Emmanuel Macron skulle återuppliva en förfallen femte republik. Men hans presidentskap “ni droite-ni gauche” var inget annat än mer klasspolitik för de ultrarika och auktoritär bonapartism. Därför har Macron skakats av de största protestvågorna sedan maj 1968. Missnöjet har förvandlat Macron till extremhögerns främsta språngbräda till makten, skriver Yacine Slamti.

Paris, en het junieftermiddag 2017. Emmanuel Macron, berusad av sin krossande seger mot Marine Le Pen med 66 % av rösterna, poserar för sitt första presidentporträtt.¹

Både avslappnad och högtidlig skisserar den unge presidenten med sitt nästan vaxlika ansikte ett svagt leende och fäster blicken rakt fram, med en tydlig beslutsamhet.

Macron verkar säga: “Nu är jag här! För att få bort mig måste ni gå över min döda kropp”.

“Macron verkar säga: “Nu är jag här! För att få bort mig måste ni gå över min döda kropp'”, påpekar Thierry Mandon, tidigare minister under François Hollande, i Le Monde.²

På presidentens skrivbord: tre böcker minutiöst iscensatta för kameran. Mémoires de guerre av Frankrikes motståndsledare under andra världskriget, femte republikens grundare och första president, generalen Charles de Gaulle. Les Nourritures terrestres av André Gide, som belönats med Nobelpriset i litteratur för sitt verk som uppmanar läsaren att frigöra sig från sociala konventioner. Le Rouge et le Noir, mästerverket av den franske 1800-talets litterära pionjären Stendhal, vars ikoniska hjälte, “sågarbetarsonen” Julien Sorel är portalfiguren i fransk litteratur på klassresa.

Valet av det sistnämnda illustreras i Aurélien Bellangers roman Socialistpartiets sista dagar, där han skildrar hur Macron vill framstå som ‘reinkarnationen av Stendhals Julien Sorel’, den unge mannen från provinsen som med sin intelligens, charm och ambition erövrar Paris. Parallellerna sträcker sig även till privatlivet. Likt Madame de Rênal, som öppnade nya världar för Julien Sorel, hade Brigitte Macron format sin make intellektuellt och hans väg till makten.³

Junikväll 2017 verkade Emmanuel Macron vara förnyarlöftet som Frankrike hade väntat på för att återuppliva en skleroserad femte republik.

Denna junikväll 2017 verkade Emmanuel Macron vara den perfekte moderna Julien Sorel, förnyarlöftet som Frankrike hade väntat på för att återuppliva en skleroserad femte republik.

Men denna symboliska iscensättning av nytt ledarskap och förnyelse rymde en avgörande motsägelse: att Macron förkroppsligade de gamla maktstrukturerna och den slutna elitkulturen “entre-soi” han hävdade sig utmana.

I boken De ultrarikas president belyser CNRS-forskarna Monique Pinçon-Charlot och Michel Pinçon hur Macron framstår som ett skolboksexempel på fransk elitreproduktion: uppväxt i en välbärgad familj, jesuitskola, vidare till Sciences Po Paris och slutligen ENA, etablissemangets krönande institution.⁴

Macrons makterövring byggde aldrig på traditionell partiförankring, utan på kapitalstarka nätverk som såg honom som en möjlighet att driva igenom klasspolitik till förmån för de ultrarika.

Författarparet visar därtill att Macrons makterövring aldrig byggde på traditionell partiförankring, utan på kapitalstarka nätverk som såg honom som en möjlighet att driva igenom klasspolitik till förmån för de ultrarika. Detta illustrerar de genom att lyfta fram Macrons avskaffande av förmögenhetsskatten, införande av skattesänkningar för kapitalägare och privatiseringar som samtliga ensidigt gynnat hans välgörare. Vidare har kombinationen av kraftigt minskade skatteintäkter från reformerna och massiva utbetalningar till storbolagen sedan coronapandemin tydligt förvärrat den franska statsskulden, en skuld som oftast lastas välfärdsstaten.⁵

Denna elitprägel kommer även till uttryck i Macrons språkbruk gentemot de mindre bemedlade, det som båda forskarna benämner klassförakt. När Macron talar om “les gens qui ne sont rien” (människor som inte är värda något) framträder ekon av Marie-Antoinette: “qu’ils mangent de la brioche” (låt dem äta kakor).  

Och under Benalla-affären, när trycket mot presidenten var som störst, utmanade Macron sina kritiker med orden: “låt dem komma och hämta mig”. Bara fyra månader senare föddes Gula västar-rörelsen, och presidentens ord kom tillbaka som en bumerang när demonstranterna skanderade: “vi kommer och hämtar dig hemma”.

Eller när Emmanuel Macron sade till en arbetslös: “jag går över gatan och hittar ett jobb åt dig” vilket kom att kristallisera bilden av en nedlåtande president som var principiellt främmande för många medborgares vardag. Som författaren Édouard Louis skildrar i sin bok Vem dödade min far, avslöjar Macrons “ökända uttalanden” den brutalitet som genomsyrar relationen mellan den franska eliten och arbetarklassen, en attityd som även kännetecknar Macrons ledarskapsstil.⁶

Macrons välkända “varken vänster eller höger” är inte ett uttryck för liberal mittenpolitik, utan härstammar snarare från den franska auktoritära bonapartistiska idétraditionen.

Just Macrons styre med den välkända “ni droite-ni gauche” (varken höger eller vänster) står i centrum för Sorbonne-professorn Pierre Sernas bok Extremcentern eller det franska giftet.⁷ Genom en historisk jämförelseanalys framhäver Serna att Macrons motto inte ska förstås som ett uttryck för liberal mittenpolitik, utan härstammar snarare från den franska auktoritära bonapartistiska idétraditionen.

