Israel beskrivs som en stat utan erkända gränser. Men faktum är att det finns en FN-resolution från 1947 med tydliga gränser. Hur har myten om att Israel aldrig deklarerat sina gränser kunnat bli så utbredd? Det är en medveten strategi för att göra anspråk på mark som erövrats senare genom krig, skriver Mats Nilsson.

En av de mest utbredda och ihållande myterna i Israel-Palestinakonflikten är att Israel aldrig har deklarerat sina gränser. Israel beskrivs faktiskt ofta som en gränslös stat.¹ Denna myt behöver avlivas och dess seglivade effekter belysas – både för konfliktens historiska utveckling och för att uppnå en fredsprocess baserat på de faktiska gränserna. För gränser behövs. Frågan är bara vilka och från vilket år.

Mandatet år 1922
Mandatet för Palestina, som Nationernas Förbund tilldelade efter första världskriget, skilde sig från de tidigare mandaten genom att den brittiska administrationen fick, förutom uppdraget att administrera territoriet som tidigare utgjorde delar av det Osmanska riket, ytterligare ett ansvar: att upprätta ett nationellt hem för det judiska folket och att förbereda Palestina för självstyre.² Detta ledde till omfattande judisk immigration och ökande spänningar mellan araber och judar. Dock finns det ingen antydan någonstans i mandatet om att de inkommande judarna skulle ha en överlägsen ställning jämfört med den icke-judiska befolkningen, och inget omnämnande av en judisk stat eller en arabisk stat.

Dessa bärande idéer förstärktes av Winston Churchills vitbok från 1922,³ som också citerade en resolution från den sionistiska världskongressen 1921 som uttryckte “det judiska folkets beslutsamhet att leva med det arabiska folket i enighet och ömsesidig respekt, och att tillsammans med dem göra det gemensamma hemmet till en blomstrande gemenskap, vars uppbyggande kan garantera vart och ett av dess folk en ostörd nationell utveckling”. Med andra ord skulle Palestina vara en enhetlig bi-nationell stat.

Britterna införde restriktioner för judisk invandring och föreslog däri självständighet för ett Palestina med arabisk majoritet inom tio år. Detta trots att judar i Europa var i enormt behov av en tillflyktsort.

År 1939, i den så kallade McDonalds vitboken, The British White Paper on Palestine, införde de brittiska myndigheterna stränga restriktioner för judisk invandring till Palestina. De föreslog däri självständighet för ett Palestina med arabisk majoritet inom tio år. Detta trots att judar i Europa vid denna tidpunkt var i enormt behov av en tillflyktsort.

Delningsplanen 1947
Som svar på den brittiska regeringens begäran till FN om att behandla “Palestinafrågan” inrättade generalförsamlingen den särskilda kommittén för Palestina (UNSCOP) och antog den 29 november 1947 resolution 181, den så kallade FN:s delningsplan.⁴

Delningsplanen gick ut på att dela Palestina i två oberoende stater: en judisk och en palestinsk-arabisk, medan Jerusalem skulle stå under internationell förvaltning. En Palestinakommission bestående av fem FN-medlemsstater skulle gradvis ta över makten från Storbritannien inför mandatets upphörande och utse provisoriska regeringar för respektive stat. Målet var att båda staterna skulle bli självständiga senast två månader efter mandatets avslut.

En judisk stat begränsad till en del av Palestina var att föredra framför det misslyckade försöket att etablera ett judiskt nationellt hem som en del av en bi-nationell stat kallad Palestina.

Men palestinierna protesterade mot delningsplanen. Det arabiska högre utskottet, som representerade de arabiska palestinierna, berättade för en ad hoc-kommittén att det var deras heliga plikt att försvara sitt land Palestina mot sionisterna, allt enligt den gryende folkrätten.⁵ Araberna var inte illojala mot FN genom att avvisa den, vilket detta uttalande kan vara avsett att antyda. De hade full rätt att avvisa det som strider mot deras intressen och rättigheter.

Samtidigt kom det en snabb sionistisk acceptans eftersom den erbjöd den judiska minoriteten det de alltid hade velat ha: en judisk stat. Även en judisk stat begränsad till en del av Palestina var att föredra framför det misslyckade försöket att etablera ett judiskt nationellt hem som en del av en bi-nationell stat kallad Palestina.

