Ulf Kristersson försvarar Israel i vått och torrt, trots att landets ledning står anklagade för folkmord. Men Palestinas försvarare i den europeiska debatten tar fortfarande avstånd från Hamas. Vilka anklagelser kan man rikta mot Hamas och hur ser det folkrättsliga läget ut för antikoloniala befrielserörelser? Kitimbwa Sabuni ställer den provokativa frågan.

Det hebreiska ordet “hasbarah” betyder bokstavligen “förklarande” eller “förtydligande” men hänvisar i vidare bemärkelse till Israels försvarares ansträngningar att förklara Israels politik och marknadsföra Israel för världen. TIP (The Israel Project) var en amerikansk icke-statlig organisation som mellan 2002–2019 tillhandahöll stöd för hasbarah i form av utbildning, talepunkter och manualer till diplomater, studenter, journalister och alla som förespråkade Israels sak.

En av deras instruktioner var att Hamas ska göras till kärnfrågan när man diskuterar frågan om Israel-Palestina eftersom amerikaner ser Hamas som en terroristgrupp som vill förgöra Israel, men de ser med sympati på det palestinska folket.¹ Sådana instruktioner har hjälpt till att popularisera den ständigt upprepade frasen “Israels krig mot Hamas” i den mediala och politiska diskursen för att beskriva det israeliska flygvapnet och arméns urskillningslösa angrepp mot den palestinska befolkningen som inleddes efter attackerna 7 oktober, 2023.

The Israel Projects instruktion var att Hamas ska göras till kärnfrågan när man diskuterar frågan om Israel-Palestina eftersom amerikaner ser Hamas som en terroristgrupp som vill förgöra Israel, men de ser med sympati på det palestinska folket.

Strategin bygger på att det redan har etablerats en moralisk spelplan i det västerländska medvetandet där Hamas förstås som en singulär ondska, likt Nazi-Tyskland, så att alla uttryck som kan uppfattas som stöd för Hamas diskvalificerar bäraren genom att placera hen bortom all moralisk acceptabilitet. Den som propagerar för Israel vinner argumentet på walkover eftersom den andra sidan inte effektivt kan propagera för palestiniers rättigheter när den ständigt tar avstånd från Hamas som de facto regerar över Gaza och vars militära gren, Al-Qassam brigaderna, leder det väpnade motståndet mot Israel.

Förment propalestinska röster accepterar chockerande nog den här ordningen och gör stora ansträngningar för att distansera sig från Hamas och avplattformera andra Palestinaaktivister om de av Israels försvarare anklagas för att vara “Hamasvänliga”.

Den som propagerar för Israel vinner argumentet på walkover eftersom den andra sidan inte effektivt kan propagera för palestiniers rättigheter när den ständigt tar avstånd från Hamas som de facto regerar över Gaza och vars militära gren leder det väpnade motståndet mot Israel.

Den brittiske journalisten Mehdi Hassan är ett utmärkt exempel på förstnämnda fenomenet. Han är författare till boken ”Win Every Argument” och anses av många inom den liberala vänstern som en synnerligen skicklig debattör för palestiniers rättigheter. Han missar inte ett tillfälle att fördöma Hamas och poängtera att han fördömde dem långt innan 7 oktober-attackerna. Hasan var också tidig med att acceptera beskyllningarna mot Hamas efter 7 oktober-attackerna, som den om systematiska våldtäkter, som senare visade sig vara israeliska fabrikationer.

För Hasans anhängare bevarar han sin plattform i mainstreammedia och blir en mer effektiv debattör när han accepterar den vänsterliberala mittfårans språk och ramar för diskussionen om Israel-Palestinakonflikten.

Men Hasan har också sina kritiker. Ali Abunimah, redaktören för Electronic Intifada, twittrade: ”En påminnelse om arr legoknekten Mehdi Hasan ivrigt marknadsförde 7 oktober-våldtäktsbluffen och har aldrig tagit tillbaka det. Det är allt man behöver veta. Hans prioritet är alltid att ställa sig in hos makthavare.” För Abunimah innebär accepterandet av ramarna för diskussionen, som Israels försvarare skapat, att man villkorar palestiniernas mänsklighet och deras rätt till att göra motstånd mot ockupation. Därför ser han det inte som att Hasan bidrar med något positivt för palestiniernas sak.

