Barcelonas författare har tagit världen med storm. Men den gotiska, skuggiga stad de beskriver är på väg att försvinna. Erik Cardelús tar oss med på en resa genom femtio år av litteratur om turisternas favoritstad.

När Spanien nu firar femtio år som demokratisk stat finns det skäl att inte bara blicka tillbaka på landets politiska utveckling, utan också på dess kulturella landskap. Barcelona är idag ett av världens mest besökta resmål, en magnet för upplevelseturister, matälskare, festprissar och arkitekturintresserade. Men mitt bland stadens vindlande medeltida gränder, pulserande boulevarder och vackra torg finns det skäl att rikta ljuset mot den litterära staden Barcelona. Till skillnad från Prag med Kafka, Dublin med Joyce eller London med Dickens har Barcelona aldrig haft en enda emblematisk författare. I stället har staden en rik palett av röster som i olika epoker och stämningar har fångat dess själ. Många av dessa röster tillhör människor som kommit utifrån och fascinerats av staden.

Till skillnad från Prag med Kafka, Dublin med Joyce eller London med Dickens har Barcelona aldrig haft en enda emblematisk författare. I stället har staden en rik palett av röster som i olika epoker och stämningar har fångat dess själ.

Redan på 1600-talet skriver Cervantes i Don Quijote om Barcelona som ”det fina vettets ställe, främlingars härbärge, hjältars hemort.” Flera sekler senare skildrar fransmannen Jean Genet Barcelonas undre värld i Tjuvens dagbok (1949), engelsmannen George Orwell kastar läsaren mitt in i striderna under inbördeskriget i En hyllning till Katalonien (1938), och Mercè Rodoreda låter brutna 1930-talets kvinnoröster eka över Diamanttorget (1962).

Mindre känd i Sverige är klassikern Nada, skriven av Carmen Laforet. Nada är en av 1900-talets mest betydande spanska romaner, och 2017 kom den i nyöversättning av Siri Hultén. Detta är en roman som fångar Barcelona i diktaturens skugga. Huvudpersonen Andrea anländer i romanens öppningsscen till Barcelona för att studera. Hon ska bo hos sin mormor på den centralt belägna gatan Calle Aribau, där en tryckande hetta, unken luft och ”spöklika kvinnor” möter henne. Den gotiska stämningen är skickligt utmejslad; familjens lägenhet blir en metafor för ett land som ännu är instängt, kvävande och ofritt. Det är lätt att läsa in sviterna av inbördeskriget i de familjära konflikterna, i Juan och Ramón som ständigt ligger i fejd. I denna dysfunktionella hemmiljö fastnar Andrea när hon egentligen drömmer om frihet, bildning och ett nytt liv.

Carmen Laforets Nada är en roman om Barcelona i diktaturens skugga. Huvudpersonen Andrea anländer i romanens öppningsscen till Barcelona för att studera. Hon ska bo hos sin mormor på den centralt belägna gatan Calle Aribau, där en tryckande hetta, unken luft och spöklika kvinnor möter henne.

Laforets Barcelona är en stad i oviss och sårig återhämtning; läsaren kliver in i den historiska process som kallas la posguerra. Barcelona är då en stad som befinner sig i Francodiktaturens hårda grepp, en tid präglad av bitterhet, pessimism och misstänksamhet. Om Nada är en Barcelonaklassiker skriven på spanska, utgör Mercè Rodoredas Diamanttorget en katalansk motsvarighet. I detta mästerverk, skrivet i exil, får vi följa Natàlia – en enkel kvinna vars liv rämnar när inbördeskriget drar in över Barcelona. Romanen är både vardaglig och poetisk, lika enkel som raffinerat komponerad. Den visar Barcelonas utsatthet i en tid då ideologier sliter sönder familjer, gator och hjärtan. Precis som i Nada är det kvinnornas erfarenheter – deras kamp, deras sårbarhet, deras uthållighet – som bär berättelsen.

I Eduardo Mendozas Undrens stad tar oss till tiden mellan världsutställningarna 1888 och 1929. Här är Barcelona en spirande metropol fylld av framtidstro och modernisering. Onofre Bouvila anländer, likt Andrea, till staden i hopp om framgång – men romanen målar med bredare pensel. Stadens gatunät och dess expansion från provins till världsstad framträder som i ett historiskt panorama. Romanen gestaltar en guldålder, långt innan inbördeskriget slet sönder staden. Ändå sjuder det av klasskonflikter, ojämnt fördelade ekonomiska och industriella framsteg och ett enormt kulturellt uppsving där arkitekten Gaudí utgör en av många framstående kreatörer. Barcelona framträder här som en amfiteater av ambitioner, drömmar och politiska strider.