Mandatets slut 1948
Delningsplanen ledde till ett våldsamt inbördeskrig mellan judar och araber i Palestina. Britterna meddelade att de inte skulle medverka i genomförandet av en plan som saknade stöd hos majoriteten av befolkningen och satte datumet för mandatets upphörande till den 14 maj 1948 vid midnatt. Mot bakgrund av våldet sammankallades en särskild session i FN:s generalförsamling den 16 april 1948.

Under den allmänna debatten vid denna session tillkännagav det sionistiska ledarskapet sin avsikt att omedelbart efter mandatets upphörande utropa en ensidig självständighetsförklaring, vilket skulle föregripa den process som fastställts i delningsplanen för att skapa både en arabisk och en judisk stat.

För araberna var det en olaglig plan som stred mot deras rättigheter och intressen. Den 17 april uppmanade FN:s säkerhetsråd genom resolutionen 46 alla parter i Palestina att upphöra med all militär aktivitet och avstå från all politisk aktivitet som kunde skada någon av befolkningsgruppernas rättigheter, anspråk eller ställning.⁶.

Israels deklaration 1948
Det sionistiska ledarskapet gick vidare i sin plan att utropa en ensidig självständighetsförklaring. Den 12 maj 1948 bildades Israels nationalråd (Moetzet HaAm) bestående av 37 ledamöter och en provisorisk statsledning (Minhelet HaAm) med 13 medlemmar. David Ben-Gurion blev ordförande för nationalrådet och Israel förste premiärminister.

Den 12 maj 1948 sammanträdde den provisoriska statsledningen i Tel Aviv för att fatta det avgörande beslutet om att utropa staten Israel.

Sammanträdet var dramatiskt eftersom USA pressade på för ett eldupphör, medan de judiska ledarna fruktade en omedelbar invasion från arabstaterna. Efter en tretton timmar lång debatt röstade ledningen med siffrorna 6 mot 4 för att förklara självständighet när det brittiska mandatet löpte ut. Två dagar senare, den 14 maj 1948, läste David Ben-Gurion upp Israels självständighetsförklaring.

Redogörelsen om mötet återges i en artikel av Shelley Kleiman på den israeliska regeringens webbplats. Vid mötet beslutades att gå vidare med utropandet av en självständig stat. Det var nu problemet med gränser började bli överhängande. Under mötet behandlades ett utkast till självständighetsdeklaration, vilket ledde till en hetsig diskussion om gränserna borde nämnas i deklarationen. Detta är första gången idén uppenbaras att sionisterna hade rätt att ta mer än hälften av territoriet.

David Ben-Gurion motsatte sig starkt detta. Mötet beslutade att inte nämna gränser i deklarationen med fem röster mot fyra. Vi kan kalla det Ben-Guriondoktrinen. Mötet avvisade även ett förslag att inkludera frasen “inom dess historiska hemland” från medlemmar som ville att staten skulle inkludera mark på båda sidor om Jordanfloden.

Ben-Gurion tog med sig utkastet hem och skrev om det i stor utsträckning, och utelämnade alla hänvisningar till FN:s delningsplan.

Efter mötet, berättar Kleiman, tog Ben-Gurion med sig utkastet hem och skrev om det i stor utsträckning och utelämnade alla hänvisningar till FN:s delningsplan.⁷

Deklarationen om upprättandet av staten Israel godkändes enhälligt av det judiska Nationalrådet och lästes upp den 14 maj vid Tel Aviv museet av Ben-Gurion.⁸ Nationalrådet gjorde vissa ändringar. Kleiman avslöjar inte för oss vilka dessa slutliga ändringar var. Men om vi tittar på texten i deklarationen ser vi att hänvisningarna till delningsplanen återställdes. Det sionistiska ledarskapet hade alltså ändrat sig och placerat delningsplanen i centrum för deklarationen.

Israel gjorde överdrivna påståenden om generalförsamlingens resolution om delningsplanen: att generalförsamlingen “krävde upprättandet av en judisk stat i Palestina”; det gjorde den inte, utan rekommenderade en delning av Palestina i en judisk stat och en arabisk stat i ett försök att hitta en lösning på “Palestinafrågan”.

Israels deklaration förklarar implicit att statens gränser är de i delningsplanen. Det var det territorium de redan kontrollerade.

Israels deklaration godkändes inte av FN och gjordes i strid med säkerhetsrådets resolution 46. Den var inte ett genomförande av delningsplanen. För en meningsfull existens behöver stater erkännande från andra stater. För att erkännas som stat behövde Israel ett definierat territorium enligt artikel 1 i Montevideokonventionen.⁹ Och vilka gränser kunde de möjligen specificera? De i delningsplanen. Gränserna är själva kärnan i planen. De hade offentligt accepterat den. Det var det territorium de redan kontrollerade. Israels deklaration förklarar implicit att statens gränser är de i delningsplanen.