Ett exempel på avplattformering är när organisationen Rättvisa för alla med kort varsel stoppades från att hålla ett evenemang i ABF:s lokaler, efter att de i ett annat sammanhang gjort ett inlägg som ifrågasätter klassningen av Hamas som en terroristorganisation. Man skulle kunna föreställa sig att ABF med sin vänsterprofil skulle förhålla sig sympatiska till Palestinaaktivister men i stället upprätthåller ABF ett inofficiellt förbud för organisationer i civilsamhället att diskutera rimligheten i Hamas terrorklassning.

Då ska man komma ihåg att terrorklassningar inte är universella utan utfärdas av enskilda länder eller mellanstatliga organisationer, starkt påverkade av geopolitiska prioriteringar. Eftersom terrorklassningar är politiska tilldelningar som regeringar kan påföra och ta bort från organisationer borde de rimligen kunna diskuteras av civilsamhällesorganisationer vars jobb det är att debattera och ibland vara kritiska mot regeringars beslut.

Eftersom terrorklassningar är politiska tilldelningar som regeringar kan påföra och ta bort från organisationer borde de rimligen kunna diskuteras av civilsamhällesorganisationer vars jobb det är att debattera och ibland vara kritiska mot regeringars beslut. Ändå avbokade ABF Rättvisa för alla med motiveringen att de var kritiska till Hamas terrorklassning.

För palestinier i Gaza och Västbanken är situationen långt värre än för svenska civilsamhällesorganisationer. Vi har sett hur Israel gått över alla den humanitära rättens gränser genom att exempelvis demolera sjukhus och mörda journalister med förevändningen att det under sjukhuset fanns Hamas-kontrollerade “kommandocenter” eller att journalisterna i fråga tillhörde Hamas. Palestiniernas försvarare har då hävdat att det inte funnits några kommandocenter och att journalisterna inte alls varit affilierade med Hamas och begärt att Israel ska lägga fram bevis. Israel lägger inte fram några bevis men står fast vid sina anklagelser.

I slutändan får vi en ord-mot-ord-situation där det underliggande antagandet är att om kommandocentrena funnits där och att om journalisterna varit kopplade till Hamas så var Israels agerande legitimt. Det som glöms bort är att även om där finns ett “kommandocenter” så strider det mot den humanitära rättens idé om proportionalitet att demolera ett sjukhus, och även om journalister på något sätt är kopplade till Hamas ger det inte militären rätt att utföra riktade mord på icke-stridande.

I slutändan får vi en ord-mot-ord-situation där det underliggande antagandet är att om kommandocentrena funnits där och att om journalisterna varit kopplade till Hamas så var Israels agerande legitimt. Men även om journalister på något sätt är kopplade till Hamas ger det inte militären en rätt att utföra riktade mord på icke-stridande.

Jag är själv inte någon anhängare av Hamas inrikespolitiska program för Palestina. Hamas är värdekonservativa och jag lutar politiskt mer åt det progressiva hållet. Det finns andra palestinska stridande fraktioner i Gaza som ligger närmare mig politiskt, men jag skriver den här artikeln till försvar för Hamas av fyra anledningar.

1. Palestiniernas väpnade kamp mot Israel är både laglig och nödvändig och det är Hamas som leder den väpnade kampen. Det är dessutom palestinierna själva som valde Hamas att styra dem vid det sista demokratiska parlamentsvalet i Palestina som hölls 2006.
2. Det är rent objektivt inte sant att Hamas genom sina handlingar skulle vara längre bortom moralisk acceptabilitet än andra aktörer som accepteras av Västvärlden och synnerligen inte jämfört med staten Israel genom dess handlingar.
3. Fördömandet av Hamas handlar inte om deras handlingar utan om att de just nu är den ledande bäraren av det palestinska antikoloniala motståndet. Alla som har burit den manteln historiskt har fördömts på precis samma sätt av Israel och Västvärlden som Hamas fördöms nu.
4. Hamas som begrepp har genom framgångsrik hasbarah förvandlats till en debatteknisk manöver som används för att avlegitimisera försvarare av palestiniers rättigheter och sätter en dödlig måltavla på alla palestinier som på något sätt står i vägen för Israels folkmord och etniska rensning.