Allt detta leder fram till den författare som kanske mest satt Barcelona på världens litterära karta efter demokratins genombrott: Carlos Ruiz Zafón. Med Vindens skugga (2001) och de efterföljande romanerna skapade han en internationell litterär sensation. Hans Barcelona är mörkt, dimmigt, gotiskt – en stad av gåtor, intriger och skugglika gestalter. Precis som i Nada och Diamanttorget är 1940-talets efterkrigsstämningar påtagliga: fattigdomen, rädslan och tystnad. I den avslutande delen Andarnas labyrint knyts sviten ihop. Här står Alicia Gris i centrum, och återigen leder spåren genom Barcelonas vindlande gator till bokhandeln Sampere och De bortglömda böckernas gravkammare. Den framlidne Zafón menade själv att en historia har varken början eller slut, bara ingångar och en oändlig labyrint av ord, bilder och andar.

När Barcelona på 1990-talet genomgick en stor kulturell förvandling, speciellt efter OS 1992, pågick samtidigt en intensiv debatt om vilken roman som borde ses som den stora Barcelonaromanen.

Ildefonso Falcones brett episka Katedralen vid havet (2006) blev ännu en internationell bästsäljare. Här blandas gotik, miljöer och maktkamp, där basilikan Santa María del Mar tronar i centrum. Liksom hos Zafón skildras här en mörk stad, präglad av inkvisitionens och maktens hårdhet.

När Barcelona på 1990-talet genomgick en stor kulturell förvandling, speciellt efter OS 1992, pågick samtidigt en intensiv debatt om vilken roman som borde ses som den stora Barcelonaromanen. Svaren blev då ofta Nada, Diamanttorget och Undrens stad. Efter millennieskiftet, när Spanien var fullt etablerat som demokrati och Barcelona som global stad, tillkom nya svar: Vindens skugga och Katedralen vid havet.
En tydlig tendens i denna lista är fokus på det gotiska Barcelona: det dunkla, det labyrintiska, och det skuggiga. Ett Barcelona där historien ligger tät över gatorna och där berättelserna alltid bär spår av kampen mellan frihet och ofrihet.

Tidigare i år kom siffror som visar att staden gått om Paris som den mest besökta staden i Europa. Fem procentenheter av dagens befolkning beräknas bestå av så kallade expats, personer som kommer för att bo i staden i kortare perioder. Men expansionen sliter på stadens infrastruktur.

Dagens Barcelona är dock något helt annat. Tidigare i år kom siffror som visar att staden gått om Paris som den mest besökta staden i Europa. Fem procentenheter av dagens befolkning beräknas bestå av så kallade expats, personer som kommer för att bo i staden i kortare perioder. Men expansionen sliter på stadens infrastruktur. Många röster har sedan länge höjts för att staden behöver begränsa det massiva inflödet av turister, en utveckling som håller på att göra innerstaden till ett reservat för weekendturism, med globala restaurangkedjor och affärer med välkända designmärken, hyrlägenheter och gränslöst festande.

Den katalanske författaren Jordi Amat vann i år det prestigefulla litterära priset Premi Bonnes Lletres. Det vinnande bidraget, Les batalles de Barcelona (Barcelonas strider), är en essä som skildrar stadens utveckling 1975-2025 speglat i kulturen. Amat menar att dagens Barcelona visserligen är demokratiskt på en formell nivå, men att utvecklingen samtidigt drar åt ett odemokratiskt håll, speciellt för alla de resurssvaga invånare som inte längre har råd att bo kvar i staden på grund av de skenande fastighetspriserna, den utpräglade ojämlikheten och den snabba gentrifieringen som länge eldats på av utländskt kapital. En stad som stöter bort sina invånare, är ingen demokratisk stad, menar Amat.

Femtio år av demokratisk utveckling har lett till en enorm omvandling av de dystra och dävna stadslandskap som möter oss bland de litterära klassikerna.

Ändå finns det mycket på makronivå att glädja sig över i dagens Barcelona och i övriga Spanien. Den ekonomiska tillväxten är stark och medellivslängden har gått om Sverige. Dagens spanska kvinnor lever lika frigjort som kvinnor i Sverige och både Barcelona och Madrid anses vara ytterst attraktiva städer för queer-personer. Femtio år av demokratisk utveckling har lett till en enorm omvandling av de dystra och dävna stadslandskap som möter oss bland de litterära klassikerna. Samtidigt kan man konstatera att de senaste decenniernas snabba och skoningslösa gentrifiering av Barcelona lett till en ny sorts ofrihet, ett tillstånd där allt finns att köpa och uppleva för bättre bemedlade turister och globala eliter, medan livsmöjligheterna ständigt krymper för alla de som saknar stora resurser.