Erkännande av USA
Den 14 maj klockan 18:11 EST erkände Truman staten Israel, tio minuter efter att Israels självständighetsförklaring trädde i kraft.¹⁰ Händelserna den dagen i Washington återges i det telegram som Eliahu Epstein (senare Elath), representanten för Judiska byrån i USA, skickade till Moshe Shertok (senare Sharett), utrikesminister för den provisoriska regeringen i Tel Aviv. Demokraten Clark Clifford, som också var politisk rådgivare åt flera presidenter, har i sina memoarer en något annorlunda version av händelseförloppet. Han säger att han hjälpte Epstein att formulera begäran om erkännande, och att det var han som sa till Epstein att ”det var särskilt viktigt att inte göra anspråk på något utöver de gränser som anges i FN-resolutionen”.¹¹

Israel, en suverän stat?
Frågan är om skapandet av Israel var “lagligt”. Israels ensidiga deklaration godkändes inte av FN, och uppdelningen av landet mot majoritetsbefolkningens vilja kränkte deras rätt till självbestämmande. Under det moderna geopolitiska systemet är dock världens landyta uppdelad i oberoende suveräna stater. “Suverän” betyder att de styr territoriet inom sina gränser; det finns ingen världsregering som kan avgöra om en ny stat skapades lagligt eller olagligt, eller kan säga åt den vad den ska göra inom sitt eget territorium. Det sionistiska ledarskapet skapade den suveräna staten Israel, och de gränser de specificerade vid den tiden är dess suveräna gränser: de gränser inom vilka Israel gjorde anspråk på och utövade suverän auktoritet.

Den provisoriska regeringen erkände offentligt dessa gränser många gånger. Till exempel, den 22 maj 1948, stod det i ett brev till säkerhetsrådet: Israels provisoriska regering utövar kontroll över hela den judiska statens område såsom det definieras i generalförsamlingens resolution av den 29 november 1947.¹²

Den 14 maj 1948 skapade det sionistiska ledarskapet staten Israel och fick erkännande inom de suveräna gränser som anges i FN:s delningsplan från november 1947. Allt territorium som Israel förvärvat utanför dessa gränser har förvärvats genom krig, i strid med FN-stadgan.

Den 14 maj 1948 skapade det sionistiska ledarskapet staten Israel, begärde och fick erkännande från andra stater inom de suveräna gränser som anges i FN:s delningsplan från november 1947. Allt territorium som Israel förvärvat utanför dessa gränser har förvärvats genom krig, i strid med FN-stadgan. Delningsplanens gränser är därför än idag Israels suveräna gränser. Dessa gränser är de som alla förhandlingar ska utgå ifrån.

Det arabisk-israeliska kriget 1948
Israel grundades mitt under ett inbördeskrig. Det pågick strider mellan judar och araber i hela Palestina. När Israels deklaration trädde i kraft strax efter midnatt den 15 maj 1948, blev de judiska miliserna, som stred utanför det område som tilldelats den judiska staten i delningsplanen, Israels väpnade styrkor, som stred utanför dess deklarerade suveräna gränser inom Palestinas territorium.

Natten mellan den 14 och 15 maj gick styrkor från Syrien, Libanon, Irak, Jordanien och Egypten in i Palestina. Eftersom israeliska styrkor redan fanns i Palestina blev inbördeskriget i det tidigare Palestina ett krig mellan staten Israel och de fem arabstaterna. Arabförbundet tillkännagav denna intervention till FN.¹³ Den 18 maj bad säkerhetsrådet Israels provisoriska regering att rättfärdiga närvaron av deras styrkor i Palestina, utanför Israels gränser.¹⁴

De argument som båda sidor använder för att legitimera närvaron av sina väpnade styrkor i Palestina är följaktligen spegelbilder av varandras anklagelser mot den andre.

Det arabisk-israeliska kriget 1948–49 var ett expansionskrig där Israel ökade andelen av Palestina under sin kontroll från 55 procent till 78 procent.

David Ben-Gurion, Israels första premiärminister, höll den 3 juni 1948 en viktig rapport till den provisoriska regeringen om det militära och politiska läget. Talet behandlade en rad avgörande frågor under 1948 års arab-israeliska krig. Ben-Gurion beskrev Arabförbundets styrkors intervention i Palestina som en invasion av Israel med avsikt att “strypa den nyfödda staten vid födseln”. Emellertid ägde de flesta striderna rum i Palestina utanför Israels gränser. Den 20 maj beslutade den provisoriska israeliska regeringen att “FN skulle informeras om att Israel inte skulle respektera delningslinjerna från 1947 om det inte fanns en arabisk partner”.