En politisk modell med rötter i franska revolutionsåren, och sitt tydligaste uttryck under Napoléon Bonapartes styre, där makten samlas kring en stark ledare som säger sig stå över partipolitiska motsättningar och uppträder som nationens självklare räddare i orostider. Bonapartismens inflytande har format fransk politisk kultur fram till idag, vilket enligt Serna konkret märks genom Macrons sätt att framställa presidentämbetet som nationens enda legitima politiska maktcentrum.

Denna auktoritarism artikulerades redan i juni 2017 när ekonomiminister Bruno Le Maire deklarerade: “Emmanuel Macron est Jupiter”.⁸ En metafor som avslöjade presidentens strävan att regera ovanifrån, fjärran från politiska mellanhänder och den parlamentariska uppdelningen.

I en artikel i Le Monde Diplomatique, ”Från social dialog till maktprövning”, vidareutvecklas denna iakttagelse av forskarna Sophie Béroud och Martin Thibault, båda specialiserade på sociala rörelser. De argumenterar för att Macrons systematiska vägran att ha en meningsfull dialog med fackföreningar är en direkt följd av hans auktoritära logik. Genom att medvetet marginalisera fackföreningarna och civilsamhället har Macron inte enbart försvagat deras roll utan även omformat den sociala dialogen till en ren kamp. Konsekvensen blir ett samhälle där konfrontation trumfar konsensus.⁹

Det är därför ingen tillfällighet att Frankrike, under Macrons presidentskap, skakats av de största protestvågorna sedan maj 1968. Parallellt har polisvåldet trappats upp till exceptionella nivåer i modern fransk historia.

Det är därför ingen tillfällighet att Frankrike, under Macrons presidentskap, skakats av de största protestvågorna sedan maj 1968. Denna utveckling kan följas, med hjälp av franska inrikesdepartementets siffror, genom hela Macrons mandatperioder: från Gula västarna-rörelsen omkring 300 000 demonstranter under hösten 2018 till pensionsprotesterna i mars 2023 som mobiliserade 1,2 miljoner människor (3,5 miljoner enligt franska fackförbundet CGT) och nu “Bloquons tout”-rörelsen som så sent som den 18 september 2025 lyckades samla 500 000 personer (en miljon enligt CGT).¹⁰

Parallellt har polisvåldet trappats upp till exceptionella nivåer i modern fransk historia. Som Jacques de Maillard, chef för Sciences Pos forskningscenter för polis, rättsväsende och säkerhet (CESDIP), konstaterar i Le Monde: “de franska polismetoderna har blivit betydligt hårdare sedan Gula väst-krisen och brutit med den långa traditionen av nedtrappning och förhandling”.¹¹

Denna brutala verklighet har dokumenterats av Observatoire des Street-Médics, vars rapport om polisvåld uppskattar att cirka 28 000 demonstranter skadats, varav ett 30-tal förlorat ett öga eller fått sina händer avslitna, i samband med proteströrelserna under Macrons presidenttid. Både Amnesty International och FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter har därför uttryckligen beskrivit våldets omfattning som “systematiskt och oproportionerligt” även i internationell jämförelse och krävt “grundlig och oberoende utredning” av alla rapporterade övervåldsfall.¹²

Det utbredda missnöjet har förvandlat Macron från att vara den sista barriären mot extremhögern till Rassemblement Nationals (RN) främsta språngbräda till makten. Sedan Macron tillträde som president har RN:s väljarstöd i parlamentsvalen mer än tredubblats, från 3 miljoner röster 2017 till över 9,3 miljoner 2024.

Detta har lett till Macrons växande impopularitet, och med ett rekordlågt stöd på endast 17% nöjda väljare enligt IPSOS septembermätning,¹³ närmar han sig François Hollandes historiskt låga förtroendesiffror. Som den välrenommerade extremhögerforskaren Nonna Mayer konstaterar i Politis¹⁴ har det utbredda missnöjet förvandlat Macron från att vara den sista barriären mot extremhögern till Rassemblement Nationals (RN) främsta språngbräda till makten. Och siffrorna talar sitt tydliga språk, sedan Macron tillträde som president har RN:s väljarstöd i parlamentsvalen mer än tredubblats, från drygt 3 miljoner röster 2017 till över 9,3 miljoner 2024.¹⁵

Utvecklingen har skapat en historiskt unik situation i femte republiken: för första gången domineras nationalförsamlingen av tre block (vänster, höger och extremhöger) i stället för två (vänster/höger). Detta sker trots att valsystemet utformades, som Sorbonne professorn Maurice Duverger påpekat redan 1959 i sitt klassiska verk ”Femte republikens institutioner”, av de Gaulle specifikt för att främja ett tvåpartisystem, som skulle marginalisera dåtidens tredje politiska kraft (det franska kommunistpartiet PCF), och härmed undvika den parlamentariska instabiliteten som karakteriserade fjärde republiken.¹⁶

Resultatet är en politisk turbulens utan motstycke under femte republiken, med fyra premiärministrar på ett år sedan Lecornus utnämning,¹⁷, där de senaste regeringarna konsekvent och metodiskt använder artikel 49.3 för att stifta lagar utan parlamentets omröstning. En praxis som urholkar den demokratiska processen och fördjupar det demokratiska underskottet.¹⁸

Åtta år senare har förändringslöftet från den junikvällen 2017 visat sig vara en chimär. Macron som en gång hyllades som sin generations Julien Sorel, förnyaren som skulle återuppliva femte republiken, har i stället lett Frankrike allt djupare in i en demokratisk kris. Sorel-kostymen var en teatermaskerad; under den pulserar samma arrogans, cynism och hänsynslöshet som i Molières oförglömlige karaktär Tartuffe.