att det viktigaste är att myterna gör en skarp åtskillnad mellan de rättrogna och de otrogna och att myten upplyser de rättrogna om att de förtjänar allt gott, eftersom någon gud vill det, och de otrogna allt ont.

Och medan hierarkier gör sig så himla bra i liturgiska sammanhang – hen med högst mörkröd hatt i mitten, de med mindre senapsgula hattar på sidorna – är hierarkier i andra sammanhang, såväl religiösa som sekulära, väldigt tråkiga.

Men nu gäller tävlan världens bästa religion och, tänker ni, då bör den väl inte splittra världen? Nä, precis så tänkte också juryn. Höga poäng såldes till de religioner så målar ut förslagsvis hungrande spöken eller aliens som huvudmotståndare som förtjänar allt ont. Här skulle Scientologikyrkan kunna plocka hem några poäng, tyvärr.

Ett plus är förstås också om myterna är genuint väl berättade. Ett tecken på att så är fallet är om gestalter och episoder har smugit sig in i den världsliga litteraturen, kanske till och med in i barnböckernas värld. Herkules! Se där en bra mytingrediens. Ängeln Moroni, inte så potent.

Detta kan dock verka som ett orättvist kriterium: Herkules har ju haft mer än tvåtusen år på sig att utvecklas och återberättas! Mormonernas Moroni inte ens två hundra. Men så är det nu en gång för alla i religionernas värld. Det är bara att tugga i sig: gammal är äldst och det kan ge poäng. För musik- och filmkritikern är kanske nytt hett, för religionskritiker räknas bara evigheten.

Eller det var kanske mer välfunnet än korrekt: men vi hyser hur som helst inga preferenser för det som är nytt på bekostnad av det gamla. Vet ni förresten vilken gudom som har dyrkats längst? Förmodligen Isis. 3000 år! Guldregn på det.

Hur bör, funderar ni nu, religionen förhålla sig till det omgivande samhället? Bör den utgöra den moraliska och existentiella grund varpå det goda samhället vilar? Eller bör den kanske vara mer av en fritidsaktivitet, något en del av oss väljer att delta i och andra att säga ”Tack, men nej tack” till?

Höga poäng således till de religioner som målar ut förslagsvis hungrande spöken eller aliens som huvudmotståndare som förtjänar allt ont.

Detta leder oss över till den kanske snårigaste fråga som juryn hade att ta ställning till: Bör kanske den bra religionen enbart skänka skönhet, symbolisk rekreation och, som allra bäst, tröst och tillförsikt – eller bör den också erbjuda moral, ett rättesnöre för jordens alla förvirrade människor?

Juryn beslutade att en religion som förvaltar en moral som uteslutande kretsar runt människans välbefinnande och värdighet, hennes lycka kort sagt, och som helt och hållet nonchalerar allt vad gäller tokigheter såsom odödliga själar och dödliga straff och belöningar är guld värd. (En medlem av juryn invände att en religion som har en sådan moral ju inte alls är en religion, men det påpekandet valde juryn att sopa under mattan.)

Om i fall att religionen ifråga har lyckats med mästerstycket att göra sin etik till den grund varpå det goda samhället vilar, måste det, resonerade juryn, vara bättre än om religionen bara är en fritt vald fritidsaktivitet, likt bingo eller padel. Poäng för samhällsbyggande således.

Spådomskonst hör till religionens värld. Det är ju en rätt fjantig idé. Sprätta upp en fisk och se om tarmarna tyder på kommande regnväder. Hallå! Avdrag för divination. Och när vi ändå är inne på avdrag: handpåläggning, helbrägdagörelse, healing och allt vad det heter – liksom hemliga recept med fladdermusblod och grodslem – går bort. Behöver jag säga att exorcism inte heller ger poäng?

Däremot är ju det där med att utse helgon en rätt trevlig sedvänja. Man liksom lyfter fram någon man gillar och som gjort något man tycker är fint. Så även om legenderna om dessa personer ofta innehåller del konstigheter om blödande handflator och slikt, uppskattar juryn ett präktigt helgon – eller varför inte en martyr? Det smäller ibland ännu högre.

Tänk en mjukmullig kropp med elefanthuvud eller en kropp som är rak i ryggen, med ena foten framför den andra, en stående person med schakalhuvud. Sådant funkar.

Visserligen kan dekorativa moskéer och vitkalkade kyrkor vara vackra och förvisso finns det något tilltalande med uppfattningen att vi människor inte kan eller bör avbilda det gudomliga. Likafullt är ju bilder på änglar och dämoner och andra övernaturliga väsen väldigt uppiggande – och didaktiskt effektiva!

Visserligen, åter, är budskapet bakom en bild på en ihjältorterad individ djupsinnigt, men juryn kommer att favorisera det suggestiva och fantasieggande. Tänk en mjukmullig kropp med elefanthuvud eller en kropp som är rak i ryggen, med ena foten framför den andra, en stående person med schakalhuvud. Sådant funkar.

Slutligen bör den som koras till världens bästa religion kretsa runt ett religiöst centrum, ett axis mundi. Något liknande Mecka, som det var en gång i tiden, då staden låg avskilt till, så det kostade på att ta sig dit. Det duger inte om man kan flyga till den heliga platsen från Arlanda, landa efter några timmar, köp en coffee to-go, se platsen och sedan vara tillbaka lagom till premiären på Kungliga Operan av Wagners Ringen.

Nej, det ska vara svårt att ta sig dit. Den ska, tycker juryn, ligga naturskönt och i allmänhet vara ett vackert ställe. En ståtlig byggnad eller bara, som hos japanen, ett imponerande naturfenomen, det spelar mindre roll. Och det ska alltså vara en helig plats, men den behöver inte vara så där superreligiös bara för det.

Så, nu är det bara att sätta sig och lära sig mer om världens alla religioner och poängsätta dem. Kanske kan tävlingen bli en återkommande, årlig tävlan? Vore inte det bra? Då finge ju religionerna chansen att förbättra sig och drömma om att kanske komma upp på vinstpallen nästa år.