Det arabisk-israeliska kriget 1948–49 var ett expansionskrig där Israel ökade sin andel av Palestina under sin kontroll från 55 procent till 78 procent, inklusive Västra Jerusalem.

Vem var aggressorn?
FN:s säkerhetsråd sammanträdde den 15 maj 1948 och hade framför sig deklarationen om upprättandet av staten Israel, Arabförbundets telegram som tillkännagav intervention i Palestina och meddelanden från båda sidor som klagade på aggressioner och grymheter från den andra sidan.

Säkerhetsrådet lade inte skulden på någon av sidorna i kriget. Efter flera dagars diskussioner antog man resolution 49 som krävde eldupphör. Det skedde således inget anfallskrig mot Israel i dess begynnelse.

Det stulna landet
Det territorium som Israel erövrade i kriget, mellan dess deklarerade gränser och vapenstilleståndslinjerna från 1949, hölls inte av Israel under militär ockupation. Israel använde en alternativ metod. Den presenteras ganska nonchalant i arkivariens redogörelse för den provisoriska regeringens möte den 30 maj 1948.

Denna policy av icke-ockupation formaliserades senare, den 16 september, när den provisoriska regeringen utfärdade förordningen om jurisdiktionsområde och befogenheter:¹⁵ Om Israel hade hållit territoriet under militär ockupation skulle civilbefolkningen ha skyddats enligt krigets lagar.

Eftersom territoriet administrerades enligt israelisk lag kunde de göra vad de ville. Den 21 juli beslutades att “araber som lämnade inte skulle tillåtas återvända”.

Eftersom territoriet administrerades enligt israelisk lag kunde de göra vad de ville. Vid sitt möte den 20 maj beslutade Israel att: “en laglig anordning för förvärv av arabisk egendom skulle utfärdas”; den 21 juli att “araber som lämnade inte skulle tillåtas återvända, som en allmän regel”; och att “en ministerkommitté skulle ha befogenhet att förstöra tomma byar”. Beslagtagande och förstörelse av civil egendom är inte tillåtet enligt krigets lagar.

Att administrera det erövrade territoriet enligt israelisk lag innebar att det redan från början behandlades som om det vore en del av Israel. Den 29 juni 1949 höll utrikesminister Sharett ett tal i Knesset om Israels gränser. Han har en ny idé, den så kallade Sharettdoktrinen: Israel behöver hålla territorium utanför sina ursprungliga gränser för att kunna upprätthålla försvarspositioner och säkerhetszoner.

Sexdagarskriget 1967
Kriget 1967 mellan Israel och arabstaterna Egypten, Syrien och Jordanien, som inleddes den 5 juni, var ett omfattande nederlag för araberna. Kriget avslutades med ett eldupphör under FN:s beskydd, men utan ett vapenstilleståndsavtal som Arabförbundet avvisade. Detta kommer att ske inom ramen för de huvudprinciper som arabstaterna följer, nämligen ingen fred med Israel, inget erkännande av Israel, inga förhandlingar med Israel och insisterande på det palestinska folkets rättigheter i sitt eget land. Den 1 september 1967 utfärdade Arabförbundet Khartoumresolutionen.

Den 22 november antog FN:s säkerhetsrådsresolution 242, som har legat till grund för alla senare försök att upprätta fred mellan Israel, Palestina och arabstaterna.

Även om den har varit föremål för mycket kontrovers är denna resolution lätt att tolka om vi har en enkel princip i åtanke. En säkerhetsrådsresolution är inte ett pussel som ska lösas. Det är ett juridiskt dokument som betyder vad orden säger. Det är ogiltigt att dra slutsatser från de ord den utelämnat.

Princip (i) är mycket specifik. Israels trupper måste återvända dit de kom ifrån. Det vill säga, tillbaka till Israel, innanför Israels faktiska gränser, 1949 års vapenstilleståndslinjer. Princip (ii) är generell och kan tillämpas i alla konfliktsituationer. Vardagligt uttryckt säger den att stater i området bör sluta strida, gå samman för att reda ut var sina gränser går och hålla sig till dem. Det är inte svårt att förstå hur princip (ii) tillämpas i just denna konflikt. Arabstaterna hade inte respekterat Israels rätt att ha erkända gränser, de hade faktiskt inte ens erkänt Israels existens. Israel hade inte respekterat arabstaternas rätt att ha säkra gränser och hade kränkt deras territoriella integritet. Resolutionen säger ingenting om tidpunkten.