Vad står Hamas anklagade för?
Hamas belastas för att ha en historik av att ha förespråkat och riktat väpnat våld specifikt mot civila israeler. Organisationen har använt metoder som självmordsbombningar och har skickat tusentals relativt verkningslösa, men samtidigt oprecisa, raketer in i Israel vilket sätter civilbefolkningen i risk. Vid attackerna den 7 oktober 2023, där Hamas var den ledande aktören, dödades enligt israeliska källor 1 200 personer varav 70 procent ska ha utgjorts av civila och 240 togs som gisslan.² Men vad som exakt hände den dagen är fortfarande delvis höljt i dunkel eftersom Israel vägrar ge tillträde åt en oberoende undersökning.

Det är till exempel oklart hur stor del av de tillfångatagna som i själva verket var säkerhetspersonal och därför inte är att betrakta som gisslan utan som krigsfångar. Det är också oklart hur många av de dödade som faktiskt dog genom palestinskt våld och hur många som dödades av IDF.

Det är till exempel oklart hur stor del av de tillfångatagna som i själva verket var säkerhetspersonal och därför inte är att betrakta som gisslan utan som krigsfångar. Det är också oklart hur många av de dödade som faktiskt dog genom palestinskt våld och hur många som dödades av IDF själva i deras försök att förhindra att israeler togs som levande gisslan.³ Vad som däremot står klart är att de mest grafiska anklagelserna om systematisk tortyr, övergrepp på barn och sexuellt våld med tiden avfärdats av journalister och av FN:s råd för mänskliga rättigheters utredning.⁴

Hamas är också terrorklassade av länder som USA, EU-länderna, Storbritannien och Kanada. Men det ska också sägas att länder som Ryssland, Kina, Turkiet, Egypten och Qatar, inte klassar Hamas som en terrororganisation. Terrorklassningar är politiska tilldelningar, som nämnts tidigare, som länder påför och avför organisationer beroende på deras geopolitiska prioriteringar. Så togs exempelvis den syriska väpnade rörelsen HTS (Hayat Tahrir al-Sham) bort från USA:s och EU:s lista över terroristorganisationer trots att det är en utväxt av Al-Quaida och dess ledare Ahmad al-Sharaa varit en högt uppsatt ledare i såväl de terroristklassade organisationerna ISIS och Al-Quaida. Borttagandet av HTS från USA:s och EU:s terrorlistor sammanföll med USA:s och EU:s ambition att iscensätta ett regimskifte i Syrien. Manövern väckte inga större protester vare sig politiskt eller medialt i Sverige, vilket gör det uppseendeväckande att samma medier utlöser en moralpanik när en liten organisation i det svenska civilsamhället som Rättvisa för alla lyfter en diskussion om huruvida Hamas ska vara terroristklassat eller inte.

Jag är själv inte någon anhängare av Hamas inrikespolitiska program för Palestina. Hamas är värdekonservativa och jag lutar politiskt mer åt det progressiva hållet.

Den andra sidan av ekvationen utgörs av Israels brott som går tillbaka till folkmordet och den etniska rensningen vid Israels bildande 1948. Det som palestinier kallar “nakban” (katastrofen). Det har följts av ockupation och kolonial expansion i form av bosättningar, blockaden av Gazaremsan, apartheid, upprättandet av separationsmuren, återkommande angreppskrig mot palestinierna, rivning av bostäder och fördrivning.

Det rör sig om ett långsamt folkmord som efter 7 oktober-attackerna eskalerade till världens första livesända folkmord med en bombkampanj som motsvarar flera Hiroshimabomber, en medveten svält av befolkningen och riktade angrepp mot kritisk infrastruktur som skolor, moskéer och sjukhus. I september 2025 rapporterade Gazas hälsoministerium att över 66 000 palestinier dött i folkmordet och att ungefär 80 procent av de dödade utgjordes av civila. Lägg till det Israels folkrättsvidriga angrepp mot åtta länder i regionen och personsökarattacken i Libanon som dödade hundratals och lemlästade tusentals.

Israels försvarare, som USA:s före detta president Joe Biden, upprepar ofta att det inte kan finnas någon moralisk likvärdighet mellan en demokratisk stat som Israel och en terroristorganisation som Hamas. Men det är ett godtyckligt och självrättfärdigande argument till och med om man på allvar anser att Israel är en demokrati och att Hamas är en terroristorganisation. Det enda rimliga måttet på en organisations moral är vilka handlingar den utför och under vilket handlingsutrymme. Israels försvarare misslyckas med att förklara hur Israel är moraliskt överlägset Hamas under de premisserna.

