Stockholmsteatern Moment Teater tar sig an Voltaires Candide – och gör det med bravur. Pjäsen får en att tänka på åldrande, tid och vikten av att odla sin trädgård, och övertygar till och med en performancehatare som mig, skriver Hampus Byström.

Människan har alltid drömt om en guldålder – en hägring i en vag framtid, eller ett förlorat paradis. Filosofen Jean-Jacques Rousseau menade att detta var förlamande; den verkliga guldåldern är ju inom oss, inte framför eller bakom oss! Somliga har blivit så vettskrämda av utopierna att de velat avskaffa dem alla, som om människans drömmar bara gick att halshugga med ett välriktat argument. Rousseaus samtida Leibniz hävdade att människan i själva verket redan lever i den bästa av världar – hur skulle annars Gud kunna existera? Skulle Hans skapelse vara ofullständig?

Och publiken stiger in i en trädgård – kultiverad av regissören och manusförfattaren Åsa Berglund Cowburn – där stolarna står nära scenen, lika belysta som skådespelarna. Redan här anar jag onåd, som helst sitter i mörkret och tittar på skådespelare där uppe på scenen, som utagerar saker och ting enligt ett färdigskrivet manus. Min allergi mot allt som luktar performancekonst har jag aldrig lyckats bli av med, trots olika exponeringskurer.

Om denna filosofiska debatt, och paradisens nutida död, handlar pjäsen I den bästa av världar – En odyssé genom människors längtan efter paradis som fram till den 19:e oktober går på Moment Teater i Gubbängen i Stockholm. Pjäsen tar sin utgångspunkt i filosofen Voltaires satiriska roman Candide, som driver med Leibniz krångliga, men pösigt konservativa världsbild. Slutklämmen i Voltaires roman har de beryktade orden ”låt oss odla vår trädgård”.

Redan här anar jag onåd, som helst sitter i mörkret och tittar på skådespelare där uppe på scenen, som utagerar saker och ting enligt ett färdigskrivet manus. Min allergi mot allt som luktar performancekonst har jag aldrig lyckats bli av med, trots olika exponeringskurer.

En liten docka är placerad i mitten av scenrummet, med ett projicerat ansikte som håller monologer och ibland talar till skådespelarna. Ansiktet föreställer en 60-årig kvinna som börjar med att berätta om sin ungdom på 70-talet, ett DDR-Sverige som nu tycks längre bort än någonsin, med sin internationella solidaritet och utbredda vänstervärderingar. Dockans ansikte och röst är medvetet gestaltade som en gammal kvinna för att framhäva nostalgins förfrämligande inför samtiden.

De två skådespelarna, en man och en kvinna i vita kläder och hängselbyxor, går sedan igenom en sorts skådespelad essä, liknande en föreläsning, om människans förhållande till utopier. De börjar i edens lustgård, där syndafallet utspelas med barbiedockor, och slutar i en perfekt imitation av Elon Musk på diverse preparat som kastar ut oss i rymden mot mars. Längs vägen får vi ta del av en idéhistorisk exposé genom Thomas Moore, William Morris, ”grävarna” – the diggers – under engelska revolutionen på 1600-talet, debatten mellan Rousseau och Voltaire, ja och mycket annat. Det är lärt och initierat, levande och raskt berättat.

Med skräckblandad förtjusning ser jag på när skådespelarna löpande får skrivna prompts på en projektionsyta, så kallade fluxus, ett dadaistiskt inspirerat koncept där man helt enkelt ska följa de skrivna uppmaningarna på skärmen i realtid. I en uppmaning får skådespelarna tillverka en sallad och bjuder mig på en ganska välsmakande kopp färska grönsaker med tomatdressing. Ja, traditionalisten i mig kan inte acceptera sådant här, men jag måste medge att det fungerar, man håller publiken på alerten.

Skådespelarna interagerar med publiken och sin egen ljudtekniker; någon illusion vill man inte upprätthålla! Med skräckblandad förtjusning ser jag på när skådespelarna löpande får skrivna prompts på en projektionsyta, så kallade fluxus, ett dadaistiskt inspirerat koncept där man helt enkelt ska följa de skrivna uppmaningarna på skärmen i realtid. I en uppmaning får skådespelarna tillverka en sallad och bjuder mig på en ganska välsmakande kopp färska grönsaker med tomatdressing. Ja, traditionalisten i mig kan inte acceptera sådant här, men jag måste medge att det fungerar, man håller publiken på alerten.

Jag kan aldrig riktigt släppa känslan av att jag vandrat in i något studentikost spex när jag blir tvingad att genomlida performancekonst, och tänker tillbaka på alla lekar man blir tvingad att uthärda på diverse sociala tillställningar. Men jag finner mig, och vill inte vara tråkig, så jag ger det hela min lite loja medverkan.

Pjäsen är bitvis för intellektualiserad. Det ligger nästan i sakens natur. Skådespelarna redogör och föreläser, intrigen följer essäns form – associativa tankesprång kretsar kring ett gemensamt tema. Jag är road, men bara måttligt road, av deras skådespel. Någon riktig känslomässig nerv har inte scenerna. Men det är något med den där dockan som sitter i mitten, med det projicerade kvinnoansiktet. Varje gång hon talar med sin bräckliga röst hajar jag till, skrattar, blir berörd. Hon berättar om sitt förflutna, om hur hon nu i 60-årsåldern och mitt under pandemin fick en tillgång till en trädgård. Först var den mest till besvär, men sedan växte hon sakta ihop med den och den blev henne mer och mer kär.

Pjäsen är författad och regisserad av Åsa Berglund Cowburn, sedan början av 2000-talet scenograf och drivkraft bakom moment:teater i Gubbängen. Till tidningen Mitt i säger hon, ”Idén sprang ur att jag på gamla dar har blivit väldigt trädgårdsintresserad. Jag tycker trädgården är den skönaste platsen att vara. Samtidigt kan jag få känslan av att jag smiter från världen och alla världsproblem”, och hon har gjort rätt i att låta detta vara pjäsens kärna.

I slutscenen håller dockan en monolog om hur pjäsen är en sorgesång trots allt spexande, eftersom klimatkrisen håller på att förstöra vår planet, och alla paradis blivit önsketänkande. Hon berättar att hon i sin desperation ser hur växterna torkar ut i sin trädgård, och hur hon i en förtvivlad handling lägger sig som ett plåster på jorden.

När den lilla bräckliga dockan ligger där, så hjälplös, så blir den till en kraftfull symbol för den lilla människans hjälplöshet. Kontrasten mellan de levande skådespelarnas spexande och dockans patos är gripande. Det är hon, den där dockan, som är pjäsens hjärta.

Då plockar skådespelarna ner dockan från sin plats, och lägger henne på marken. När den lilla bräckliga dockan ligger där, så hjälplös, så blir den till en kraftfull symbol för den lilla människans hjälplöshet. Kontrasten mellan de levande skådespelarnas spexande och dockans patos är gripande. Det är hon, den där dockan, som är pjäsens hjärta.

Pjäsen leker med Voltaires satiriska uppmaning att ”odla våra trädgårdar”. Kanske är det inte räddningen för mänskligheten att sitta där i sin trädgård. Men det är något, en vilja att ingå i naturens kretslopp, att acceptera tidens cykliska gång, med liv och död, pånyttfödelse. En småskalig utopi som förebådar ett annat samhälle. Jag tvivlar på trädgårdens revolutionära kraft, och föredrar fortfarande den storskaligt politiska massrörelsen, med alla sina risker. Men den där lilla dockan som ligger på marken kommer jag inte att kunna glömma.