Om författarna hade sagt “tidigt tillbakadragande” hade vi kanske inte haft 47 år av israelisk ockupation av Västbanken och Gaza.

Om författarna i princip (i) hade sagt “tidigt tillbakadragande” eller någon liknande formulering, hade vi kanske inte haft 47 år av israelisk ockupation av Västbanken och Gaza. Men det hade de inte. Resolutionen säger ingenting om palestinierna och deras territorium i Palestina. Om författarna hade inkluderat en tredje princip om det palestinska folkets rätt till självbestämmande inom Palestina hade vi kanske inte haft 47 år till av förnekelse av den rätten. Men det gjorde de inte.

Det är resolution 242 i ett nötskal, förutom en liten punkt som har blåsts upp till oproportionerliga proportioner: användningen av ordet ”territorier” i princip (i) snarare än ”alla territorier” eller ”territorierna”. Detta tycks antyda att vissa delar av territorierna skulle kunna förbli ockuperade. Men det betyder definitivt inte att betydande territorium skulle kunna förbli ockuperat under en betydande tidsperiod, eftersom det skulle vara att förvärva territorium genom krig, vilket ”är otillåtligt”.

I detta fall av genuin tvetydighet är det rimligt att vända sig till resolutionens författare för en förklaring. Så här sa Dean Rusk: Vi ville att det skulle lämnas lite vagt och föremål för framtida förhandlingar eftersom vi ansåg att den israeliska gränsen längs Västbanken kunde “rationaliseras”.¹⁶

Yom Kippur till Oslo 1973-1993
Yom Kippur-kriget 1973 var ett misslyckat försök av Egypten och Syrien att återta de territorier som ockuperats av Israel sedan 1967. Det ledde dock till fredsavtalet mellan Egypten och Israel 1978, följt av ett fullständigt tillbakadragande av israeliska styrkor och bosättare från Sinai 1982. I september 1974 sattes “Palestinafrågan” upp på FN:s generalförsamlings dagordning för första gången på över 20 år. Den 13 november höll PLO:s ordförande Yasser Arafat sitt berömda tal, där han besteg talarstolen med en olivkvist i handen och en “frihetskämpes” pistol i bältet.

Talet vädjade till FN att hjälpa till att återställa den nationella suveräniteten för det palestinska folket och skapa ett fredligt, demokratiskt Palestina där araber och judar kunde leva tillsammans utan diskriminering. Den 22 november antog generalförsamlingen resolution 3236 som bekräftade det palestinska folkets oförytterliga rätt till självbestämmande, nationellt oberoende och suveränitet i Palestina; och även de fördrivnas oförytterliga rätt att återvända till sina hem och egendom.

I september 1982 krävde Fezdeklarationen från det arabiska toppmötet Israels tillbakadragande från arabiska territorier som ockuperades 1967.

I september 1982 krävde Fezdeklarationen från det arabiska toppmötet Israels tillbakadragande från arabiska territorier som ockuperades 1967, inklusive det arabiska Jerusalem; nedmontering av bosättningarna; bekräftelse av palestiniernas rätt till självbestämmande; placering av Gazaremsan och Västbanken under FN:s övervakning under en kort period; och upprättandet av en oberoende palestinsk stat med huvudstad i Jerusalem.

År 1983 organiserade generalförsamlingen den internationella konferensen om Palestinafrågan i Genève. I rapporten krävdes en internationell fredskonferens mellan alla parter i konflikten och andra berörda stater. Den uppmanade också säkerhetsrådet att underlätta organiseringen av fredskonferensen. Fredskonferensen hölls aldrig eftersom USA och Israel vägrade att delta.

Den 31 juli 1988 avbröt kung Hussein av Jordanien alla juridiska och administrativa band med Västbanken, vilket avslutade dess förtroendestatus och återlämnade suveräniteten till palestinierna. Detta banade väg för det palestinska nationella rådet, som möttes i Alger i november, att utfärda den palestinska självständighetsförklaringen.

Upprättandet av staten Palestina erkändes av FN:s generalförsamling. Staten Palestina har formellt erkänts av över 157 andra stater. Staten skapades genom deklaration och erkännande. Exakt samma process som skapade Israel. Skillnaden är att Palestina inte kan utöva suveränitet över sitt territorium, eftersom det är ockuperat av Israel även om det har en viss grad av autonomi på delar av Västbanken.