Vad menas med “från floden till havet”?
En ofta upprepad slogan inom hasbarah är att om Hamas vill ha fred behöver de bara lägga ner sina vapen medan om Israel lägger ner sina vapen innebär det att Israel kommer att utplånas av Hamas. Man hänvisar till artikel 11 i Hamas grundande stadga från 1988 som menar att Palestinas land är ett heligt arv för alla muslimska generationer till domedagen och det därför inte är möjligt att avstå från det eller någon del av det. Där hittar man också den arabiska frasen “min al-nahr ila al-bahr” som översätts till “från floden till havet” och syftar på området mellan Jordanfloden och Medelhavet, vilket omfattar både Israel och de ockuperade palestinska territorierna.

Frasen uppfattas som att den uttrycker ambitionen att upprätta en enda stat över hela detta territorium, vilket skulle innebära att Israel som judisk stat upphör att existera vilket i sin tur tolkas som en uppmaning till fördrivning eller förintelse av det israeliska folket.

Det är rent objektivt inte sant att Hamas genom sina handlingar skulle vara längre bortom moralisk acceptabilitet än andra aktörer som accepteras av Västvärlden och synnerligen inte jämfört med staten Israel genom dess handlingar.

Det är viktigt att komma ihåg att frasen ”från floden till havet” använts av många andra långt innan Hamas gjorde det. I det styrande israeliska partiet Likuds partiplattform från 1977, som var grunden för Menachem Begins valseger, står ”ben ha-yam le-Yardén tihyé rak ribonút israelít”. Det översätts till ”mellan havet och Jordanfloden kommer det endast att råda israelisk suveränitet” vilket står i direkt motsats till idén om en tvåstatslösning och innebär att man inte accepterar upprättandet av en självständig palestinsk stat på Västbanken och i Gazaremsan.⁵

Till skillnad från Likud har Hamas inställning utvecklats genom åren. År 2017 publicerade Hamas ett uppdaterat politiskt program som bland annat accepterar en palestinsk stat inom 1967 års gränser. Det är också ett faktum att frasen “från floden till havet” i propalestinska kretsar världen över används brett som en vision för en enda demokratisk stat med lika rättigheter för alla. Den behöver alltså inte på något sätt anspela på att israeler som folk ska komma till skada.

Viktigast är ändå att se till förmåga. Israel har med det fullskaliga folkmordet visat att de inte bara har för avsikt utan också har kapaciteten att utplåna palestinierna. Det vi ser är den slutgiltiga lösningen som om ingen aktör utifrån ingriper kommer att leda till palestiniernas fullständiga utplånande. Det går inte att seriöst hävda att Hamas med sina hemgjorda raketer, utan vare sig ett flygvapen eller en flotta, skulle kunna utplåna Israel som är en av världens starkaste militärmakter. Slogan “Black Lives Matters” relevans kommer av att svarta liv hotas och nedvärderas på sätt som vita liv inte gör. På samma sätt borde vi prata om “Palestinas rätt att existera” eftersom det är den palestinska statens rätt att existera som förnekas. Israel däremot existerar redan och det finns inga trovärdiga hot mot dess existens.

Har Hamas legitimitet?

Från israeliskt och amerikanskt håll heter det ofta att Hamas inte kan vara en motpart i förhandlingar. Man menar då att det vore fel att förhandla med en terroriststämplad organisation eftersom det innebär att man ger den legitimitet eller att Hamas ska vara så notoriskt opålitliga att det inte är värt ansträngningen att förhandla med dem. Ledare i Europa ger eko åt samma uppfattning då de menar att en partner för fred måste avstå från våld och erkänna Israels rätt att existera, villkor som de anser att Hamas inte uppfyller. En förutsättning för att en självständig palestinsk stat ska få bildas är därför att Hamas avväpnats och upplösts som organisation menar de Västländer som erkänner Palestina.

Med tanke på Israels långt större brott är det inte bara ett uttryck för dubbelmoral. Det är också en form av kolonial hybris att mena att palestiniers självständighet ska vara avhängig av att de styrs av några som Västvärlden godkänner. Man erkänner och stater och inte regeringar för då lägger man sig i andra staters interna angelägenheter. Med tanke på hur etablerat Hamas är det dessutom en omöjlig politisk position att kräva att de avväpnas och avlägsnar sig från ett framtida Palestina. Att driva den linjen tjänar bara till att köpa tid åt folkmordet. Det som ger en part legitimitet är inte vad vi tycker om den i Washington, Bryssel eller Stockholm utan det är dess “staying power”, det vill säga dess förmåga att finnas till. Då PLO under Yasser Arafat primärt stod för det palestinska väpnade motståndet sågs de som en oacceptabel motpart av Israel som gjorde allt vad de kunde för att utplåna rörelsen och mörda dess ledare.

Alla uttryck för stöd och associering till PLO var moralisk oacceptabla för Israels allierade och Arafat jämfördes inte sällan med Hitler av israelerna. Men när PLO uppvisat att de inte gick att besegra utan att de hade “staying power” så ändrade Israel och dess allierade strategi. Förhandlingar inleddes med PLO, “terroristen” Arafat välkomnades in till finrummen och 1994 fick han dela Nobels fredspris med Israels premiärminister och utrikesminister.

Fördömandet av Hamas handlar inte om deras handlingar utan om att de just nu är den ledande bäraren av det palestinska antikoloniala motståndet. Alla som har burit den manteln historiskt har fördömts på precis samma sätt av Israel och Västvärlden som Hamas fördöms nu.

Det är kanske mindre känt att det som efter staten Israels utropande blev till det politiska ledargarnityret och Israeliska försvarsmakten kom ur terrororganisationerna Irgun och Sternligan. Den israeliska premiärministern Yitshak Shamir var en del av ledarskapet för Sternligan och var med och beordrade mordet på den svenske diplomaten Folke Bernadotte i Västra Jerusalem 1948. Trots den sionistiska rörelsens terrorism och trots att det var känt att ledande israeliska företrädare begått terrordåd kom de att accepteras som statsmän.

Gällande pålitlighet har staten Israel systematisk visat prov på samma opålitlighet som USA uppvisade historiskt i sina relationer till ursprungsbefolkningen i Amerika. Israel har kontinuerligt ingått avtal och gett löften som de sedan inte hållit. Värst av dem alla är kanske Osloavtalet som var tänkt att leda till en upprättandet av självständig palestinsk stat men som Israel sedan raserat genom att bygga bosättningar på palestinsk mark som gör en tvåstatslösning omöjlig.

Oavsett dessa brott och svikna löften har Israel legitimitet i världens ögon. Likt alla andra har Israel skaffat det genom att uppvisa “staying power”. Vad man än tycker om Israel finns det där som en realitet att förhålla sig till. Därför är det fel att tala om staters rätt att existera som när Israels försvarare reflexivt använder slogan “Israel har rätt att existera”. I själva verket har inga länder rätt att existera. De bara existerar och sen kommer resten av världen att acceptera det de facto eller de jure om staten har “staying power”.

Israel har sedan 1948 visat att det har “staying power” men vid det här laget har det palestinska folket visat att det också har “staying power”. Världen har hunnit i kapp och de flesta länder har redan erkänt Palestina. Det är bara ett minskande antal länder i Västvärlden som inte vill acceptera verkligheten. Deras agerande utgör ett slags moralisk backning för folkmordet.

Kan man stödja Hamas rätt till väpnat motstånd mot ockupation utan att stödja krigsbrott?
”Vi stöttar Israels kamp mot Hamas, men vi stöttar inte Israels beteende i Gaza”, sa statsminister, Ulf Kristersson, i en intervju i Nyhetsmorgon. Med “beteende” syftar han på det som en rad auktoritativa röster, inklusive FN-experter, internationella domstolar (i preliminära stadier), länder, människorättsorganisationer och akademiska experter alla kommit fram till uppfyller kriterierna för folkmord. Kristersson säger själv i intervjun att “beteendet” riskerar att bryta mot folkrätten” och eftersom statsministern hänvisar till folkrätten är det värt att vända sig till den för att se på vilka sätt de två sidorna i konflikten har rätt att använda våld.