Palestina hänvisar inför fredsförhandlingar till Fezdeklarationen. Det territorium som föreslås för staten består av Västbanken och Gaza, vilket motsvarar 22 % av det historiska Palestina, medan delningsplanen avsatte 45 % till den arabiska staten.

Palestina hänvisar ofta inför fredsförhandlingar till det som antyds i formuleringen i Fezdeklarationen. Det territorium som föreslås för staten består av Västbanken och Gaza, vilket motsvarar 22 % av det historiska Palestina, medan delningsplanen avsatte 45 % till den arabiska staten. Det territorium som stals av Israel 1948–49 är juridiskt sett en del av Palestina, även om det de facto är en del av Israel.

Palestina har erkänt att denna senare status är oåterkallelig och har gått med på att Israel kan behålla det stulna territoriet. Detta är en enorm eftergift. Världen blev förvånad när det i augusti 1993 avslöjades att hemliga samtal hade hållits mellan Israel och PLO i Oslo, och att de hade kommit överens om en bilateral fredsprocess. Detta formaliserades med en ömsesidig brevväxling: ”PLO erkänner staten Israels rätt att existera i fred och säkerhet” och ”Israels regering har beslutat att erkänna PLO som representant för det palestinska folket.”

Med facit i hand, var detta avtal ett stort misstag av palestinierna. Det var aldrig möjligt att en sådan ojämlik utgångspunkt någonsin skulle kunna leda till en rättvis och varaktig fred. Tills den israeliska regeringen kan förmå sig att säga att “Staten Palestina har rätt att existera i fred och säkerhet” är det meningslöst att prata med dem. Trettio år har varit bortkastade. Oslo, Wye River, Camp David, färdplanen, kvartetten Tony Blair, Trump, Biden och Trump igen borde förpassas till historiens glömska.

Konflikten behöver dessutom, efter det senaste Gazakriget med dess krigsbrott en ny internationellt framtvingad fredsprocess, som Israel måste betvingas att acceptera. Utgångspunkten för förhandlingar som baseras på internationell rätt, inte den starkes rätt. Palestinierna har legal rätt till självbestämmande inom Palestina. Införlivandet av erövrat territorium i Israel 1948–49 var som påvisats olagligt; ockupationen av palestinskt territorium sedan 1967 är oberättigad; och även bosättningsprogrammet är olagligt. För att uppnå framgång kommer det behövas påtryckningar från USA. Endast det amerikanska folket kan tvinga fram en förändring i USA:s politik. För att göra det måste deras förståelse av konflikten förbättras. Osloprocessen och alla senare fredsförslag, inklusive det senaste, var och är ett meningslöst slöseri med tid.

Israel har aldrig haft för avsikt att hålla sig till gränserna i delningsplanen. Dess utropande av suveräna gränser den 14 maj 1948 var ett bedrägeri som utövades mot president Truman för att få honom att erkänna Israel.

Israels bedrägerier
Ända sedan Ben-Gurions regering har Israel aldrig haft för avsikt att hålla sig till gränserna i delningsplanen. Dess utropande av suveräna gränser den 14 maj 1948 var ett bedrägeri som utövades mot president Truman, utformat för att få honom att erkänna Israel. President Truman fördömde Israels försök i Lausanne att behålla territorium utanför sina gränser. Sedan dess har Israel utövat ytterligare ett bedrägeri: att gränsdeklarationen aldrig ägde rum. Såvitt denna artikel kan fastställa har ingen israelisk regering eller sionistiskt dokument om president Trumans erkännande av Israel någonsin nämnt gränsdeklarationen i Epsteins brev med begäran om erkännande.

Israel och dess okupationsapologeter har med avsevärd framgång försökt dölja det faktum att Israel deklarerade sina suveräna gränser den 14 maj 1948 och att ge det falska intrycket att vapenstilleståndslinjen från 1949 är dess erkända territoriella gräns.

Det är förvånande hur många som tror att Israel aldrig har deklarerat sina gränser, trots tillgängliga bevis för motsatsen i form av Epsteins brev till Truman, vars text har varit offentlig sedan det släpptes till världspressen den 15 maj 1948. Hur är det möjligt att fiktionen ”Israel har aldrig deklarerat sina gränser” har blivit en så utbredd och varaktig lögn? Hur kan alla nya krigsbrott och gamla lögner fortsätta att godkännas av en medskyldig omvärld?