Enligt humanitär folkrätt (särskilt Fjärde Genèvekonventionen) har Israel som ockupationsmakt skyldigheter att skydda den civila befolkningen och att upprätthålla ordning och säkerhet utan att använda oproportionerligt våld. Här finns alltså ingen rätt till självförsvar som Israels försvarare ständigt åberopar. Folkrätten erkänner däremot ett folks rätt motstå ockupation med väpnade medel. Det finns en debatt där vissa hävdar att Israel med stöd av artikel 51 i FN-stadgan har rätt till individuellt eller kollektivt självförsvar efter attackerna 7 oktober, men de attackerna skedde i ett sammanhang där Israel ockuperade Palestina genom sin kontroll av Gazas gränser, luftrum och territorialvatten. Dessutom är faran för länge sedan avstyrd och Israel har sedan 8 oktober 2023 varit sidan som går till angrepp.

Ändå har statsministerns uttalade stöd för Israel, som han delar med övriga ledare i den samlade västvärlden, inte väckt någon moralisk panik i Sverige. Kanske för att han kvalificerade sitt stöd med att det inte utsträcker sig till “beteendet i Gaza”. En del propalestinska röster har hånat statsministerns för användandet av det vaga ordet “beteende” för att beskriva folkmordet men statsministern utövar bara klassisk hasbarah och hans hållning är faktiskt mer genomtänkt än de flesta svenska propalestiniers.

Ulf Kristerssonshållning är faktiskt mer genomtänkt än de flesta svenska propalestiniers. Han förstår att det inte går att försvara Israel om man samtidigt tar avstånd från eller fördömer Israels regering och militärmakt.

Statsministern är en lojal företrädare för alliansen bakom Israel bestående av USA och dess vasaller i Västvärlden. Han förstår att det inte går att försvara Israel om man samtidigt tar avstånd från eller fördömer Israels regering och militärmakt. Därför tar Kristersson den ryggradslösa positionen där han stödjer Israel men inte dess “beteende”. Vår statsminister har förstått det som många Palestinaaktivister inte förstår vilket är att det inte går att stötta en sida i en konflikt samtidigt som man som helhet fördömer de organisationer som leder kampen i konflikten.

Med andra ord, när Hamas regerar i Gaza och Hamas militära gren leder det väpnade motståndet mot Israel kan inte palestiniernas tillskyndare fördöma Hamas som helhet lika lite som Israels försvarare kan fördöma Israel som helhet. På samma sätt som statsministern uttrycker sitt stöd för Israel trots att det begår folkmord behöver de som kämpar för palestiniers rättigheter uttrycka sitt stöd för Hamas motstånd mot ockupationsmakten samtidigt som de gör klart att de därmed inte stödjer eventuella krigsbrott?

Lär av två svenska statsministrar
Dagens försvarare för palestiniers rättigheter behöver lära av historien. När statsminister Olof Palme 1968 marscherade sida vid sida med Nordvietnams ambassadör i Moskva, i en demonstration i Stockholm organiserad av den nordvietnamesiska motståndrörelsen, FNL, krävde det ett oerhört politiskt mod. Det väckte starka reaktioner i den politiska oppositionen och han fördömdes av den borgerliga pressen.

Man behöver inte gilla Hamas politik – Palme som var socialdemokrat gillade säkert inte FNL:s kommunism – likväl är Hamas det legitima styret över palestinierna och leder det väpnade motståndet, precis som FNL ledde det vietnamesiska motståndet.

USA återkallade sin ambassadör från Stockholm och Palme öppnade sig för falska anklagelser om att han stödde terrorism. Men trots priset han betalade då hyllas han idag för att han följde sin övertygelse och ställde sig på rätt sida av historien. Det Palme gjorde visade på en principfasthet som inte bara våra politiker utan även många aktivister saknar idag. Man behöver inte gilla Hamas politik – Palme som var socialdemokrat gillade säkert inte FNL:s kommunism – likväl är Hamas det legitima styret över palestinierna och leder det väpnade motståndet, precis som FNL ledde det vietnamesiska motståndet. Vad man kan lära av Palme är att man som palestiniernas vän kan ta avstånd från vissa av deras handlingar men inte fördöma dem rätt och slätt. Vad man kan lära av Ulf Kristerssons obändiga försvar för folkmordsstaten är något om hur man står upp för den sida man tror har rätt i en konflikt.